Gatukonsten flyttar inomhus på Straat

Utställningsrummet stjäl showen på gatukonst- och grafittimuseet Straat i Amsterdam. Bland ett stort antal stereotypa verk hittar Irène Karlbom Häll ändå några favoriter, och rekommenderar ett besök för den konstintresserade som reser med barn och unga.

STRAAT öppnade för publiken hösten 2020 och vill lyfta gatukonst som ny konstart. Det ligger på andra sidan vattnet från Amsterdams centrum och nås enkelt med gratis färja från centralstationen. Lokalerna är en skönhetsupplevelse i sig, en gammal lagerlokal där traverser, lyftanordningar, stegar och annat har fått vara kvar. Lokalen funkar väldigt bra som bakgrund till konsten, dels för att ett övergivet lager är en naturlig miljö för gatukonst när den skapas på plats som den kanske egentligen är tänkt att göra, dels för att de extremt färgstarka målningarna hoppar fram ur den grådaskiga bakgrunden. För det är målningar det handlar om i de flesta fall. Stora, färgstarka dukar i en slags bearbetad realism. Majoriteten av dem är målade på plats vilket skulle kunna förklara en viss konformism. Det har varit tydligt för de som kommit vad de tävlar mot och vilken estetik som gäller. Sen vet man ju aldrig hur det hade sett ut annars. Men på Straat ser det mestadels ut så här: Budskapen är enkla, övertydliga och sentimentala och skyltarnas förklaringar av vad konstnärerna menat och velat gör sällan saken bättre.

I en stadsmiljö spelar gatukonstverken mot andra saker som finns på den plats där de målas, ofta lyser de upp en torftig miljö. Verken uppfattas förstås annorlunda här på Straat där de hänger intill varandra i långa banor. Det blir dessvärre väsentligt mer banalt. Verken överröstar varandra med stereotyper och färgskalor som inte missar en nyans från regnbågens färger, och det blir ganska tråkigt till slut.

Det finns dock några verk som sticker ut. Framför allt libanesiska Jad el Khourys jalusidörr i plåt med hål efter beskjutning och splitter, hål där besökarna fått sticka in färgglada post it-lappar med ”läkande budskap” till människor i krigszoner. Tankarna går direkt till klagomuren i Jerusalem, vilket kanske är den starka delen i verket som jag ser den, inbördeskriget i Libanon är ju direkt kopplat till grannen Israel. Budskapen på lapparna är tänkta att skickas som ett slags uppdrag till konstnärer på dessa platser, vars verk sedan ska införlivas med installationen. Tills dess visas en del av de uppförstorade lapparna på baksidan. Det är hjärtan, fredsduvor, peace-märken och glada tillrop. Jag vet inte hur stor nytta konstnärerna i krigszoner kommer att ha av det där, kanske blir de ännu mer fly förbannade på omvärlden än de redan är, men det kan ju också vara en stor drivkraft.

Vad mer? En installation av spetsdukar som ett stort spindelnät i ett hörn, av polska LeSpoon vidgar vyerna och den vanliga bilden av gatukonst. En amerikansk konstnär med namnet Hyland(!) som skapat ett litet hus av bortslängt material han samlat ihop runt själva platsen där Straat ligger, och hans reflektioner hur han hela tiden lyckas hitta saker som funkar med var han för tillfället befinner sig. En slags tarotläggning, där det man har inom sig påverkar vad man får syn på. Det är ett steg längre in i en slags självreflektion som i stort sett saknas i de flesta verken.

Eller min favorit av konstnären Wasted Rita, en vit tavla med texten ”THIS IS A VERY COLORFUL, SUPER IMPRESSIVE, EASY TO LIKE, HIGHLY DETAILED, PEOPLE-FRIENDLY MURAL FOR YOU TO STARE AT.”
Wham, där satt den.

Ingen kan dock förneka att det är snyggt gjort som museum. Café, butik och reception ligger på och i en fristående utbyggnad inuti hangaren vilket funkar väl, lokalen som helhet är en fin estetisk upplevelse. Straat är mer en konsthall än ett museum, och om man får önska något är det väl att själva innehållet kan förnyas och bytas ut vartefter, bli mindre stereotypt och ta ett bättre grepp på gatukonst som går lite djupare än – tjoho, vi finns! Straat var i alla fall definitivt värt ett besök, och fjortonåringen jag hade med mig var klart nöjdare med det hela än vad hennes finkulturella mor var. För konstintresserade som reser med barn och unga kan Straat vara ett alternativ när det är för lång kö till de gamla mästarna.

Text och foto (där inget annat anges): Irène Karlbom Häll