Anna Källén tar med sig barnen på Paradox museum och möter grafiskt attraktiva rum som uppmanar till lek och fotografering i ett intensivt tempo. Istället för en sedvanlig museiupplevelse med reflektion kring autentiska föremål, bjuder besöket in till en närmare granskning av formerna och gränserna för dagens museidiskurs. I ljuset av den svenska museilagen och ICOMs uppdaterade museidefinition konstaterar hon att ett ”museum” är långt ifrån så tydligt och stabilt i konturerna som man kanske kan tro.
Det är årets första varma helg. Snön har knappt smält och soltörstande stockholmare trängs för att äta kulglass på Konserthusets trappa. En doft av vanilj och solvarm urin slår emot oss när vi går förbi, jag och tre förväntansfulla pojkar, på väg mot underjorden.
Helt övertygad om att vi skulle vara ensamma under jorden en sådan ljuvlig lördag i april, ser jag till min förvåning köer ringla fram mot ingången i kulverten under Hötorget. ”Har ni inte bokat?” säger den peppiga unga kvinnan i pixelmönstrad overall på andra sidan biljettdisken. Hon tittar med bekymrad min på sin skärm. ”Ingen fara, jag ska nog kunna klämma in er”.
Medan hon letar efter nästa lediga lucka i det pressade schemat frågar jag om det räcker att jag betalar inträde för tre barn, eftersom jag själv har ett ICOM-kort – International Council of Museums vita plastkort för verksamma inom museisektorn, som ger fritt inträde till i stort sett alla museer, från giganter som Louvren till små pärlor i museivärldens mest obskyra hörn.
”Ursäkta… vadå, sa du?”. Hon tittar upp från skärmen och ser frågande på mig. ”ICOM”, säger jag och visar kortet. ”Du vet, den internationella museiorganisationen. Det brukar funka på alla museer”. Nej, något ICOM har hon inte hört talas om, vare sig som kort eller organisation. ”Jaha… men det här kanske inte är ett riktigt museum, utan det kanske bara heter så”, försöker jag, som en sorts förklaring. ”Nä, det här är ett riktigt museum” säger hon med emfas. De har bara inte hunnit få ordning på allt, menar hon, eftersom det inte har funnits så länge. Men nu har hon hittat en ledig tid till oss. Jag tar fram mitt andra plastkort, betalar 640 kronor, och går med pojkarna mot ingången.
På sin webbplats presenterar sig Paradox museum som ett ”globalt varumärke”, känt för sina innovationer inom fältet ”upplevelsebaserad underhållning”. I presentationen framstår det som en närmast osannolik framgångssaga, som började med en ”galen idé” i en källare i Zagreb och nu finns i sju städer i Europa och USA (i Barcelona, Limassol, Oslo, Paris, Stockholm, Las Vegas och Miami). Ytterligare fyra är under uppbyggnad. Ett år efter öppnandet i Stockholm är Paradox museum ett av stadens mest populära besöksmål, med över 200 000 besökare och glimrande omdömen på Tripadvisor.
Den ”galna idén” som kläcktes i den kroatiska källaren var att skapa en ny sorts museiupplevelse som skulle underhålla genom att utmana besökarnas sinnen, i visuellt slående rum och montrar där allt inte är vad det ser ut att vara. Här finns inga samlingar eller unika autentiska objekt, men med en mimikering av sakmuseernas estetik – i tematiska rum med utställda föremål, montrar och förklarande texter – ges besökaren en familjär känsla av att befinna sig i ett museum. Jan Broman, som är huvudsaklig investerare och grundare av Stockholmsavdelningen, har beskrivit Paradox museum som ”ett happy place dit du kan komma in och bli lurad av visuella illusioner”. Hans mål är att ge besökaren ”en stund av ’total happiness’”, som ett alternativ till ”tråkiga” traditionella museer. I den glädjefyllda upplevelsen ska det även finnas utrymme för kunskap och utbildning, och det är i huvudsak det som gör Paradox museum till ett museum, menar Broman.1
Men Paradox museum finns inte bara under Hötorget, utan även i cyberrymden. En klyftig flirt med sociala medier och vår tids influencerkultur har gissningsvis varit avgörande för framgångarna. Med grafiskt attraktiva rum där besökarna uppmuntras till att använda sina mobiler, ta bilder och dela sina upplevelser med vänner och följare i sociala medier, har Paradox museum hittat en närmast genial marknadsföringskanal som når mycket längre och bredare än de traditionella museernas hemsidor och dagstidningarnas annonssidor.2
Det är också anledningen till att vi är där, i kulverten under Hötorget. Inför sitt årliga besök i Stockholm har min elvaåriga systerson Adam framfört en särskild önskan om att få gå till Paradox museum. När jag frågar varför, svarar han att ”det verkar kul och coolt” och att många influencers som han följer på YouTube har varit där. Han ser särskilt fram emot att se en del av utställningen där ”man går på en bro och det är ett rum som snurrar, så det känns som om man själv snurrar”, förklarar han på vägen dit. ”Jag kommer spy”, säger hans kusin, min tolvåriga son. Adams trettonåriga bror Oscar säger att han inte vet så mycket om museet, men tycker att det ska bli roligt. ”Det är coolt med illusioner”, säger han, ”när man lurar hjärnan, typ”.
Det är trångt där inne. Stämningen är intensiv när besökare i olika åldrar rör sig mellan de olika delarna av utställningen. Här möts Lustiga Huset och Silicon Valley i en uppochnervänd värld som rör sig och blinkar, med en digital estetik i grafiskt svartvitt och kontrasterande signalfärger. Man får känslan av att befinna sig i ett tv-spel.
Vi får snart syn på det snurrande rummet – en bro i plexiglas som leder genom ett roterande dalmatinerprickigt rör – och barnen springer direkt dit. När man går på bron skickas motstridiga signaler till balanssinnet och man vet till slut inte vad det är som snurrar. Det framkallar (som väntat) spykänslor, och man kan få en vetenskaplig förklaring till det om man scannar en QR-kod på en skylt intill. Men jag ser inte någon som stannar till och riktar mobilen mot skylten. Snarare än en källa till fördjupad kunskap fungerar bron i det prickiga röret som en scen för fotografering, där grupper av barn och vuxna köar för att hitta de mest originella poserna och ta festliga bilder.3 På samma sätt fungerar flera andra rum – ett där perspektivet förskjuts så att det lilla barnet plötsligt ser mycket större ut än sin pappa, ett annat där hela familjen ser ut att klättra på väggarna och hänga från taket. Till de mest populära rummen bildas köer när familjer och kompisgäng ska ta bilder av varandra.
Fotografering är inte bara tillåtet i Paradox museum, utan uppmuntras aktivt i alla delar av utställningen. På golvet i varje rum finns en kamerasymbol, som markerar var man ska stå för att få den bästa bilden. Redan i den mörka slussen som leder in till museet visas en instruktionsfilm, som betonar det roliga i den väntande upplevelsen och uppmanar oss att använda våra mobiler för att ta bilder. Guiderna hjälper gärna till.
Alltihop andas lek. Den inledande instruktionsfilmen på väg in i utställningen säger, om och om igen, att Paradox museum är ett ställe där man har roligt. Här är det tillåtet att göra sådant som är förbjudet i många andra museer (som att fotografera, röra föremålen, eller klättra på väggarna). Guiderna som rör sig ledigt genom rummen bär en sorts svartvita lekoveraller med QR-kodsmönster (att jämföras till exempel med vakterna på Nationalmuseum, i sina mörka kostymer och strama hårknutar) som kompletterar den övergripande lekfulla spel-estetiken. Kanske är det detta som Jan Broman menar när han talar om ett ”happy place” och upplevelser av ”total happiness”. I mig framkallas dock inte så mycket glädje, mer en känsla av stress. Barnen sugs snabbt in i det intensiva tempot. Liksom de andra besökarna kastar de sig mellan ”upplevelserna”, som blinkar och pockar på uppmärksamhet. De har inte tålamod att läsa instruktioner, utan stannar några sekunder vid varje monter innan de drar vidare till det som för stunden är mest iögonenfallande.
Flera av montrarna har en tydligt didaktisk ambition, med instruktioner som uppmuntrar till lärande. Ett exempel är ”the RGB box”, där man enligt instruktionen ska trycka på en blå, en röd, en vit och en grön knapp, i tur och ordning, för att se olika bilder framträda ur ett virrvarr av punkter. Jag prövar, och det är intressant. Strax därefter ser jag hur två unga kvinnor går fram och hetsigt slår på alla knapparna samtidigt, innan de snabbt drar vidare till nästa rum. Mina pojkar närmar sig de utställda föremålen och montrarna på ungefär samma sätt. De hugger på allt som de kan få att snurra eller blinka. Rörelserna blir snabbt forcerade och gränsar till aggressiva. De drar snabbare och snabbare genom rummen. Men till synes har de roligt.
Oj, tänker jag för mig själv. Hur ska ett traditionellt museum kunna mäta sig med det här? Jag tänker tillbaka på våra besök i det mörka Medeltidsmuseet och det strikta välvaktade Kungliga slottet dagen innan. Och på den historiska spökvandringen i Gamla stan, där vi fick lära oss vad som kännetecknar en bödel och hur man daterar gamla hus med hjälp av ankarslutarna på fasaden. Den här hybriden av Snapchat och Gröna Lund måste ge barnen en helt annan nivå av underhållning.
I mötet med Paradox och andra ”upplevelsemuseer” ställs ofta frågan om de har rätt att kalla sig museum. De har ju inga samlingar och visar inga autentiska objekt, vilket brukar anses kännetecknande för museer. Så, är Paradox museum att betrakta som ett museum?
Om vi ska kunna besvara eller ens diskutera den frågan, måste vi först vara överens om vad som definierar ett museum. Och det är ingen enkel sak. Ordet museum kan som bekant härledas etymologiskt till grekiskans mουσεῖον (mouseion), som betyder ”helgedom tillägnad muserna”, där muserna var den grekiska mytologins gudinnor för musik, litteratur, konst och vetenskap.
Museer öppna för allmänheten, så som vi känner dem idag, har funnits i Sverige sedan 1800-talet.4 Allt sedan dess har det med jämna mellanrum förekommit definitionsstrider, där man inte har varit överens om vad ett museum är eller bör vara. Ett exempel är den så kallade ”museidebatten” som leddes av journalisten Ola Wong i svensk media för några år sedan, där det svenska museilandskapet målades upp i en polariserad bild av å ena sidan (radikal) politik, och å andra sidan (konservativ) kunskap och tradition.
Ungefär samtidigt gjorde den svenska regeringen ett försök att fixera definitionen genom en museiutredning. Utredningen ledde fram till antagandet av en Museilag, den första någonsin i Sverige. Enligt lagen (som dock bara omfattar statliga och andra offentliga institutioner) är ett museum:
en institution som är öppen för allmänheten och som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld.5
Om vi utgår från den juridiska definitionen finns det inget som talar för att Paradox museum är ett museum. Men om vi istället vänder oss till ICOM (organisationen med det vita plastkortet), finner vi en något annorlunda definition. ICOM har en lång historia med anknytning till UNESCO och har stort inflytande genom ICOM Code of Ethics for Museums, som sedan 1986 fungerar som vägledning för museiprofessionella världen över. Men inte ens ICOM har med enkelhet kunnat enas om vad ett museum är. När de senast försökte, ledde det till åratal av intensiva diskussioner innan de i augusti 2022 kom fram till att ett museum är:
en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv. Museer är öppna för allmänheten, tillgängliga och inkluderande och främjar mångfald och hållbarhet. De verkar och kommunicerar etiskt, professionellt och med bred delaktighet, samt erbjuder allsidiga upplevelser för utbildning, nöje, reflektion och delning av kunskap.6
I den här definitionen finns ingen tydlig formulering om egna samlingar eller autentiska objekt. ICOMs interna diskussioner som ledde fram till den här definitionen handlade snarare om politisk grundsyn – huruvida ett museum ska vara socialt aktivt, utöva kritik och verka för positiva förändringar i samhället (ergo mer radikalt, åt vänster), eller vara en institution som står för djupt förankrad kunskap och tradition (mer konservativt, åt höger).7 Liknande oenigheter mellan en radikal och en konservativ grundsyn har präglat i stort sett alla strider kring vad som bör känneteckna ett museum, från 1800-talet och fram till idag. ICOM landade till slut i en definition som innehåller lite av båda sidor, där den avslutande formuleringen – erbjuder allsidiga upplevelser för utbildning, nöje, reflektion och delning av kunskap – faktiskt skulle kunna omfatta Paradox museum.
Men den nya definitionen inleds också med formuleringen att ett museum är en institution utan vinstintresse. Paradox museums Jan Broman säger i en intervju att definitionen inte betyder något alls för honom. Han ser ICOM som ”en intresseorganisation som per definition exkluderar platser som inte uppfyller deras kriterier för ett museum” och menar att en ”privat verksamhet måste kunna tjäna pengar för att utvecklas och fortsätta vara relevant.”8 Oavsett vad man anser om ICOM, kan man hålla med om att de har gjort en märklig formulering i en tid präglad av offentliga åtstramningar och allmän nyliberalisering.9 Även statliga museer ägnar sig idag åt uthyrning av lokaler, eventarrangemang och annan verksamhet som motiveras enbart av ett vinstintresse, för att få nödvändiga komplement till sina offentliga anslag. Har de då inte rätt att kalla sig museer?
Idéhistorikern Klas Grinell har också reflekterat över ICOMs definitionsstrid. Med fokus på små och ideellt drivna museer, som inte har offentliga anslag utan är beroende av föreningsliv och enskilda eldsjälar, menar han att möjligheten att kunna göra vinst är avgörande för att de ens ska kunna existera. Även Grinell ifrågasätter alltså ICOMs definition och föreslår att det som karakteriserar ett museum snarare är att det ger en möjlighet att för en stund stiga ut ur verkligheten.10 Och det är en beskrivning som passar väl in på Paradox museum. Så är det kanske trots allt att betrakta som ett museum bland alla andra? Eller är Paradox kanske främst ett varumärke, där ordet museum används för att ge en känsla av seriositet och på så sätt öka attraktionskraften?
”Paradoxer är som diamanter”, brukar jag säga till mina studenter när vi övar på diskursanalys. Syftet med en diskursanalys är att få syn på underliggande, ofta outtalade, strukturer av mening som avgör vad vi upplever som självklart och sant – till exempel att ett museum ska ha samlingar och visa autentiska objekt, som man inte får röra. När en diskurs är stabil och alla är överens kan det vara svårt att få grepp om den. Men det pågår alltid ett visst mått av förhandling kring alla diskurser, där det görs försök att utmana och fixera meningen i nya former.11 När förhandlingen hettar till uppstår det paradoxer – motsägelser, märkliga uttalanden och konflikter i kommunikationen – där diskursen och dess gränser blottas och blir möjliga att greppa. I en diskursanalys är paradoxer alltså utsökta möjligheter till att få syn på diskursens form och gränser.
Paradox museum ger oss många möjligheter till att få syn på formerna och gränserna för dagens museidiskurs. I ljuset av den svenska museilagen och den nya ICOM-definitionen, och de debatter som har uppstått omkring dem, ser vi att ett museum är långt ifrån så tydligt och stabilt i konturerna som man kanske kan tro. I tillägg till museidebatternas ständiga dans mellan (vänster-)politik och (höger-)tradition, visar Paradox museum att frågor om varumärke, vinst och underhållning är av allt större betydelse för dagens museer. För visst är ekonomisk vinst och målet att erbjuda ”upplevelsebaserad underhållning” något som angår de flesta museer idag. Den traditionella bilden av ett museum med samlingar och utställningar av autentiska objekt finns kvar i en allmän och populär museidiskurs, men den diskursens gränser utmanas och förflyttas av de praktiska villkoren för dagens museipraktik, och av nya aktörer som Paradox museum.
Men vad säger då barnen? Det är ju av dem man brukar få höra sanningen. När vi har återvänt till dagsljuset och pustar ut med en glass på trappan till Konserthuset, frågar jag om deras intryck av Paradox museum. ”Det var roligt, precis som jag hade tänkt”, svarar Adam. Alla tre är nöjda med besöket. Fanns det något som gjorde dem besvikna? Nej, ingenting alls. Det allra bästa var det snurrande rummet, tycker alla tre. ”Men det var inget museum” påpekar min son, ”mer som en utställning”. Oscar nickar och håller med. Jag frågar om de lärde sig något. ”Nä”, svarar de unisont.
”Men mamma… måste man alltid lära sig något?” Min son ger mig en åh-vad-du-är-pinsam-blick. ”Kan man inte bara göra något för att det är kul någon gång?” Touché. Han har förstås en poäng. Jag tänker för mig själv att man kanske måste acceptera att lek och signalsubstansanpassad upplevelse till slut kommer att konkurrera ut lärandet, och de traditionella museerna kommer att dö om de inte också börjar snurra och blinka. Oscar avbryter mina funderingar och bidrar med en annan vinkel, när han jämför Paradox museum med Medeltidsmuseet och Slottet som vi besökte dagen innan. ”De var olika. Det här var mer roligt, men de andra var lärorika – och det är också roligt för att man lärde sig något av det”. De andra nickar instämmande. Touché, igen. Jag får äta upp mina fördomar om att barnen oundvikligen skulle välja Paradox museums hetsiga digitala lekfullhet framför de traditionella museernas stabila inglasade föremål och didaktiska ambitioner. De vill kanske inte välja – de ser dem bara som två olika saker, och båda är roliga.
Dagen efter, när det är dags för pojkarna att åka hem igen, frågar jag vad som har varit allra bäst under helgen i Stockholm. De funderar en stund, sen ett tydligt svar: spökvandringen i Gamla stan. De är helt överens. Allt har varit roligt, men Gamla stan var allra bäst. Bödeln och de stadiga ankarslutarna vann över de snurrande illusionerna, den här gången.
Anna Källén
A.K. är professor i museologi vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet
Om museet
Paradox museum
Stockholm
Invigt 9 april 2022
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
- Jan Broman intervjuad i artiklarna ”Interaktiva Paradox Museum utmanar sinnena” av Niklas Sessler i Expressen/Allt om Resor, 2022-04-09; ”Nytt upplevelsemuseum ska locka 250.000 besökare om året” av Jakob Bromer i Dagens Industri, 2022-04-07; och ”Det borde finnas en gräns för hur tråkiga museer kan vara” av Fredrik Emdén i Omvärld och insikt, 2022-10-20. ↩︎
- Här har Paradox museum i sin tur tagit inspiration från andra s.k. upplevelsemuseer, som Museum of Ice Cream i New York, och ”selfiemuseer” som Milajki. Se till exempel artikeln ”Grundarna av Sveriges första selfiemuseum: Upplevelser är det nya”, av Lisa Wennersten i Omvärld och insikt, 2022-09-27. ↩︎
- Se till exempel Barnpatrullen besöker Paradox Museum i Stockholm, april 2022 ↩︎
- British Museum i London var det första museet som öppnade för allmänheten, redan 1759. Det bildade sedan skola för en form av museum som fick ett brett genomslag i Sverige och övriga världen från 1800-talet och framåt. ↩︎
- Museilag, SFS 2017:563, 2§. ↩︎
- ICOM Museum Definition, se även ICOM:s museidefinition på svenska. ↩︎
- Se till exempel Andreas Etges & David Deans artikel ”Definition under debate: what makes a museum?” på De Gruyter Blog. ↩︎
- Jan Broman citerad i artikeln ”Det borde finnas en gräns för hur tråkiga museer kan vara” av Fredrik Emdén i Omvärld och insikt, 2022-10-20. ↩︎
- Se till exempel Johan Hegardts artikel ”Skansen i tider av pandemier” i Utställningskritik #4, 2020. ↩︎
- Klas Grinell, ”Vad är ett museum?”, Utställningskritik #6, 2020. ↩︎
- Det finns olika former av diskursanalys, men här hänvisar jag till en form som ofta används i musei- och kulturarvsforskning och som grundar sig i Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori. Se Laclau & Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy (1985) och Marianne W. Jørgensen & Louise Phillips Diskursanalys som teori och metod (1999). ↩︎
