They wrote the song for us – om musikens makt

Förhållandet mellan musik och politik står i centrum av den påkostade, interaktiva utställning om ungersk populärmusik under det socialistiska styret som sedan 2023 visas i Musikens hus i Budapest. Peter Ostritsch har besökt en utställning fylld med nostalgi och underhållning som utforskar censurens gränser och musiken som frihetsverktyg.

Jag sitter i Budapests gamla, renoverade tunnelbana och är på väg mot stadsparken för att besöka en utställning om ungersk populärmusik på det nya Musikens hus. Vägen dit känns betydligt kortare än titeln: ”They wrote the song for us! The heroic age of Hungarian popular music and its social effects, from 1957 to the regime change.” Men själva utställningen visar sig senare att vara lättare tillgänglig än den akademiska titeln suggererar.

Stadsparken i Budapest (Városliget) omfattar ett stort publikt område som besöks av många turister och stadsbor. Här finns sedan länge ett flertal sevärdheter såsom Europas största konstgjorda isbana, det hundra år gamla Széchenyi termalbad och huvudstadens djurpark i elegant jugendstil. I början av 2020-talet uppfördes två nya byggnader i parken: Etnografiska museet och mitt emot, längs Olof Palme-promenaden, Musikens hus (”House of Music Hungary”) ritat av den japanska arkitekten Sou Fujimoto. Byggnadens storlek är svår att uppfatta eftersom den visuellt smälter in bland de omkringliggande träden. Flera våningar befinner sig dessutom under jord. Taket sträcker sig långt utanför husets glasväggar och vilar på grå pelare likt trädstammar. Dess undersida är fylld av tusentals gyllene metallbitar vilka påminner om lönnblad och kaststjärnor. Stora runda ljusinsläpp i taket belyser området utanför entrén som gigantiska strålkastare.

Musikens hus huserar konserter, utställningar och föredrag samt pedagogiska program med musik och musikhistoria i fokus. Utställningarna omfattar bl.a. en Sound Dome med olika klangupplevelser, en permanent utställning och sedan januari 2023 den tillfälliga utställningen. I åtta kapitel på 900 kvadratmeter leder den besökaren genom vardagslivet i Ungern från 1957 till 1989 med fokus på populärmusikens betydelse och dess olika skepnader. Under denna period var varken vardagslivet eller musiken frikopplade från politikens repressalier. Även låtar med harmlösa kärleksförklaringar och snälla melodier framfört av trevliga artister kunde villkorligt hamna på regimens svarta lista om någon detalj inte passade censuren.

De flesta utställningsrummen ger intryck av en filminspelning. Väggarna är nästan genomgående täckta med uppförstorade eller projicerade foton (mestadels svartvita) och på många ställen har små scener ur olika tider och från olika platser återskapats. Vi börjar på en gata med gamla husfasader, en tjock reklampelare täckt med kulturaffischer mitt i vägen, ett café och skyltfönster till två små affärer. I ett av husens fönster på andra våningen gömmer sig en projicerad man bakom en gardin. Efter ett tag tar figuren fram en kikare och börjar speja mot oss där nere. Vi befinner oss mitt i 1950-talets vardag, en tid av övervakning genom den sovjetstödda socialistiska regimen. Efter andra världskriget befann sig Ungern under ett repressivt, stalinistiskt orienterat styre. Men den misslyckade revolten 1956 hade till följd att repressionerna åtminstone luckrades upp och att ekonomiska reformer infördes under 1960-talet.

Det innebar dock inte att den statliga censuren försvann. Detta gällde i högsta grad underhållningsbranschen: vilken och vems musik som fick uppföras och inspelas bestämdes av partiet. Banden och artister delades in i tre kategorier: på ena sidan spektrumet fanns politisk oönskade konstnärer som förbjöds, på andra sidan de konstnärer som fick partiets stöd, och mitt emellan den ”tolererade” kategorin som varken förordade politiska budskap eller motsatte sig föreskrifter. Mot denna historiska bakgrund leder utställningen genom en tid av långsam förändring fram till östblockets fall 1989.

Utställningens andra kapitel är – åtminstone för musikälskare – bland de mest underhållande delarna. Här erbjuds möjligheten till att möta artisternas verk och att lyssna på inspelningar från fyra årtionden; schlager, folk, pop, blues, rock och hård-rock, jazz, punk och underground. För att nämna några med namn: Syrius, Európa Kiadó, Bizottság. På digitala skärmar kan man läsa bandbiografier och titta på musikvideor och livespelningar. Bredden på artister är överraskande och det är en rolig möjlighet till att djupdyka i den ungerska efterkrigstidens musikhistoria. Även om låttexterna inte kan förstås eller banden är okända för en turists öron så är själva musikupplevelsen ett nöje i sig. Det dyker även upp antiauktoritära band som nog skulle ställa sig lika tvärs mot dagens regering som de gjorde för femtio år sedan.

I de efterföljande kapitlen rör vi oss genom autentiskt återskapade miljöer i klubbar och barer med scener där musikvideor projiceras bakom en uppsättning instrument. Besökarna kan ta plats i fåtöljer, vid bord eller vid baren och andas in 1960- och 1970-talets aura. Bortom scenen står en gammal, i mitten uppskuren turnébuss i vilken det spelas upp musik och berättelser. På väggarna runt omkring bussen placerades montrar med privata instrument från olika kändisar. Ett objekt som sticker ut är en av Lajos Som hemmagjord gitarr som har ett toalettlock som kropp. Den döptes till ”Szarocaster” – en ordlek genom att blanda den kända gitarrtypen ”Stratocaster” med det ungerska ordet för ”skit” (szar).

Instrumentväggen leder till ett litet tegelhus med ett stort glasfönster. Inuti finns en replokal med mikrofon, trumset, gitarrer och bas anslutna till förstärkare. Utifrån iakttar jag (och hör dämpat) hur en ung kille tillsammans med sina (förmodligen) mor- eller farföräldrar testar att spela olika låtar. De skrattar efter varje avbrutet försök och verkar ha riktigt roligt. I salen bredvid fastnar jag inför en vägg som är täckt med vinylomslag från otaliga band. Jag förlorar mig i detaljerna och slås av den stora variationen.

Avdelningen bredvid handlar mer ingående om censur. Här beskrivs hur artister var utsatta för regimens villkor eftersom det inte fanns några alternativ till statlig media eller de statligt kontrollerade skivbolagen. I 32 år bestämde det socialistiska arbetarpartiet under János Kádár vem och vad som skulle spelas. Även om censuren luckrades upp under åren statuerades regelbundet exempel för att avskräcka upprorsmakare. Så sent som mitten av 1980-talet dömdes unga medlemmar i punk banden ”CPg” och ”Közellenség” till fängelsestraff för deras systemkritiska sångtexter. Hur kulturdepartementets ingrepp kunde se ut på detaljnivå åskådliggörs i utställningen på en väggpanel med fem kuber. På varje kubs framsida finns ett skivomslag – så som de publicerades under 1970- och 80-talet. Om man vrider kuberna kan man se de omslag som skivorna var tänkta att få innan de censurerades och även få en förklaring av censuren.

I utställningens näst sista del rör vi oss igenom privata vardagsrum och kök från 1970- och 1980-talen där det visas tidstypisk inredning, klädesplagg och fotografier. Fokus är på hur musikartister, främst under 1980-talet samarbetade med andra kulturskapare – konstnärer, filmskapare och författare. På väggarna hänger ungersk avant-garde och popkonst från tiden då det skapades en övergripande alternativ community med gemensamma övergripande mål.

Det avslutande kapitlet handlar om de som möjliggjorde artisternas överlevnad: fansen. I ”Fans until death” möter vi musikälskare från olika generationer och tillhörande olika subkulturer. Utställningen tar här även en titt på tiden efter Kádár-erans slut och visar klipp och intervjuer från den internationella Szigetfestivalen som hålls årligen på Margaretaön mitt i Budapest sedan 1993. Ett roligt urval av förstorade fotografier och kärleksfullt gestaltade lägenheter i miniatyr ger en inblick i fansens offentliga och privata liv som (åtminstone tidvis) dedikerades musiken.

Utställningen är med sin påkostade gestaltning snyggt gjord. De interaktiva delarna ger den ett högt underhållningsvärde och för de besökare som varit med om tiden är det säkerligen både en rolig och sorgfylld nostalgiresa. Men jag saknar fler originalföremål som skulle ge utställningen den tyngd som den skulle behöva för att övertyga ännu starkare om innehållets historiska autenticitet. Med tanke på att en del i det aktuella offentliga rummets retorik i Ungern handlar om (historiska) hjältedåd börjar jag fundera över begreppet ”heroic age” i titeln – den hade nämligen fungerat lika bra utan detta tillägg. Utan att utställningen explicit nämner dagens politiska situation i landet bidrar den till att (om än ofrivilligt) uppenbara parallellerna mellan det förflutna och samtiden. Jag hoppas att fler gör denna upptäckt. Så tar jag med mig från utställningen att det inte finns någon musik som inte kan missbrukas politiskt, men också att musik kan användas som frihetsverktyg då den alltid finns inom oss.

Text och foto: Peter Ostritsch