Ekokritisk utställningsanalys i workshopform

Hur kan museipersonal och universitetsstudenter gå till väga för att analysera utställningar med hjälp av ekokritiska och posthumanistiska perspektiv? Annika Bünz delar med sig av arbetssätt och resultat från en ekokritisk analys av basutställningen ”Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten” på Västerbottens museum.

Under vårterminen 2024 undervisade jag i modulen ”Utställningsanalys”, vilken ingår i B-kursen på Branschutbildningen för museer och kulturarv, Umeå universitet. Som en förberedelse inför den efterföljande modulen ”Utställningskoncept” fick studenterna öva sig i att utifrån olika perspektiv kritiskt granska befintliga utställningar. Det jag presenterar här är resultaten av studenternas ekokritiska analyser av den nya utställningen Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten på Västerbottens museum.

Samtidigt vill jag passa på att berätta om den metod för utställningsanalys i workshopform som studenterna har använt, en metod som Carola Nordbäck och jag utvecklade inom projektet Ekologisering på museum (läs om metoden i Utställningskritik). Vår målsättning med det projektet var att tillsammans med personal på museer problematisera utställningsberättelser som bygger på modernismens antropocentriska och dualistiska världsbild, för att på så vis hitta vägar att skapa nya typer av berättelser som istället skildrar människan som sammanflätad med det mer-än-mänskliga. Med den här utgångspunkten anordnade vi i samarbete med Vallby museum i Västerås en workshop där personal från museerna i Västerås deltog. Workshopen riktade sig till museianställda som vill arbeta med att utveckla nya berättandepraktiker utifrån ekokritiska och miljöhumanistiska synsätt.

Den metod för utställningsanalys i workshopform som vi prövade tillsammans med museipersonalen visade sig vara ett bra sätt att arbeta och därför använder jag den nu i undervisningen. Metoden är inte bunden till de ekokritiska och miljöhumanistiska perspektiven utan går lika bra att använda för analyser med andra perspektiv. Vi lägger i undervisningen in två olika workshopar där den ena ägnas åt ekokritiska frågeställningar, den andra åt mångfaldsperspektiv. Den arbetsform jag nu ska berätta om kan med andra ord användas i många olika sammanhang och anpassas utifrån olika behov och syften. Litteraturen och frågeställningarna kan bytas ut i linje med andra perspektiv, beroende på vad som är målsättningen med workshopen.

Ekokritisk utställningsanalys i workshopform

De ekokritiska analyser som studenterna gjorde inleddes med ett litteraturseminarium där vi tillsammans diskuterade vad det innebär att arbeta med ekokritiska perspektiv. Då använde vi boken Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen (Nordbäck & Rotbain 2022), där den ekokritiska analysen förklaras som ett sätt att rikta blicken mot människans självförståelse och hennes relationer till omgivningen. Den här typen av kritiska analyser kan synliggöra hur till exempel människocentrerade, etnocentriska, koloniala, sexistiska, artförtryckande och rasistiska tankefigurer och berättandepraktiker flätas samman, legitimeras och tillämpas (Nordbäck 2022: 50 och där angiven litteratur). Vid seminarietillfället fokuserade vi på texter som behandlar relationer mellan människa och djur på museer (Nordbäck & Rotbain 2022, sid 174–292).

Inför workshoptillfället hade studenterna sedan i uppdrag att individuellt, med en kamera (mobiltelefon) i handen, besöka utställningen Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten på Västerbottens museum. Studenternas instruktioner löd:

• Vandra igenom utställningen och fundera över hur relationen människa–djur–natur skildras – eller INTE skildras i utställningen.
• Ta ett antal foton på sådant i utställningen som du tycker:
  • på något sätt beskriver relationen människa–djur–natur och/eller
  • där relationen människa–djur–natur KUNDE/BORDE ha skildrats
• Anteckna dina tankar runt de foton du tar och motivera varför du tog just dessa foton.
• Ta med dig fotografierna till workshopen.

Därefter träffades vi för en workshop där studenterna först arbetade i mindre grupper om tre till fem personer, och sedan diskuterade vi resultaten i helgrupp. Vid det här tillfället delades studenterna in i två grupper, en indelning som de fick reda på innan sammankomsten. Jag kallar dem för Grupp 1, och Grupp 2. Instruktionerna för arbetet i grupp under workshopdagen löd:

• Se till att ha minst en person i gruppen har med sig en dator.
• Visa era bilder för varandra och berätta varför ni valt att ta just dessa foton.
  • Har ni fotograferat samma detaljer av utställningen?
  • Har ni lagt märke till helt olika saker?
  • Diskutera era foton utifrån det ni läst i boken ”Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen”.
• Välj ut 5 bilder från gruppens gemensamma arkiv.
• Skriv en motivering på ca 150 ord till varje bild om varför ni har valt just den. Förankra er motivering i kursboken.
  • På vilket sätt visar den här bilden en relation mellan människa, djur och natur?
    • Visar den en antropocentrisk bild? I så fall hur?
    • Är det tvärt emot en scen som ni tycker flyttar fokus från människans position? I så fall hur?
    • Är scenen problematisk på något annat sätt? I så fall hur?
    • Kommer ni att tänka på något annat som går att koppla till det som står i kurslitteraturen?
• Lägg in de fem bilderna i Powerpoint tillsammans med era texter.

Dagen avslutades med att de två grupperna presenterade sina resultat för varandra, och vi kunde då tillsammans diskutera det de kommit fram till.

Det som vid det här tillfället blev väldigt tydligt var att studenterna i grupperna hade fotograferat ungefär samma saker i utställningen Sten, brons & järn, med liknande motiveringar. Det fanns alltså en tydlig konsensus i grupperna för de slutsatser de presenterade. Dessutom presenterade båda grupperna samma typer av bilder och väldigt lika resultat av sina analyser, så vi kan säga att det fanns övergripande enighet i storgruppen.

Utställningen

Västerbottens museum invigde 2023 basutställningen Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten, en berättelse om hur människor har levt i det område vi idag kallar för Västerbotten. Som namnet antyder är det epokerna sten-, brons- och järnålder som skildras utifrån arkeologiska fynd. Museet berättar att:

Alla pusselbitar berättar tillsammans om en nordlig kultur där älgen hade en central roll för människornas överlevnad. Och om människor, som trots att de levde i ett geografiskt ytterområde, stod i förbindelse med människor på andra platser i världen.

Slå dig ner i stenåldershyddan och lyssna på en berättelse. Låt dig fascineras av en skatt från vikingatiden och se en film om en spännande bronsåldersgrav. Och missa inte Kalvträskskidorna – världens äldsta skidor!

Utställningen är uppbyggd i en stor hall, och i centrum står älgen, en staty av en älg i naturlig storlek som är så levande gestaltad att den kan misstas för en riktig monterad älg. Älgen framhålls i utställningen ha haft en central roll för människorna, men på hemsidan möter betraktaren ett fotografi av en ung person som rensar fisk, vilket antyder att även fisket var viktigt. I utställningsrummet följer berättelsen en rund slinga, istid, sten- brons- och järnålder i tur och ordning, och vid slutet kommer en kort berättelse om samerna.

Enligt arbetsgruppen som har skapat utställningen är den främsta målgruppen barn, och det är meningen att den ska kompletteras av medföljande pedagoger. Den är också under kontinuerlig utveckling, vilket bekräftas av studenter som har besökt utställningen vid flera tillfällen och då upptäckt nya saker.

Analysresultaten

Den ekokritiska workshopen genomfördes i februari 2024 och studenterna hade ganska snäva tidsramar att jobba inom. Tillsammans med studenterna har jag sammanfattat de resultat som studenterna kom fram till under workshopen.

Älgen – resurs och religion

Det första besökaren möter i utställningsrummet är ett ljusbrunt väggsegment med en inledande text och ett älghuvud i naturlig storlek, målat i samma färg som väggen. Väggsegmentet är placerat mitt i den siktlinje som dörröppningen in i utställningslokalen skapar. Grupp 1 valde att ta med ett fotografi på väggen och älghuvudet med motiveringen att älghuvudet påminner om en jakttrofé. Just den här älgen har inga horn, konstaterar gruppen, men det finns älghorn utspridda i resten av utställningslokalen. Studenterna menar att idag hänger ofta älghorn på herrgårdsväggar som statusobjekt. De konstaterar också att idag omtalas älgen som ”Skogens konung”.

Grupp 1 valde även att ta med en bild av älgen som står mitt i rummet. De konstaterar att älgen i utställningen framställs som en central resurs för den forntida människan. Det berättas också att älgen vördas, att den är helig, men gruppen ifrågasätter om vi egentligen kan veta sådant, kanske är det våra egna värderingar som lyser igenom, menar de.

Grupp 2 valde att inleda sin analys med ett foto som visar texter med de två rubrikerna ”Den heliga älgen” och ”Jakt med fångstgropar”.

Även den här gruppen konstaterar att utställningens berättelser lyfter fram älgen som en viktig resurs för människan, och att det också framhålls ha funnits en religiös dimension i den forntida människans relation till älgen. Fokus ligger dock på jakt och mat, konstaterar gruppen, och skildringarna är antropocentriska med människan som subjekt och älgen som objekt. Djuret älgen i sin egen rätt får inget utrymme. ”Älgen ställs alltid [ut] som vad den är för människan” (Grupp 2). Det här diskuterar även Grupp 1 och slutsatserna är de samma:

Jens Fahlström [2022, menar att] … icke-mänskliga djur inte ses som att ha känslor, de är bara maskiner för människor att äga och kontrollera. Djuren blir förädlingsbara resurser. Djuren har inte några tankar eller drömmar, de finns bara som resurser för människan.

Det nämns ingenting om hur älgen levde, istället handlar det om älgens användbarhet för människan … Det handlar om vad djuret kan göra för oss. (Gruppens anteckningar)

Studenterna förankrar också sina resonemang i Helena Pedersen (2022) som diskuterar hur djur monteras och visas på museer.

Grupp 2 analyserar hur jakten skildras med utgångspunkt från en hällristningsscen som visas i utställningen:

Bilden föreställer en jaktscen. Händelseförloppet börjar inte i djurets liv utan dess död. Berättelsen fortsätter efter djurets död i utställningen att skildra vad det används till. Helena Pedersen (2022) menar att djuren får mycket mer plats när de är döda än levande, vilket [gruppen menar] är relevant för denna dödsskildring. […] En annan vägg har … foton av hällristningar med framförallt djur, men inte … i dödsögonblicket. Även där fokuserar texten på djuren som jaktbyte och människan som jägare och djurätare. Djuren benämns där som ”jaktdjur”. (Gruppens kommentarer på bilden).

De foton av hällristningar som nämns ovan diskuteras även av Grupp 1, och studenterna konstaterar att ”Det vanligaste motivet är benämnt som ’jaktdjur’” och de ställer sedan frågan: Vad är ett jaktdjur?

Sammanfattningsvis konstaterar alltså båda studentgrupperna att älgen, precis som museet utlovar, placeras i utställningsberättelsens centrum, både bokstavligt och metaforiskt. Men berättelserna handlar inte om älgen som sådan, den beskriver istället ett ”jaktdjur” som var en viktig resurs för de forntida människornas överlevnad.

Studenternas analyser av hur älgen presenteras är också intressanta att ställa i relation till reflektioner antecknade av Grupp 2, som avslutar sin bildserie med ett foto på ett renhorn som finns i den sista delen av utställningsberättelsen, där det berättas om folkgruppen samer.

Gruppen konstaterar att det är oklart varför hornet är placerat där, eftersom det inte finns någon text som till exempel berättar vad det är och vad det kommit ifrån. Det fungerar i rummet som dekor, rekvisita och en kulturell symbol som förknippas med samer och renskötsel. Djuret ren berättas det inte om. Tillsammans med det här antecknar gruppen funderingar runt hur renen betraktas av människan. Den anses vara ett tamdjur, men den har inte samma status som till exempel en hund. Det horn som visas i rummet är en del av ett djur, och djurdelar kan visas upp för att skapa en wow-känsla (Pedersen 2022). Grupp 2 problematiserar och diskuterar praktiken att behandla renens horn på det här viset, och jämför med att till exempel sätta upp en tappad tand på väggen. De menar att det finns en respektlöshet gentemot djuret, att å ena sidan visa upp det på det här viset, men samtidigt inte berätta något om det.

Människan, fisken och de andra djuren

Längst in i utställningsrummet finns en iscensättning med människa i ett vinterlandskap, hen håller på att rensa fiskar. Det är den scen som museet visar ett foto av på hemsidan. Båda studentgrupperna diskuterar den här scenen och vad den säger om relationer mellan människor och djur. Även här finns det ett tydligt jaktperspektiv, konstaterar båda grupperna, och fiskarna finns där för att ätas av människan. En av fiskarna är uppskuren och inälvorna syns, vilket studenterna i samtalen under workshopen konstaterar att så hade det nog inte gått att visa en slaktad älg, eller ett annat dött däggdjur. En del djur har högre status än andra (Fahlström 2022), konstaterar studenterna, och vi har lättare för att känna empati med djur som är mer lika oss.

På samma sätt som berättelserna om älgen enbart fokuserar på människans nytta av den, och utesluter älgens egna berättelser, utelämnas skildringarna av fiskens liv och miljöer. Studenterna konstaterar att utställningen hade kunnat skildra ömsesidiga relationer mellan människa, djur och natur, och hur människans resursutnyttjande kan ha, och ofta har haft, negativ påverkan på de ekosystem de är sammanflätade med. De är eniga om att på grund av att hållbarhet och miljömedvetenhet är stora och viktiga frågor idag, hade berättelsen kunnat lyfta den typen av aspekter av de forntida människornas liv och miljöer.

Scenen med den unga personen och fiskarna ger också utrymme för berättelser om hur människan använder djur för att klä och dekorera sig, en möjlighet som inte utnyttjas i utställningen. Det här tas dock upp i en annan del av rummet, vilket båda grupperna diskuterar. I ”Bär och päls-hörnan” (grupp 1) berättas det om hantverk och insamling av bär. Grupp 1 konstaterar att det talas om samlandet som ett ”jobb” med samma status som jakt och fiske, men påpekar också att det bara visas fem bär och inget mer om vegetabiliska resurser. Det är väldigt lite om naturen, menar de. Den finns bara i bakgrunden, och även här är det i första hand jakt det berättas om.

Samma slutsats dras av Grupp 2 och de menar att fokus ligger på det som människan kan utvinna av djuren; redskap, pälsar och skinn.

Även de ”levande” skulpturerna av fiskar är nästan på väg att fastna på kroken. Djuren är ett förstadium till en produkt skapad av människor. […] Texten … är direkt kopplad till vad djuren är för resurser för människan och inte vad djuren i sig har för betydelse för ekosystemet. Det är intressant att djuren är skulpturer, men föremålen [de artefakter som visas] … är gjorda av djur. Detta är genomgående i resten av utställningen. Empatin försvinner i transformationen. … Helena Pedersens [2022] text om hur djur enbart är ett objekt för människan att nyttja passar bra här eftersom djuren bara används som resurser för människan att utnyttja. (Anteckningar grupp 2)

Slutord

Under perioden 2010–2014 arbetade jag med intersektionella analyser av svenska arkeologiska utställningsberättelser med fokus på hur människor skildras (Bünz 2015). Utifrån de resultat jag då fick fram kan jag konstatera att utställningen Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten på Västerbottens museum är en väldigt ”typisk” arkeologisk berättelse som både i titel, iscensättning och innehåll följer, och därmed cementerar, den traditionella mallen sten-, brons- och järnålder. Den erbjuder inga överraskningar vad gäller berättarstrategier och perspektiv, det är ungefär samma typ av berättelse som återkommer i de flesta svenska arkeologiska museiutställningar.

Under arbetets gång med analyserna av de arkeologiska berättelserna uppdagades det för mig att det även fanns anledning att problematisera hur relationer mellan människa och djur skildras. Det jag fann i berättelserna var beskrivningar av vilda djur som jagas/fångas, domesticerade djur som ger mat och andra resurser, och domesticerade djur som arbetar tillsammans med människan, som kompanjoner och kamrater. Det fanns inte utrymme att gå på djupet med det här då, men jag drog slutsatsen att intersektionella analyser kan utvidgas till att undersöka skapade maktrelationer mellan människa och olika sorters djur, vilket idag är en självklarhet när vi jobbar med posthumanistiska och ekokritiska perspektiv.

Studenterna lyfter i sina analyser av hur relationerna människa och djur skildras i utställningen Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten fram begrepp som jaktdjur och bytesdjur, och de funderar över statusskillnader i de båda begreppen. I studenternas noteringar hittar jag också konstaterandet att människan beskrivs som jägare och ”djurätare”, ett begrepp som på ett nytt sätt belyser hur människan skildras. När jag analyserade arkeologiska utställningsberättelser för tio år sedan såg jag en tydlig jägar- och ”köttnorm” (se även Samuelsson 2008). Vegetabilisk föda beskrevs som komplement eller utelämnades helt, liksom arbetsuppgiften att samla föda skildrades som oviktig i relation till jakt, fångst och fiske. Jag hade inte ordet att uttrycka det med då, men det jag kom fram var att den förhistoriska människan i svenska arkeologiska utställningar nästan uteslutande skildras som ”djurätare”. Studenternas analyser av utställningen visar att köttnormen fortfarande är lika stark och oproblematiserad. De arkeologiska berättelserna ramlar lätt i den fällan på grund av att de materiella spåren berättar mycket mer om jaktredskap än om den vegetabiliska föda som fanns till hands, eftersom sten och metaller bevaras mycket bättre än organiska material. Men det är bara en del av förklaringen; den andra delen ligger i hur vi väljer att skildra, vad som prioriteras och vad som sorteras bort. Med tanke på att en viktig del av människans överutnyttjande av jordens resurser handlar om just köttnormen finns det all anledning att fundera över hur vi kan skildra förhistoriska människors livsmiljöer på ett mer balanserat sätt.

En reflektion som kan väckas efter att ha läst en sån här analys av en arkeologisk utställning är att den visas på ett kulturhistoriskt museum, och berättelsen handlar om människor, deras liv och förutsättningar under de förhistoriska epokerna. Därför finns det ingen anledning att skildra älgarnas och fiskarnas liv och omständigheter, de berättelserna förväntar vi oss att hitta på de naturhistoriska museerna. Från ett ekokritiskt och posthumanistiskt perspektiv är det dock just det här som är grundproblemet – att dela upp museerna och berättelserna i de två strikt avskilda kategorierna Kultur och Natur, och på så sätt skilja ut människan från det som kallas Natur. Utifrån den situation som vi befinner oss i idag med klimatkris och fallerande ekologiska system måste vi förstå människan och hennes liv som en sammanflätad del av den miljö hon lever i, både när vi berättar om nutida förhållanden och forntida samhällen. Att på ett kulturhistoriskt museum enbart beskriva allt mer-än-mänskligt, alla djur och växter, som en resurs för människan att nyttja, istället för att ge en helhetsbild av ömsesidiga sammanflätade relationer i ekologiska system, är därför problematiskt. Vad som är viktigt att framhålla är att det inte handlar om att ta bort människan från berättelsen. Det handlar istället om att decentralisera människan och väva in henne i ett större sammanhang där det mer-än-mänskliga har ett existensberättigande i sig självt, och inte bara som en resurs för människan att nyttja.

Efter många års kritik från forskare som bland annat arbetat med genusperspektiv inkluderas idag kvinnor i större utsträckning i museernas berättelser, vilket visar poängen med att göra kritiska analyser. På samma sätt har postkoloniala perspektiv lyft fram problem med museernas eurocentriska berättelser, vilket därmed kan bemötas i nya projekt. Det är idag en självklarhet att diskutera mångfald och maktperspektiv när vi analyserar och recenserar kulturhistoriska utställningsberättelser. På samma sätt behöver vi nu arbeta med posthumanistiska perspektiv. Med ekokritiska analyser kan vi synliggöra hur modernismens dualistiska och antropocentriska världsbild tar sig uttryck i museernas skildringar, och därefter söka vägar att berätta på nya sätt.

Med detta sagt om studenternas analyser av en utställning vill jag nu avsluta med några ord om att göra ekokritiska analyser och om att arbeta i workshopform. En ekokritisk utställningsanalys kan göras på många olika sätt, och med olika fokus. Vid det här tillfället riktade vi blicken mot hur relationer mellan människor och djur skildras i en arkeologisk berättelse. Analyserna hade kunnat göras utifrån andra frågeställningar, vi hade till exempel kunna diskutera tid och temporalisering, ett tema som är mycket relevant när det gäller de arkeologiska berättelserna (se till exempel Fredengren 2022). Boken Ekokritik och Museipedagik i skuggan av Antropocen (Nordbäck & Rotbain 2022) erbjuder många användbara ingångar för den som är intresserad av att arbeta med ekokritiska perspektiv på museernas utställningar och andra pedagogiska verksamheter.

Arbetsformen workshop, så som vi använder den i undervisningen, innebär att studenterna arbetade under tidspress. De analysresultat som de presenterade kan därmed bitvis tyckas vara lite övertydliga och grovhuggna, vilket också kan kopplas till att de har haft specifikt formulerade frågeställningar att arbeta utifrån. Det finns all anledning att fundera över om djupare analyser skulle ge mer nyanserade bilder av utställningens berättelser. Men det kanske inte alltid är det som behövs? Den typ av resultat som den här arbetsformen ger är väldigt tydliga, och om de används som underlag för att arbeta med förändringar och söka vägar för nya berättelser kan det vara bra med just den här övertydligheten.

Övertydlighet är något som även är bra i undervisningssammanhang, eftersom det ger studenterna tydlighet i det de ska lära sig förstå och kunna använda. Genom den här modellen för utställningsanalys i workshopform ges studenterna också möjlighet att lära av varandra, både vad gäller förståelsen av kurslitteraturen och hur de kan använda sig av den i analyser av utställningsberättelser. Workshopformen fungerade också mycket bra när vi (Nordbäck och jag) arbetade tillsammans med personal på museerna i Västerås, av just samma anledning. Museipersonalen fick även möjlighet att titta på sina egna, och kollegornas utställningar med andra ögon, vilket kan öppna upp för saker som kan åtgärdas. Vid den här workshopen använde vi dock inte litteratur, istället inledde vi med inspirationsföreläsningar där vi berättade om ekokritik och analyser som vi själva gjort av utställningsberättelser. Det kan vara svårt att hinna läsa för den som arbetar heltid på ett museum. Men det går också att välja en kort text, några kapitel i en bok eller en artikel, och använda den som utgångspunkt för att formulera frågeställningar och för att analysera resultaten.

Och, som jag nämnde i inledningen, det går lika bra att använda detta arbetssätt för att jobba med mångfaldsperspektiv eller postkoloniala perspektiv. Det är bara att formulera sina frågeställningar och välja litteratur som passar för syftet.

Text: Annika Bünz

Tillsammans med studenter från Branschutbildningen för museer och kulturarv, Umeå universitet: Daria Hasegan, Emma Lidström, Jessica Lif, Jessica Olsson, Mathilda Rohdin och Jonna Svensson.

Litteratur

Bünz, Annika 2015. Upplevelser av förhistorier. Analyser av svenska arkeologiska museiutställningar. GOTARC Series B, no 66. Göteborg: Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

Fahlström, Jens 2022. ” Grottan, Råttan och Juno – djuriskheter och människoblivande i antropocen”. I: Carola Nordbäck & Avigail Rotbain (red.), Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna, s. 250–273.

Nordbäck Carola & Rotbain Avigail (red.) 2022. Ekokritik och museipedagogik i skuggan av Antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna. Digitalt tillgänglig i fulltext.

Nordbäck, Carola 2022. “Bakgrund och introduktion”. I: Nordbäck Carola & Rotbain Avigail (red.), Ekokritik och museipedagogik i skuggan av Antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna, s. 20–80.

Pedersen, Helena 2022. ”Människa-djurrelationer på museet: en kritisk pedagogisk introduktion”. I: Carola Nordbäck & Avigail Rotbain (red.), Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna, s. 274–292.