Miljöhumaniora och museerna

Hur kan museernas arbete utvecklas vidare och förtydligas genom att ta in nya forskningsperspektiv? Med hjälp av tankegångar från forskningsfältet miljöhumaniora sätter Christina Fredengren, Janna Holmstedt, Per Nilsson och Caroline Owman strålkastaren på en rad betydelsefulla synvändor som kan lyfta museernas potential i omställningsarbetet.

”It’s not climate change; it’s everything change” skriver författaren Margaret Atwood (2015). Vi behöver, menar Atwood, påbörja en omställning av historiska mått, en omställning som både är systemisk och kulturell, men som ofta framställs i teknokratiska termer. Med förstudien Agenda 2030 och museerna gjorde vi en kort kunskapsöversikt över musealt arbete med Agenda 2030 i Sverige, med en internationell utblick, och reflekterade kring hur museernas arbete kan utvecklas vidare och förtydligas genom att ta in nya forskningsperspektiv. Här vill vi, med utgångspunkt i vår studie, ge en introduktion till miljöhumanistiska tankegångar för att sätta strålkastaren på en rad betydelsefulla synvändor som kan vara av intresse för att lyfta museernas potential i omställningsarbetet.

Välkomna till Antropocen

Antropocen är namnet på en epok där människan flyttar mer materia över jordens yta än planeten själv genom sina geologiska och biologiska processer (Sörlin 2017). Människan har gått från att vara i första hand en kulturvarelse, till att också bli en geologisk aktör.
Energikonsumtionen i modern tid har kraften att påverka när nästa istid kommer att infalla (Ganopolski, Winkelmann & Schellnhuber 2016). Användandet av fossila bränslen och utsläppen av koldioxid intecknar framtiden i mer än 300 mänskliga generationer framåt och den omställning som behöver göras behöver gå snabbt (Nicholas 2021). Det handlar dock inte enbart om minskade koldioxidutsläpp. Mänskliga aktiviteter påverkar livsbetingelserna på planeten för extremt långa tider. Man kan säga att samtiden territorialiserar framtiden. Miljöproblem i form av utvidgade extraktionsplatser, skadlig markanvändning, föroreningar av vatten, minskad biodiversitet och en pågående massutrotning av djur och andra livsformer, leder till frågor om hållbara och rättvisa sätt att leva, om användningen av begränsade resurser, samt vad det innebär att vara människa i dessa tider.

Även museerna gör avsevärda miljömässiga avtryck genom den resursanvändning som går åt till utställningsproduktion, magasinering, konservering och utlåningsverksamhet med kurirresor, liksom besökares resor till och från museerna. Samtidigt visar forskning att museer är centrala för att förklara och skapa förståelse för miljöförändringar över tid, samt har stor potential att agera i hållbarhetsfrågorna (Cameron et al 2013; Mittman et al 2018; McGhie 2019). Museer är betydelsefulla institutioner för att etablera, undersöka och gestalta relationer mellan dåtid, samtid och framtid. Kulturarvs- och museiverksamhet är kopplade till framtidsfrågor, hållbarhet och resiliens, men hållbarhetsarbetet är inte alltid helt enkelt (Månsson 2021; Newell et al 2017; Holtorf 2018; Fredengren 2012).

Vi har tagit fram en överblick över hur museerna arbetat med Agenda 2030 och hållbarhetsmålen och detta sätts i relation till vad som kan läras av det framväxande ämnet miljöhumaniora. Med stöd i forskning visas att omställningsarbetet behöver ske både på ett teoretiskt och på ett praktiskt plan. Artikeln redovisar i korthet det arbete som pågår i museerna idag, samt lyfter upp fyra teman där det finns nya teoretiska ingångar som kan ha påverkan på hur museer arbetar under miljö- och klimatstörda tider: (i) antropocentriskt och mer-än-mänskligt, (ii) materiellt och semiotiskt, (iii) tid och temporalitet, samt (iv) omsorg och rättvisa mellan generationer. För att bättre förstå hur museerna är verksamma i hållbarhetsfrågorna och vilka potentialer de har för att verka för omställning behöver man röra sig mellan systemiska, filosofiska, språkliga, tekniska, praktiska, medierande och materiella nivåer och aspekter och artikeln använder sig av miljöhumanistiska ingångar för att kunna visa på hur dessa hänger ihop och kan behöva förändras.

Ramar för museernas hållbarhetsarbete

Museernas hållbarhetsarbete i Sverige styrs av flera olika agendor, regleringar och initiativ. Kort sammanfattat är det Brundtlandkommissionens överväganden, de 17 målen i Agenda 2030 (Sustainable Development Goals, SDG 1–17), de 16 svenska miljökvalitetsmålen, samt generationsmålet som visar på den omställning som krävs för att man ska lämna över ett samhälle till kommande generationer där de stora miljöproblemen är lösta. Till detta kommer systematiska miljöledningssystem, olika typer av miljöcertifiering samt att det ligger i flera museers uppdrag (till exempel som myndigheter eller stiftelser) att genomföra och integrera Agenda 2030 i sin verksamhet. Det finns flera nationella nätverk och initiativ i museivärlden som arbetar med frågor som rör omställnings- och hållbarhetsarbete; Sveriges Museer har initierat ett nätverk för hållbar utveckling, Länsmuseernas samarbetsråd har arbetat med frågan genom en seminarieserie, det finns planer i museivärlden på ett nätverk kring hållbar utställningsproduktion. Ett annat exempel är Världskulturmuseet som har drivit ett arbete kring hållbara museer. Som en samlande aktör i frågan fungerar också Riksantikvarieämbetet genom sitt nya museiuppdrag, som har en informativ webbplats kring Museer och hållbarhet. Utöver detta finns exempel på initiativ från flera enskilda museer men också på samarbeten mellan länsstyrelse, region och länsmuseum i exempelvis Östergötland. På de enskilda museerna arbetar man bland annat med att förankra frågor som rör hållbarhet och omställning i dialog med besökare. Andra aktörer värda att nämna är universitet, högskolor, hembygdsrörelsen, miljörörelsen och museernas stödföreningar. Riksantikvarieämbetet har i en samling poddar behandlat frågorna om hållbar omställning. Dessutom har frågor om hållbarhet och museer lyfts till exempel i tidskrifter som Utställningskritik. Där kan vi läsa artiklar, samtal och recensioner som har berört så kallad grönmålning (från engelskans greenwashing) vilket är en skönmålning av verksamheten; hållbarhet som symbolhandling snarare än praktisk inriktning, kretsloppstänkande i användandet av material såväl som byggnader, samt klimatomställningen som ett kulturellt och inte enbart ekonomiskt projekt, där större existentiella frågor behöver ställas.

Hållbarhetsarbetet och museerna

Studien har granskat webbsidor, årsredovisningar och FoU-program (Forskning och Utveckling) från ett urval centralmuseer och länsmuseer, samt blickat ut mot internationella förhållanden. Undersökningen är kompletterad med ett mindre antal samtal med medarbetare på museer.

Museer i Sverige arbetar med frågor som rör hållbarhet på olika sätt. En grundpelare är det generella hållbarhetstänkande som kan spåras till Brundtland-kommissionens överväganden i Vår gemensamma framtid (1988), där hållbarhet, tillsammans med generationsmålet, handlar om att balansera ekonomisk tillväxt med hänsyn till miljö och social utveckling. Andra museer arbetar mer direkt med Agenda 2030:s 17 mål. Ytterligare andra utgår från de 16 svenska miljökvalitetsmålen, mål som i sig uppgår i Agenda 2030-målen. Museimyndigheterna är dessutom ålagda att ha ett systematiskt miljöarbete och ett systematiskt miljöledningssystem för att minska miljöpåverkan (se Förordning 2009:907 om miljöledning i statliga myndigheter) och vissa museer är miljöcertifierade inom ISO 14001 (en ledningssystemstandard för miljö). Här görs först en kort genomgång av ett urval av de hållbarhetssatsningar som pågår idag, internationellt och på svenska central- och länsmuseer.

Internationellt

De mest framträdande organisationerna som arbetar med museernas hållbarhetsfrågor och Agenda 2030 internationellt är ICOM (International Council of Museums) och ICCROM (International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property).

För ICOM handlar det om resolutioner där intentionerna behandlar (i) hur museer kan implementera Agenda 2030, (ii) inkludera fler och bli mer globala, (iii) utveckla museums as cultural hubs, (iv) säkra samlingar i tider av konflikt, samt (v) samarbeta lokalt och inkludera minoriteter. Här erbjuds utbildningar och workshops. Hållbarhetsperspektiven avspeglas också i ICOM:s etiska regler och i standards (hur samla hållbart, hållbar konservering, dokumentation med mera).

ICCROM:s verktyg Our collections matter riktar sig till museer och samlingsförvaltare. Verktyget har delat upp åtgärder och exempel i tre teman: (i) samla hållbart, (ii) hållbara samlingar och (iii) bidra till hållbart samhälle genom samlingar. Utifrån dessa olika teman innehåller verktyget exempel på strategidokument, guider och handlingsplaner som kan användas som information, instruktion och inspiration. ICCROM erbjuder dessa som användargenererade levande verktyg där nytt kan läggas till, samt att de erbjuder workshops där fler kan testa.

Centralmuseer

Vårt urval av centralmuseer utgörs av Världskulturmuseerna, Statens historiska museer, Nordiska museet, Skansen, Tekniska museet och Statens maritima och transporthistoriska museer. Världskulturmuseerna har haft ett omfattande arbete kring Agenda 2030 och är värd för plattformen Hållbara museer. De utgår i sitt arbete från Agenda 2030 och arbetar med ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Museets miljöutredning från 2019 har visat var organisationen kan göra mest hållbarhetsnytta genom att ändra verksamheten. Det handlar om att arbeta med museets samhällsroll där verksamheten riktas in mot mål 11, 16 och 17, samt att arbeta med upphandling som påverkas genom inköp, avrop och krav på leverantörer av varor och tjänster, energi som påverkas av samverkan och hyresavtal, transporter och tjänsteresor, vilka kan ändras genom satsningar på IT och webbmöten, samt genom en förändrad avfalls- och materialhantering. Myndigheten har tagit fram nya långsiktiga mål för hållbarhetsarbetet som gäller fram till 2025.

Världskulturmuseernas hållbarhetsarbete har studerats utförligt av Amelia Månsson (2021) i rapporten Varför får förändringsarbete inte fäste? En kritisk studie av Världskulturmuseernas arbete med hållbarhet. Studien visar att det fanns ett intresse av att driva frågorna som rörde miljö- och hållbarhetsarbetet men att det, trots detta, uppfattades som ett sidoprojekt snarare än något som skulle komma att införlivas i kärnverksamheten. Museernas komplexa och skiftande uppdrag, resursbrist och i synnerhet tidsbrist uppges vara de stora utmaningarna (ibid).

På Statens historiska museer (SHM) pågår arbetet med att ta fram myndighetens hållbarhetspolicy och handlingsplan. Hållbarhetsarbetet är i sin början och nämns i verksamhetsplaner och i vissa strategidokument. Ett exempel är FoU-programmet 2021–24 som behandlar hållbarhetsfrågorna och ett av museets forskningsprojekt – Humus Economicus – som arbetar med frågor kring jord och jordblindhet kopplat till bland annat musei- och kulturarvsorganisationer. Dessutom har medarbetare på SHM startat det informella nätverket för hållbar utställningsproduktion.

I Nordiska museets årsredovisning framgår det att stiftelsen under 2021 har ”fortsatt arbetet med den strategiska handlingsplanen för 2021–2025 och insatsområde 6: hållbarhet som genomsyrar verksamheten. Målet är att Nordiska museet 2025 ska bli en naturlig och för samhället attraktiv arena för hållbarhetsarbetets tre delar – socialt, ekonomiskt och miljömässigt.” Museet har också genom arbetet med den framgångsrika utställningen Arktis – medan isen smälter bearbetat hållbarhetsfrågor och har påbörjat ett utforskande på temat skog.

Moderna museet har till exempel experimenterat med att temporärt reducera inlåningen av originalverk, samt erbjudit workshops med hållbarhetsperspektiv för en grön omställning. Dessutom har museet arbetat med forskningsprojektet Acclimatize som tagit fram en verktygslåda för att arbeta med miljökommunikation och klimatpsykologi i programverksamhet och utställningar. Verktygslådan fokuserar på val av narrativ, budskap, bildspråk, retorik och tematik i kommunikation och utställningsverksamhet.

Skansen har ett tydligt miljöarbete där alla delar av organisationen ska miljöanpassas genom att verksamheten riktas med hjälp av de nationella miljömålen. I fokus står hantering av avfall, energieffektivisering, kontroll av mark-, luft- och vattenutsläpp samt föroreningsförebyggande åtgärder. Skansen utgår från de 16 svenska miljökvalitetsmålen.

Tekniska museet arbetar utifrån museets innehållsliga fokus och ställer frågor om hur innovation och teknik kan användas i hållbarhetsanpassningen. Hållbarhetsteman löper från utställningsproduktion och program, till restaurangens arbete. Hemsidan förtydligar att hållbar utveckling är en ”ständigt pågående förändringsprocess och arbete, som inkluderar de tre dimensionerna av hållbarhet – Ekologiska, Ekonomiska, Sociala.” Här specificeras också vad ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet innebär för museiverksamheten. Tekniska museet fokuserar på mål nr 4, 8, 10, 12 och 13 i Agenda 2030.

Statens maritima och transporthistoriska museer har arbetat med miljöcertifiering genom miljöledningssystem och miljöcertifieringen ISO 14001. Det handlar bland annat om att påverka energiförbrukning, upphandling och inköp, kemikalieanvändning och att arbeta med återvinning.

En översiktlig genomgång av de 24 länsmuseernas hemsidor och en sökning på ”Agenda 2030” genom webbsidornas egna sökfunktioner, gjordes april 2022. Den visade att åtta av 24 nämner begreppet Agenda 2030 medan 16 museer inte gör det. På de hemsidor där begreppet används är det framför allt kopplat till olika föreläsningar och andra punkter inom ramen för museernas programverksamhet, ofta med inbjudna föreläsare. Flera av de åtta museerna länkar också till samarbeten museet genomför, men där föreläsningen inte sker på själva museet.

Länsmuseer

Vidare finns det museer som nämner hållbarhetsperspektiv och miljöfrågor, men utan att de kopplas till Agenda 2030. Några museer arbetar mer aktivt med Agenda 2030 integrerat i verksamheten, till exempel Bohusläns museum, där det finns med i museets strategiska plan för kommande år. Dock är det värt att notera att arbetet med Agenda 2030 kan finnas i museernas strategiska planer, men att webbsidornas sökfunktion inte alltid omfattar dessa dokuments innehåll. Det är heller inte alla museer som har lagt ut aktuella strategiska planer.

Ett exempel på ett mer aktivt användande är Örebro läns museum och projektet
Landskapsobservatorium Glanshammar, där det mål för mål beskrivs hur projektet kopplas till Agenda 2030. Ett annat är Gotlands museum, där en konstutvecklare integrerar frågorna i programverksamhet för skolbarn. På ”Förvaltningen för kulturutveckling, Västra Götaland” (där flera museer ingår) får man flera sökträffar, men de är kopplade till regionens arbete i stort varför det är svårt att avgöra vad de ingående museerna gör. Regionmuseet i Skåne länkar till både föredrag och utställningar kopplade till ämnet. Noterbart är också att flera projekt och aktiviteter på olika sätt är kopplade till slöjd och hemslöjd, då slöjdrörelsen är engagerad i Agenda 2030 på olika sätt.

Det kan konstateras, med utgångspunkt i museernas information på sina hemsidor, att omställningsarbetet utifrån Agenda 2030 är trevande och i sin början, samt ibland inte helt detekterbart. I vilken utsträckning detta speglar den faktiska situationen eller inte är svårare att avgöra; allt hållbarhetsrelaterat arbete kanske inte presenteras på hemsidan och det kan också finnas styrdokument kopplade till detta som en sökning på hemsidan inte träffar.

Ser inte skogen för alla direktiv

Även om det finns en önskan att arbeta med hållbarhetsperspektiven, kan vi konstatera att de hållbarhetsrelaterade aktiviteterna vid museerna sällan är särskilt tydliga eller omfattande. Månsson (2021, 65) visar att det är just otydligheten kring vad hållbarhet är som gör att frågorna stannar i idéstadiet, trots goda intentioner hos ledningen eller initiativ från anställda. Det som skulle ha behövts är hållbarhetsrelaterade rutinbeskrivningar och en större integrering i organisationen, förutom de projekt som bedrivits. Ett annat problem är att omställningsarbetet behöver resurssättas och att extra resurser inte finns för detta arbete. Personalen och deras kompetens behöver involveras i högre grad och det behövs en uppmärksamhet på att det kan förekomma motstående intressen runt hållbarhetsfrågor. Dessutom behöver de som ska utföra förändringen i organisationen förstå vad förändringen betyder rent konkret för dem (Sveningsson & Sörgärde, 2014, 9; Månsson 2021, 68; se även Creutzer 2023). Vår studie delar uppfattning med Månsson (2021); arbetet för mer hållbara museiverksamheter är enbart i början av omställningsarbetet.

Det kan vara så att man ibland “inte ser skogen för alla direktiv”. Det är ett stort antal ramverk, miljöcertifieringar och miljöledningssystem att förhålla sig till i hållbarhetsarbetet på museerna. Dessutom finns en rad mål och målkonflikter inbyggda i systemet. En utmaning är hur omställningsarbetet förankras i det egna arbetet och i det specifika museets innehåll och inriktning. Projektets inledande forskning visar att omställningsarbetet ibland utförs utifrån ett checklista-perspektiv som visar att museet utför aktiviteter som redan kan kopplas till ett specifikt mål i Agenda 2030. Checklistan visar till exempel närvaro av genusperspektiv i rekryteringspolicyn, men inte alltid hur ambitionsnivån kan öka, eller var verksamheten behöver ställa om riktningen helt. Som Månsson (2021) också uttrycker är det betydelsefullt att överbrygga, konkretisera och så att säga ta ned hållbarhetsmålen till verkstadsgolvet på museerna.

Flera forskare har lyft fram att det finns målkonflikter inbyggda i Agenda 2030. Ett exempel är strävan efter att begränsa miljöförstöringen (se till exempel mål 6, 12–15) som riskerar att stå i motsättning mot mål 8 som handlar om att ekonomin behöver tillväxt för att mänskliga mål ska nås (se även Hickel 2019). Till exempel behöver målkonflikter mellan ekologisk hänsyn och ekonomisk utveckling hanteras. Hållbarheten har ofta formulerats genom att sätta mänskligt välmående i centrum i stället för att undersöka människors relationer med djur och miljö. Hållbarhetsmålen i Agenda 2030 är antropocentriskt formulerade där icke-mänskliga djur har ett instrumentellt värde utifrån vad de förser mänskligheten med. Det kan finnas skäl att ändra hållbarhetsmålen framöver, så att de tar större hänsyn till de varelser som inte är klassificerade som mänskliga (se till exempel Torpman & Röcklinsberg 2021). Det finns en inbyggd spänning i det att hållbarheten å ena sidan utgår från att sätta människan i centrum (antropocentrism) men å andra sidan kan handla om att sätta ekologin i centrum (ekocentrism). Då kan det vara av betydelse att, tillsammans med Alaimo (2012), ställa frågan om vad och vilket samhälle museernas hållbarhetsarbete vill upprätthålla: ett som fortsätter precis som nu, eller ett som kräver betydligt större omställningar?

Museernas hållbarhetsarbete behöver stärkas både baserat på dessa forskningsresultat, men också inspireras av nya forskningsingångar i det fält som formeras mellan miljöhumaniora och kritiska hållbarhetsstudier vad gäller relationerna mellan tid, människa och miljö. Just som Atwood (2015) skriver så kräver miljöproblemen en omfattande förändring där många grundantaganden som museerna vilar på behöver undersökas för att sätta nya agendor för omställningsarbetet på museerna och potentiella målkonflikter diskuteras. Detta samtidigt som att det kan krävas andra teoretiska ingångar, så som de miljöhumanistiska, för att göra museernas potential i hållbarhetsarbetet tydligare.

Miljöhumaniora – en kort introduktion

För att kunna röra oss mellan olika nivåer, se olika perspektiv och bevara den relationella komplexitet som utmärker hållbarhetsfrågor, har vi arbetat med teorier och verktyg från det framväxande ämnet Miljöhumaniora. Ämnet erbjuder humanistiska perspektiv på miljöfrågorna och kan erbjuda museerna nya möjligheter att navigera i den vildvuxna skogen (för att återgå till metaforen i tidigare rubrik) av museiarbete och hållbarhetsaktiviteter.

Det handlar både om att miljö- och klimatfrågorna kan förstås och beskrivas och förmedlas på mer mångfacetterade sätt, samt om en teoretisk vändning som kan påverka museernas inriktningar. Inom miljöhumaniora ifrågasätts antropocentriska synsätt där människan är alltings mitt och måttstock. I stället provas andra perspektiv, såsom att analysera företeelser som icke-centrerade relationella nätverk av materiella och immateriella företeelser. Ämnet kopplar ihop frågor över traditionella ämnesgränser och en bred uppsättning teoretiska och metodologiska redskap används. Miljöhumaniora ifrågasätter den disciplinära uppdelningen mellan natur och kultur, samt utmanar traditionella uppfattningar om vad det innebär att vara människa och hopflätad med naturmiljön. Tvärvetenskapliga samarbeten och kopplingar till naturvetenskapliga miljöstudier är centrala. Ämnet tar sin utgångspunkt i en processontologisk filosofi som uppmärksammar att världen är dynamisk, föränderlig och transformativ. Här lyfts också behovet fram av nya berättelser om relationer och ömsesidiga beroenden mellan människor, djur och miljö, det som kallas mer-än-mänskliga perspektiv på hållbarhet (se till exempel Rose et al 2012).

Olika typer av gränsdragningar och uppdelningar i låsta entiteter är också något som problematiseras till förmån för ett studium av hur relationer uppstår i samspel mellan människa–djur–natur. Agens, möjligheten att påverka och styra skeenden, betraktas då inte som något som hör enbart människor till utan även materialiteter och det mer-än-mänskliga erkänns ha handlingskraft och påverkar utvecklingen. Miljöhumaniora sammanför forskning inom bland annat miljöarkeologi, natur- och kulturarvstudier, ekokritik och litteratur, språkstudier, idéhistoria, människa–djur- samt genusstudier, miljöfilosofi, med mera. Den kan ta hjälp av humanistiska och konstnärliga metoder, även rumsliga och kroppsliga praktiker, vilket ger utrymme för kuratoriellt och gestaltande utforskande. Här ryms också dekoloniala perspektiv, liksom etiska och politiska aspekter. Viktiga bidrag till fältet utgör kritisk feministisk posthumanism som studerar människa–djur-relationer och makt (Braidotti 2013; Haraway 2016), nymaterialism (Barad 2007), samt tidsfilosofiskt relationella perspektiv (Bastian 2012, 2016) och en betoning på omsorgsetik (Puig de la Bellacasa 2017). Miljöhumaniora erbjuder således både språk och verktyg som redan ligger nära det museerna gör och som skulle kunna användas för att stärka museernas inneboende potential i hållbarhetsarbetet.

Bortom tanklöshetens tid

Klimatkrisen är inte bara en kris av materiella mått, utan också en kris i att förstå och visualisera möjliga framtider och långa samband mellan orsak-verkan. I en diskussion om miljöfrågorna anför Donna Haraway (2016) Hannah Arendts reflektioner kring tidigare kriser, som andra världskriget. Utifrån en analys av förintelsen visade Arendt (1964) att ”den banala ondskan” grundade sig i brister i att kunna föreställa sig livet och lidandet hos den andre. På liknande sätt kan den antropocena krisen förstås som orsakad av en besläktad tanklöshet, där samhällsutvecklingens effekter på människor, djur och miljö bortsetts ifrån.

Brundtlandrapporten (1988) slår fast att hållbar utveckling ska väga samtidens behov mot att framtida generationer ska kunna vara fria att göra sina val (Brown-Weiss 1992). Det här innebär att vi behöver öva vår föreställningsförmåga för hur generationer i andra tider kan ha det och att engagera sig i både hur världar byggdes förr i tiden, i samtiden och i framtiden, vilket är betydelsefullt för att kunna bygga empati och inkänningsförmåga. Det är värt att uppmärksamma att museer, jämfört med många andra samhällsinstanser, har potentialen att arbeta med unikt långa tidsperspektiv både bakåt och framåt. Att kulturarv, på samma sätt som miljöförstöring, på ett eller annat sätt territorialiserar och intecknar framtiden har lyfts fram i forskningen, tillsammans med behovet av djuptidsanalyser och framtidsförståelse för att förstå långa orsak-verkan-sammanhang (Fredengren & Åsberg 2020; se även Harrison & Sterling 2020 och Holtorf 2018). Det finns museikompetens som är värdefull även för andra sektorer och som handlar om att motverka den antropocena tanklöshetens tid. Museer är noder i relationer mellan nutid, dåtid och framtid och dessa relationer behöver utforskas vidare för att stärka omställningsarbetet. Museerna arbetar med material som sträcker sig över längre tidsavsnitt och har insikter i olika temporala teknologier, som kan vara av betydelse för fler som arbetar med långsiktigt hållbar utveckling i samhället. På liknande sätt hävdar forskningsprojektet Acclimatize att museernas styrkor ligger i att hantera existentiella frågor. De fokuserar på hur klimatpsykologi och miljökommunikation kan användas mer effektivt i utställnings och programverksamhet och menar att museet behöver precisera sin verksamhet i förhållande till miljökrisen. Samtidigt som detta är ett styrkeområde i musealt arbete, finns det en rad frågor som behöver ställas kring museernas arbete och vissa av dessa handlar om att granska några grundläggande antaganden som varit vanliga i kulturarvsverksamheter av olika slag.

Det är inte alltid specificerat hur långt in i framtiden Brundtlandrapporten tänker sig att avvägningar mellan generationer behöver sträcka sig. Fredengren och Åsberg visar att miljöfrågorna behöver ett djuptidsperspektiv och ett annat förhållningssätt till omsorg mellan generationer som inte bygger på antropocentriska och samtidsfokuserade utestängningsmekanismer (2020, 2021). Fredengren (2022) ifrågasätter de avgränsade generationsbegrepp som letat sig in i hållbarhetsfrågorna och undersöker hur det kan göras mer inkluderande över tid, på sätt som tar omsorgen mellan både mänskliga- och mer-än-mänskliga generationer på större allvar. Forskning visar dessutom att framtidsperspektiven i museerna inte sträcker sig särskilt långt, verksamhets uppdragen är ofta korta och framtidsberedskapen behöver ses över (se Högberg, Wollentz & Holtorf 2022). Det behövs övning i att gå vidare och ställa frågor kring vilka världar som skapas genom museiarbetet och vilka generationer är tänkta som framtida mottagare av museernas resurser och hållbarhetsarbete. Är mottagarna av dessa strävanden de människor som hör till majoritetssamhället och de privilegierade, eller riktar sig kulturarvsarbetets strävanden även mot andra? Det behövs även ställas frågor om på vilket sätt framtida djur och natur påverkas av museiarbetet och vilka resurser som tärs på av verksamheten till exempel i energiförbrukning och materialåtgång, samt hur museernas klimat- och miljömässiga fotavtryck ser ut. Hållbarhetsresonemangen behöver ta in sådana frågor och förtydliga diskussioner kring hur man aktivt kan tänka in och utöva omsorg mellan generationer och över djupare tidsavsnitt, samt att vidga generationsbegreppet till att omfamna fler än de som snävt, normativt räknas som människor, de mer-än-mänskliga aktörerna (Owman 2021; Fredengren 2022; Fredengren & Owman 2023).

Detta resonemang lyfter också fram frågor om hur inte bara exkluderade människor, utan också djur och natur kan göras till en mer integrerad del av kulturvården, där museerna både kan lära ut och förändra vilka normer och vilken etik som ligger till grund för historieberättande och bevarandearbetet. Att bygga rekonstruktioner och att ompröva tidigare tolkningar av det förflutna är att öva upp både uppmärksamheten och föreställningsförmågan. Det kan vara ett sätt att aktivera den omtanke om människor, djur och natur, som behövs i klimat- och miljöstörda tider.

Museiekologier

Miljöhumanioran erbjuder fler ingångar för att både tänka bredare och djupare. Att tänka djupare innebär ibland att ställa de allra mest grundläggande frågorna: Hur förstår vi museitingen och vad tillåter museiverksamheten dem att vara? Flera forskare har uppmärksammat problemen i uppdelningar i natur- och kulturarv eftersom detta förhållningssätt riskerar att missa hur kulturella aktiviteter samtidigt har miljömässiga effekter och att dessa binära uppdelningar är svåra att upprätthålla i praktiken (Fredengren 2015; Harrison 2015; Harrison & Sterling 2020). Dessa uppdelningar i natur och kultur förekommer även för museiting. Uppdelningen är tydlig till exempel när det gäller kulturhistoriska ting, saker som i första hand samlats med syfte att förstå mänsklig kultur och som används som projektionsytor för mänsklig meningsproduktion. Det finns dock andra sätt att förstå ting på. Artefakter kan å ena sidan analyseras som avgränsade objekt eller som uppkomna ur olika sammanvävda, föränderliga relationer. Här är det av intresse att ta del av forskning som gör att det går att få syn på museiting, som mer än mål för mänskligt meningsskapande. De kan också förstås som transtemporala noder i ekologiska relationer (se till exempel Fredengren 2015, 2021). Tingen i samlingar uppstår även genom relationer med landskap, lokala livsmiljöer och gemenskaper vid liv – och därmed ett kunnande som är kodat genom praktiker, material, växter, djur, teknologier och berättelser. Museer har därigenom en potential för att etablera kunskapsmässiga och materiella kontakter mellan generationer, som också letar sig ut i olika ekologier. Praktiken att bevara och förvalta genom att ständigt återskapa och återberätta på nya och relationellt sammanvävda sätt är viktig att uppmärksamma i en lång rad olika processer och för att öva föreställningsförmågan för hur olika liv kan te sig. Detta i kombination med att museerna åtnjuter stort samhälleligt förtroende öppnar för att diskutera omsorg mellan generationer och för att känna med hur handlingar här och nu förändrar livsvävar i framtiden. Här träder vikten av en mångfacetterad föreställningsförmåga fram med full kraft. För museers del kan tanken om tingen som representanter för hela idéer vara välbekant, men föreställningen om att ting, människor och händelser samtillblir kan till en början kännas mindre bekvämt, bland annat för att det ifrågasätter uppdelningen mellan objekt och subjekt, museiperson, föremål och miljö.

Omsorgs- och reparationsarbete

Vi vill uppmärksamma hur det faktiskt redan finns kopplingar mellan museer och hållbarhetsarbetet i det som museerna gör idag, men som ännu inte räknats som konkreta hållbarhetsinsatser i enlighet med till exempel Agenda 2030. Museernas kärnuppdrag handlar ju om att vårda resurser från olika tider och att föra dessa in i framtiden och därigenom knyta relationer med framtida generationer. Det finns en rad skillnader mellan museerna både vad gäller samlingarnas innehåll och museernas olika inriktningar. Att museerna är olika situerade ger också olika förutsättningar och styrkor för att driva hållbarhetsarbetet. Ett tekniskt museum har andra utgångspunkter och material i samlingarna än de natur- och kulturhistoriska museerna och ger olika förutsättningar för historieberättande och olika länkar in i framtiden. Ett exempel på musealt tänkande och görande som genomsyrar de flesta museer redan, och som i högsta grad har med hållbarhet att göra, utgörs av att museiarbetet till stor del är ett omsorgs- och reparationsarbete. Morse (2021) lyfter fram att museerna ägnar sig åt social omsorg, genom att arbeta med aktiviteter kring mänskligt välmående och hälsa. Det här beskrivs som just care and repair work. Det finns dessutom en omsorg som riktar sig mot ting, material, berättelser, gestaltningar, om kroppens och handens kunskap och relationer med miljöer. Museer håller också vid liv olika historier om hur vi kan bygga världar på andra sätt. På samma sätt som museer kan utföra verksamhet som reparerar sociala relationer, finns möjligheter att utföra vård och omsorgsarbete för att stärka miljömässiga och ekonomiska relationer.

För att svara upp mot resonemangen som rör möjligheterna till och behovet av både teoretisk och praktisk omordning hos museerna har vi arbetat med Agenda 2030, hållbarhetsmålen och museerna i relation till följande teman: antropocentriskt och mer-än-mänskligt, materiellt och semiotiskt, tid och temporalitet, samt omsorg och rättvisa mellan generationer. Utifrån dessa teman – valda för att inspirera till en mer djupgående omställning hos museerna – utformade vi fyra workshops tänkta att kunna användas både internt med personalen och externt med publik för att på kreativa sätt lyfta fram nya aspekter på hållbarhetsarbetet i museerna. De sammanställdes och provades både för att inspirera till diskussioner om hållbarhet på museer och för att väcka idéer om det egna museets möjligheter att hitta och utveckla konkreta exempel på ett mer djupgående omställningsarbete genom att reflektera över grundläggande utgångspunkter för hållbarhetsarbetet.

Det finns alltså mycket att erbjuda i fråga om erfarenheter och kunskaper utifrån ett musealt tänkande och antikvariskt arbete, som kan ge stor utväxling genom att bjuda på erfarenheter, processer och relationer, bortom att visa upp det färdiga slutresultatet av det omsorgsarbete som ofta sker i det fördolda av samlingsförvaltare. Det finns möjligheter för museerna att vara agendasättande när det gäller omsorgsarbete mellan generationer, samt genom att lyfta upp det reparationsarbete som görs, som både fokuserar på tingen, och sprider ut sig i reparationsarbete av våra och framtida generationers livsvävar.

Ett teoretiskt/metodologiskt erbjudande

År 2030 är inte långt borta och agendaarbetet behöver fortsätta och även fördjupas. Museernas potentialer att verka för omställning kräver ändrade förståelser för systemiska, filosofiska, språkliga, tekniska, praktiska, medierande och materiella aspekter på arbetet. Här har verktyg från miljöhumaniora använts för att ge nya perspektiv på museernas arbete och de globala målen. De teoretiska redskapen, menar vi, bidrar till att identifiera utmaningar, undersöka målkonflikter, samt påbörja en diskussion om hur hållbarhetsarbetet och museerna kan länkas samman än mer effektivt och bli vassare i omställningsarbetet genom bland annat ett ifrågasättande av antropocentrismen i hållbarhetsarbetet. Med studien vill vi bidra till en vidgad syn på museers roll i hållbarhetsarbetet och diskutera vad kritiskt hållbarhetsarbete och en fördjupad omställning skulle kunna involvera där andra sätt att arbeta med museerna och deras verksamhet står i fokus.

Översikten av museernas hållbarhetsarbete visar att omställningsarbetet är påbörjat, men att det inte är uppe i full takt ännu. Det finns hinder som ligger i att själva hållbarhetsbegreppet och målen i Agenda 2030 blir ogripbara, eller står i konflikt med varandra och därför blir svåra att tillämpa på museiverksamheten. Det kan leda till att arbetet stannar i ett avbockande av checklistor och försök att svara mot isolerade mål där helheten samt relationer och synergier riskerar försvinna ur sikte. Det blir lätt så att en teknokratisk syn, eller detaljer och ordvändningar i planeringen står i vägen för, eller döljer, det som många museer har en särskild beskaffenhet att bidra med i omställningsarbetet, det vill säga kulturella och humanistiska aspekter vilket i grunden även berör demokratiska värden och frågor. Kompetenser, resurser och praktiker finns på museerna som är viktiga för omställningsarbetet i samhället och som kan vara betydelsefulla för att navigera ut ur den miljömässiga tanklöshetens tid. Museerna arbetar redan med innehållsliga uppgifter som är centrala i hållbarhetsarbetet, där det finns särskild kompetens i hur man kan förstå orsak-verkan förhållanden över längre tid. Det handlar om ett djupgående tankearbete om människors relation till sin omgivning och om hur resurser förvaltas över långa tider, samt hur både ting och sociala sammanhang ges omsorg och vård. Dessutom kan denna kärnverksamhet kopplas till mindre eller större aktiviteter för att reparera delar av världen både materiellt och immateriellt. Det språk och de verktyg som lånats av miljöhumaniora kan vara ett sätt som får museal handling och tanke att hänga ihop, samtidigt som det kan ge en synvända kring hur man kan förhålla sig till den materialitet som museerna förvaltar, till att fundera över museernas generationsuppdrag och relationerna till de ekologier de verkar inom. Projektets workshops var ett sätt att bekanta sig med de olika teoretiska och ontologiska ställningstaganden som museerna kan behöva göra för att stärka hållbarhetsarbetet.

Det finns en rad tankemönster som kan vara av intresse för hur museernas hållbarhets- och omställningsarbete kan utvecklas för att bli mer kraftfullt. Den korta introduktionen till miljöhumanistiska perspektiv kan vara användbar, bland annat i att förstå museernas inneboende potential i omställningsarbetet och samtidigt hålla ett granskande öga på vad för sammanhang som hållbarheten tänks upprätthålla (ett fortsatt konsumtionssamhälle, ett ökat eller minskat energiberoende). Det handlar om att granska vilka föreställningar om människor, miljö och materialitet som hållbarhetsarbetet utgår ifrån och på vilka sätt detta har relevans för museer och andra kulturarvsinstitutioner. De fyra tematiska workshops som projektet erbjuder kan ge konkreta exempel på hur tankearbete och praktiskt kunnande kan mötas och förbereda för ett mer djupgående musealt omställningsarbete. Museet förstås här som världen i hanterbart mikroformat, som ett avtryck av vår omvärld. I det lilla formatet (museet) har vi möjlighet att prova de stora omvärldsfrågorna såsom klimatkrisen. Det kan förstås som en museimodifierad version av ”tänk globalt, agera lokalt”.

Vidareutvecklat handlar det om att i olika led av museialiseringsprocesserna arbeta med en kartläggning av vilka styrkor som finns i just det specifika museets innehållsmässiga inriktning. Har de specifika samlingarna aspekter som är betydelsefulla i samhällsomställningen som till exempel traditionell ekologisk kunskap, tekniska innovationer, eller möjligheter att belysa människa–djur-relationer, samt förändring som sker över långa tidsperspektiv. Finns det pågående materiellt och immateriellt vård- och omsorgsarbete och hur kan detta mobiliseras både för att reparera samlingarna, och de ekologier som de är inflätade i? Det handlar om att använda, synliggöra och stärka det som görs och det vi redan har. Men också att informera omgivande samhälle om just de hållbarhetslärdomar man kan dra av museiverksamheten. Tänk också på varför människor besöker museer. Det handlar om att göra något med någon – och det kan vara värdefullt att få vara med om museiprocessen – tillsammans, för att stärka de sociala aspekterna på hållbarheten.

Tack till Riksantikvarieämbetet som med FoU-medel finansierat förstudien Agenda 2030 och museerna, samt vår referensgrupp och våra projektmedlemmar Jakob Wenzer och Anna Karlström som bidragit till diskussioner.

Referenser

Alaimo, S. 2012. Sustainable This, Sustainable That: New Materialisms, Posthumanism, and Unknown Futures. PMLA.

Arendt, H. 1964. Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem. Stockholm: Aldus/Bonnier

Atwood M. 2015. It’s not climate change – it’s everything change. Medium.

Barad, K. 2007. Meeting the universe halfway: Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Duke university Press.

Bastian, M. 2012. Fatally confused: Telling the time in the midst of ecological crises. Environmental Philosophy, 9(1), 23–48.

Bastian, M. 2016. Towards a more-than-human participatory research. In Participatory research in more-than-human worlds (pp. 33–51). Routledge.

Bastian, Michelle., and Thom. van Dooren. 2017. Editorial Preface: The New Immortals: Immortality and Infinitude in the Anthropocene. Journal of Environmental Philosophy 14, no. 1. 1–9. DOI: 10.5840/envirophil20171411

Braidotti, R. 2013. The Posthuman. Cambridge: Polity.

Brown Weiss, E. 1992. In Fairness To Future Generations and Sustainable Development. American University International Law Review 8(1), 19–26

Cameron, F. R, Hodge, B. & Salazar, J.F. 2013. Representing Climate Change in Museum Space and Places. Wiley Interdisciplinary Reviews: Climate Change 4. Pp. 9–21.

De la Bellacasa, M. P. 2017. Matters of Care: Speculative Ethics in More Than Human Worlds. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Fredengren, C. 2021. Beyond entanglement. Current Swedish Archaeology, 29(1), 11–33.

Fredengren, C. 2012. Kulturarvets värde för en hållbar samhällsutveckling. I valet och kvalet: Grundläggande frågor kring värdering och urval av kulturarvet, 189–224.

Fredengren, C. 2015. Nature: Cultures: Heritage, sustainability and feminist posthumanism. Current Swedish Archaeology, 23, 109–130.

Fredengren, C. (2022). Worlding Waters with the Dead. Norwegian Archaeological Review, 55(2), 140–158.

Fredengren, C., & Owman, C. 2023. Curating time – Museum-things as counterclocks in a climate-challenged world. Time & Society, 0961463X231188789.

Fredengren, C., & Åsberg, C. 2020. Checking in with Deep Time: Intragenerational Care in Registers of Feminist Posthumanities, the Case of Gärstadsverken. Deterritorializing the Future, 56.

Ganopolski, A., Winkelmann, R. & Schellnhuber, H. 2016. Critical insolation–CO2 relation for diagnosing past and future glacial inception. Nature 529, 200–203. DOI: 10.1038/nature16494

Haraway, D. J. 2016. Staying with the trouble: Making kin in the Chthulucene. Duke University Press.

Harrison, R. 2015. Beyond “natural” and “cultural” heritage: Toward an ontological politics of heritage in the age of Anthropocene. Heritage & society, 8(1), 24–42.

Harrison, R., & Sterling, C. 2020. Deterritorializing the Future: Heritage in, of and after the Anthropocene (p. 392). Open Humanities Press.

Hickel, J. 2019. The contradiction of the sustainable development goals: Growth versus ecology on a finite planet. Sustainable Development, 27(5), 873–884.

Holtorf, C. 2018. Embracing change: how cultural resilience is increased through cultural heritage, World Archaeology, DOI: 10.1080/00438243.2018.1510340

Högberg, A., Wollentz, G., Holtorf, C. 2022. Framtidsmedvetande på museer: Några svenska länsmuseer i fokus Nordisk Museologi, 34(2): 5–22 DOI: 10.5617/nm.10068

McGhie, H.A. 2019. Museums and the Sustainable Development Goals: a how-to guide for museum galleries, the cultural sector and their partners. Curating Tomorrow, UK.

Mittman, G., Armiero, M., & Emmett, R. 2018. Future Remains: A Cabinet of Curiosities for the Anthropocene. Chicago: The University of Chicago Press.

Morse, N. 2021. Care, repair, and the future social relevance of museums, Museums & Social Issues, 15:1–2, 28–38, DOI: 10.1080/15596893.2022.2104815

Morse, N. 2021. The Museum as a Space of Social Care. London: Routledge

Månsson, A. 2021. Varför får förändringsarbete inte fäste? En kritisk studie av Världskulturmuseernas arbete med hållbarhet. Förvaltningshögskolans rapporter nummer 160.

Newell, J, Robin, L. & K. Wehner (eds). 2017. Curating the Future: Museums Communities and Climate Change Routledge Environmental Humanities, London: 2017

Nicholas, K. 2021. Under the sky we make: How to be human in a warming world. GP Putnam’s Sons.

Owman, C. 2021. Det meränmänskliga museet. Umeå: Umeå Universitet. Diss, 2021.

Riksantikvarieämbetet 2017. Räkna med kulturarvet. Kulturarvets bidrag till en hållbar samhällsutveckling. Stockholm: Riksantikvarieämbetet

Rose, D. B., van Dooren, T., Chrulew, M., Cooke, S., Kearnes, M. & Gorman, E. 2012. Thinking through the Environment, Unsettling the Humanities. Environmental Humanities 1. Pp. 1–5.

Sveningsson, S., & Sörgärde, N. 2015. Organisationsförändring: Hur, vad och varför? Studentlitteratur: Lund.

Sörlin, S. (2017). Antropocen: en essä om människans tidsålder. Stockholm: Weyler

Torpman, O. & Röcklinsberg, H. 2021. Reinterpreting the SDGs: Taking Animals into Direct Consideration. Sustainability 2021, 13, 843. DOI: 10.3390/su13020843

World Commission on Environment and Development. 1988. Vår gemensamma framtid: [rapport från]
Världskommissionen för miljö och utveckling under ordförandeskap av Gro Harlem Brundtland. Stockholm: Prisma