Unboxing och nattklubbsarkitektur lyfter återöppnade ArkDes

Innanför höga silverfärgade draperier bjuds publiken på generösa djupdykningar i helt skilda konstnärskap som också visar på bredden av olika praktiker som ryms inom arkitektyrket. Maja Kinnemark gläds åt att publiken får vara med och packa upp samlingar ur arkivet som aldrig tidigare visats. Men det är symptomatiskt att den del av ArkDes som fokuserar på design är temporär och kurerad av en extern part – vad är det för dumheter att ArkDes inte har i uppdrag att samla design? 

Arkitekturmuseet har fått en entre! Äntligen. Alla vet hur viktigt det är för en verksamhet som vill nå ut till en publik att vara tillgänglig genom att attrahera besökare från gatan. Så ironiskt då att arkitekturens museum på Skeppsholmen inte haft en egen entré under alla dessa år. Nu är det slut på livet som bihang och vardagen i en undanskymd tillvaro i Moderna Museets skugga. Och vilket vackert hus sen! Det är SÅ mycket bättre nu. Det var verkligen på tiden.

A-R-K-D-E-S utläser jag i lysrören som arrangerats i de höga fönstren i den välproportionerade symmetriska exercisbyggnaden ifrån 1800-talet som möter besökaren med sin modesta elegans. Det nakna neonljuset utgör en stilig kontrast mot byggnadens ockragula fasad med klassiska drag. Dubbeldörrarna öppnas på långt håll, som att huset redan spanat in mig på avstånd och bjuder in mig. Det är en fin effekt. 

Innanför dörrarna träder jag in i den höga ljusa och luftiga delen av huset som man valt att kalla för Torget, där det denna soliga söndag i oktober är full aktivitet. Jag följer med blicken de strukturer som breder ut sig framför och ovanför mig i taket där arkitekterna Arrhov Frick öppnat upp för naturligt ljus som numera flödar in i den rymliga lokalen. Installationen är en del av forskningsprojektet Power of Places av arkitekt- och konstnärsgruppen Layered i Malmö, som undersöker hur vi kan tillvara området kring Euroterminalen i den framväxande stadsdelen Nyhamnen om vi istället för att producera nytt tar tillvara på det som redan finns. 

Hantverkskollektivet Malmö Väv driver denna interaktiva installation med återbrukade vita trossar från hamnområdet. Det vita vackra repmaterialet vävs i och runt möbler, broderas i stor skala som pergola och väggsektioner, och skapar roliga rumsligheter där det hänger fritt flödande som hår ifrån taket. Ett effektivt sätt att aktivera rummet som blir en kombinerad mötesplats och interaktiv installation, särskilt omtyckt av föräldrar och barn denna helgdag. 

Överintendent Karin Nilsson berättar att man strävat efter att skapa ett livfullt museum i rörelse. Att man har en av de största samlingarna av arkitekturföremål i Europa, närmare bestämt finns över 4 miljoner föremål i magasinen och att mycket fortfarande är osorterat och odigitaliserat. Alla föremål i den nya roterande samlingsutställnignen är original och det mesta har aldrig tidigare visats. En viktig drivkraft i utställningen är att föremålen ska UPP ur arkiven och VISAS. Det kan låta enkelt och självklart men hur kan utställningsformen hjälpa till att skynda på den processen? 

På ArkDes har man tagit några strategiska och konstnärliga beslut som verkar i denna riktning. Utställningsarkitekturen är rationell och flexibel och funkar som ett ramverk att bygga vidare på. Den är anpassningsbar, ändamålsenlig och tålig. Alla bord, montrar och andra visningsmöbler har hjul och är tillverkade av återvunnet material ifrån museets tidigare utställningar. Jag ser tydliga spår av andra användningsområden i märken av spritpenna i den härligt tjocka plywooden och de feta järnbalkarna som återfinns överallt. Vi hittade extremt mycket stål i källaren, berättar arkitekterna. 

De fortsätter förklara att de praktiserat en slags anti-design när de återanvänt existerande material ifrån tidigare strukturer i utställningar. Det är lätt att urskönja de kvadratiska golvmonterskivorna av glas från Tham & Videgårdutställningen (recenserad i Utställningskritik) i de visningsbord och rumsavdelare som nu utgör interiören i basutställningen. ArkDes visar genom sina nygamla utställningsmöbler att man tar hållbarhetsbegreppet på allvar och själva skapandeprocessen av dessa är i sig faktiskt ett designprojekt som heter duga. 

Med ett visst mått av kronologi visas just nu ungefär 500 föremål från 1880 till nutid i utställningen som är tänkt att bytas ut och rotera på årlig basis. Upp med nya föremål ifrån källaren bara! Det blir spännande att se om ArkDes orkar hålla det visningstempo man utlovar, med en ny samlingsutställning varje år. Jag blir förtjust i det skönt okrystade urvalet som känns lustfyllt på ett sätt jag inte visste att ritningar kunde kännas. 

Tre arkitekter har fått extra fokus i årets uppsättning: Léonie Geisendorf med den modernistiska betongpärlan Husmorsskolan på St.Göransgatan i Stockholm, Abelardo Gonzalez med sina fabulösa postmoderna inredningar för nattklubbarna Tunneln och Trocadero i Malmö, och Joar Nangos konstinstallation med videoverk som visar postkapitalistisk design som får representera samtiden. Dessa nedslag i tiden bjuder publiken på tre generösa djupdykningar i helt olika konstnärskap som också visar på bredden av olika praktiker som ryms inom arkitektyrket. 

Arkitekten har många verktyg till buds för att utforska rumslighet i sin arbetsprocess, eftersom test i naturlig storlek oftast är uteslutet. Det ligger i föremålens natur att det är svårt att ställa ut arkitektur eftersom föremålen är representationer av verkligenheten i förminskad skala. De är ofta platta och utgörs främst av ritningar och skisser på papper som lämpar sig väl att hängas på anslagstavlor. Jag får lite känslan av skolutställning när jag träder in i den stora utställningshallen och upplever alla dessa rumsavdelare/anslagstavlor på hjul. De likartade formaten riskerar att göra hängningen repetitiv. 

Utställningsgestaltning är när det man vill förmedla med föremålen förhöjs med hjälp av det rumsliga sammanhanget. Ofta behövs någon form av rekvisita som exempelvis abstraktioner av element tagna ifrån verkligheten i syfte att skapa en miljö, en kontext för föremålen, där de får ta plats och synas i sin bästa dager och tala till betraktaren. Det kan vara mer eller mindre scenografiskt, uttrycka en avskalad minimalism eller ha en maffig ton beroende på sammanhanget, men en lyckad utställningsgestaltning måste vara en noggrant korreograferad upplevelse, en välplanerad promenad för besökaren genom verken i rummet. 

Ambitionen ska vara att ta betraktaren på största allvar och uttömma rumsgestaltarens alla verktyg till buds för att till sitt yttersta kommunicera innehållet med museibesökaren.

Utställningsgestaltning sker egentligen bara på tre ställen i ArkDes nya samlingsutställning, i samtliga fall bakom de höga tekniska draperierna som skapar en rumslig hierarki i det stora öppna utställningsrummet. I Léonie Geisendorfs rum finns en sammanhängande tanke där besökaren träder in i en rumslighet med stora husmodeller i solida material som blickfång, skisser och ritningar studeras ovanifrån som utlagda på bord. I rummet svävar hennes solklara röst där vi får höra ett underbart ljudspår ifrån invigningen av Husmorsskolan på Sankt Göransgatan på 1960-talet. Intervjun börjar med att SVTs reporter utbrister – Det är ett stort hus det här! Léonie har tydliga svar på alla reporterns frågor och med precis ton bemöter hon sakligt reporterns fortsatta utspel: – Det är ett hus som syns också! Varpå hon svarar att ”Det är verkligen omöjligt att göra ett stort hus osynligt. Det blir tvehågset. Vi tycker att det här är ett lämpligt ställe för ett stort hus…” och fortsätter förklara varför ett stort hus passar bra i stadsbilden. 

Geisendorf var en riktig kosmopolit som var hemmahörande i Europas storstäder och efter att jag tagit del av Lolas resealbum som projicerar semesterbilder från hennes resor i diabildstempo känns det verkligen som att jag fått träffa henne. Hela hennes rum i utställningen har ett väldigt fint personligt tilltal. 

I slutet av 1970-talet flyttar en arkitekt vid namn Abelardo Gonzalez från Argentina via Polen till Sverige för att arbeta och det glädjer mig otroligt mycket att få stifta bekantskap med hans fantasieggande scenografiska inredningar för nattklubbarna Tunneln och Trocadero i Malmö. Det måste ha varit som en dröm att få lämna vardagen i den grå industristaden därhän, och genom en lång kloakliknande tunnel i betong transformeras in i hans glamorösa alternativa universum med scenografiska partymiljöer som inte liknade någonting annat i Sverige. Jag vill också uppleva den resan och dansa framför Tutankhamons huvud! 

I hans rum möts vi av en reproduktion av den zebramönstrade heltäckningsmattan från nattklubben som känns mjuk att beträda. Väggarna, som liknar ridåer, kantas av fotografier av de drömska miljöer som måste ha bränt in ett djupt bestående intryck på de som hade turen att få uppleva denna klubb. Musik hörs och klubbens artister projiceras i rummet. Ljusarmaturen formad som eldslåga är det enda fysiska som består av klubb Tunneln. Den blir ett föremål som vittnar om att allt inte bara var en dröm, att det verkligen har hänt. Jag hade velat se bilderna större för att som betraktare kunna omslutas mer och kunna urskilja detaljerna i inredningarna. 

Joar Nango och Ken Are Bongos Goahti är en biograf i form av en kåta som visar ett videoverk i sex delar om arkitektur i Sápmi. Verket kallas Post-Capitalist Architecture TV och utgör en del av projektet Girjegumpi – ett nomadiskt kollaborativt bibliotek som visades på arkitekturbienalen i Venedig förra året (recenserad i Utställningskritik). Kåtan är stilig. Materialen; renhudarna, träet och den vernakulära designen har en genuin känsla men gestaltningsmässigt har denna installation landat i ett något för litet rum längst bak i lokalen, vilket gör att förbipasserande besökare inte passar på att vila benen i de mjuka sofforna och på så vis missar innehållet. 

Faktum är att allt som händer innanför de höga silverfärgade tekniska draperierna i basutställningen är välgestaltat. Nummer ett på min lista över lyckade gestaltningar i det stora rummet är en nyskapande satsning ifrån museets sida: att bjuda in publiken att vara med och packa upp samlingar ur arkivet som aldrig tidigare visats. Det är en inbjudande aktivitet som ligger helt rätt i tiden. Tänk alla Tiktok-filmer som går ut på att någon får ett paket som den långsamt och noggrant öppnar steg för steg framför kameran. Det skrapande ljudet av ett kartonglock som lyfts och prasslet av silkespapper som varsamt viks upp. Känslan av lidelsefull presentöppning översätts väl till lådorna ifrån arkivets skattkammare. Unboxing är en så kallad workstation där allmänheten får hjälpa till att digitalisera och katalogisera lite av alla de osorterade samlingarna i magasinen. Intendent Max Ahrent berättar att tanken är att man vill öppna nya perspektiv på samlingen och få en chans att lära sig av publiken. Här kommer man som besökare riktigt nära originalritningarna och får en unik möjlighet att studera skisserna, från idé till konstruktion. Jag får titta nära på Abelardo Gonzalez konceptskisser som redogör för dramatiken i entrévägen in till nattklubben och jag tror mig förstå precis vad han var ute efter att uppnå. Det är ett sant nöje att komma så nära och en lyxig upplevelse att få en privatvisning i arkivet. Man känner sig delaktig. Jag applåderar denna nyskapande publika verksamhet som ska gå av stapeln dagligen klockan 13 och 16 med olika intendenter på plats. 

Nu till det som skaver. Tänk att Sveriges arkitektur- och designmuseum inte har i uppdrag att samla design. Förlåt, men vad är det för dumheter? Låt oss läsa detta igen; Sveriges enda uttalade designmuseum samlar inte design. Som besökare utifrån får man onekligen intrycket att Ark och Des utgör lika stor del av museet, men så är det tyvärr inte. Begreppet design utvecklades med yrkesrollen under 1900-talet som ett resultat av industrins effektivisering. Före massproduktionens intåg formgav arkitekten allt ifrån husets konstruktion till fönsterbeslag och möbler invändigt. Gunnar Asplund var en av våra sista allomfattande arkitekter. Det var 100 år sedan. På grund av en obefintlig statlig satsning på vårt designmuseum saknas alltså minst ett sekel av osamlade designföremål. 

På sätt och vis är det symptomatiskt att den del av ArkDes som fokuserar på design är temporär och kurerad av en extern part. Det är inte för att det saknas svensk design på området (vi pratar om specialdesignade produkter för föräldraskap – en av svensk designs absoluta superpowers) utan för att forskningsstödet inte verkar finnas i Sverige. Jag vet inte exakt var det brister, men kontentan är att fem amerikanska damer kurerar museets designsatsning som går under titeln Designing Motherhood, och visar svensk design. För Sverige har alltid varit i framkant av design för föräldraskap. Bröstpumpen som är på plats i utställningen är en svensk uppfinning, som gjorde det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta och vara mammor. Pappaledighet är ett svenskt välfärdskoncept som amerikanarna bara kan drömma om och den svenska barnkulturen med Astrid Lindgren i spetsen är en klass för sig. Som tidigare lektor på ett amerikanska universitetet var jag tvungen att ta sjukledigt för att föda barn, för i delstaten Virginia har de inte ens mammaledighet. Då blev bröstpumpen användbar när pappan till barnet fick vara hemma istället, till omvärldens förundran. Tanken är kanske att det amerikanska teamet bakom forskningsprojektet Designing Motherhood: Things that Make and Break our Births ska ge oss nya perspektiv på reproduktionsdesign i Sverige, men personligen tror jag att det främst var intressant för dem att lära sig om vårt ekosystem av omsorg här i Sverige. 

Utställningen är helt beroende av att besökaren har katalogen i handen och läser föremålstexterna under sin vandring. Texterna är det inget fel på. Föremålskatalogen är skön att läsa men det hade nästan varit bättre att ha allt på samma ställe i en bildkatalog, då rummet inte funkar utan katalogen och katalogen inte funkar utan rummet. Igen, det saknas gestaltning. År 2024 är det inte tillräckligt att visa blandade föremål på ett tema i en monter med texthäfte till. Rummet ska tillföra något mer – annars kan det vara. 

Det är synd att föremålen är så torftigt presenterade, för de är värda vår uppmärksamhet. Som den samiska kokongen som svävar lösryckt ur sitt sammanhang med hjälp av osynliga linor högt upp i rummet kategoriserat Temporary Bodies tillsammans med en omtyckt mammakjol av omlottyp från 1960-talet och en vacker växande pyjamas i plisserat material av Ryan Mario Yasin från 2017. Efter att ha läst texten förstår jag att kokongen är en slags bärsele som ska hängas utefter sidan på en vandrande ren. Hur det såg ut vill man ju veta! Designade hjälpmedel kan ofta behöva iscensättas för att förstås av besökaren och det hade passat fint att göra med designerns främsta verktyg skissen.

En av få produkter som är iscensatt och därmed möjlig att förstå storheten av, är en oansenlig vit plastmojäng i organisk form som underlättar för barnmorskan och mamman genom att försiktig hålla undan blygdläpparna när slidan behöver sys efter förlossningen. Ett fint exempel på den typen av ergonomisk design som vi är så bra på i Norden. Under fyra år utvecklade den danska barnmorskan Malene Hegenberger sin uppfinning och efter 88 prototyper var hon i mål och den lanserades i år 2024. Jag hoppas att det i alla fall finns en institution i designlandet Danmark som har i uppdrag att samla design och tar tillvara på denna utomordentliga designprocess, så att allmänheten någon gång i en framtida utställning kan få ta del av det omfattande arbete som ligger bakom en lyckad produkt och på så sätt få bättre förståelse för designyrket som helhet. 

Det är lätt att orientera sig i vårt nya arkitekturmuseum ArkDes. Rumsfunktionerna följer ett naturligt flöde med en linjär riktning från Entrén över Torget genom Samlingsutställningen kan blicken färdas hela vägen ut genom fönstren mot Djurgården på andra sidan Nybroviken om man så vill. Det är effektfullt att man har öppnat upp byggnaden både framåt och bakåt. På bakgården gömmer sig en magisk plats, en hemlig trädgård med kanske Stockholms vackraste utsikt där en fritidsgrupp från Filosofiska skolan byggt en paviljong av skogsmaterial tillsammans med konst och arkitektgruppen Mycket. Formen är inspirerad av ett öra.

En viktig del av Arkitektur- och Designcentrums verksamhet är att främja praktiknära forskning i gestaltande livsmiljöer. Jessica Segerlund, chef för ArkDes Think Tank, ställer frågan: Vad händer om förvaltning och utveckling är samma sak? Under en heldag i oktober gick den årliga konferensen i Gestaltad Livsmiljö av stapeln i lokalen på Skeppsholmen. Konferensen arrangeras av Boverket, Riksantikvarieämbetet, ArkDes och Statens Konstråd tillsammans, i år på temat: Hur ska vi räkna? Vad kostar kvalitet? Behöver och kan vi tänka och räkna på nya sätt? ”På konferensen möts fastighetsägare, byggaktörer, kommuner och myndigheter för att gemensamt lyssna till inspirerande exempel och diskutera hur vi skapar och säkerställer attraktiva livsmiljöer och förvaltar befintliga värden för dagens invånare och framtida generationer.” 

Alla som är intresserade kan gå in på ArkDes nya snygga hemsida designad av A.M. Stockholm för att titta på föreläsningarna i efterhand. Det funkar perfekt, ljudet är till och med bättre än på plats i lokalen. Med en så generös och väldesignad plattform har museet fått ytterligare en tillgänglig entré – i den digitala världen.  

Maja Kinnemark