En mångfald av designhistorier

I Röhsska museets nya basutställning ”Designhistorier” står design som begrepp och fenomen i fokus. Istället för en historisk redovisning får besökaren möta olika former av design genom tematiska nedslag. Kerstin Parker uppskattar det genomtänkta bakgrundsarbete som gör att många uttryck, berättelser och aspekter blir belysta när designbegreppet i sin komplexitet sätts under lupp.

Den anspråkslösa skylten vid entrén ger ingen föraning om vad som kommer möta besökaren. Det visar sig vara en effektfull kontrast till den mångfacetterade utställningen. På ett helt våningsplan presenteras sex olika teman: Begär, Innovation, Förändring, Kreativitet, Effektivitet och Tillhörighet. Det första rummet har temat, eller nyckeln, ”Begär”. På ett podium och i montrar visas bland annat exklusivt glas, haute couture, Stig Lindbergs porslin och de första modellerna av iPhone och iPad. Redan den introducerande texten tar upp problematiken kring konsumtion och utmaningen för både producenter och konsumenter att prioritera utifrån hållbarhet, kvalitet och pris. En annan negativ konsekvens av produktdesign och konsumtion är exploateringen av naturresurser i flera afrikanska länder. Det skildras i textilkonstnären Agneta Goës verk som hänger bredvid ett exemplar av brädspelet Jakten på den försvunna diamanten från 1950-talet. I Goës verk (från 1974) har ädelstenarna i spelet bytts ut mot hängsnara, kranium och timglas.  

Temat ”Förändring” innehåller ett flertal exempel på när design tar sig an samhällsproblem och diskriminering. Klimatboken av Greta Thunberg visas tillsammans med Elsa Pärs Berglunds väv Kalhygge från 1970-talet. Under rubriken ”Generationer av frustration” får vi bland annat se verk som vittnar om kvinnors kamp för jämställdhet. Här finns också Vivienne Westwoods klänning i kamouflage som tar upp mänsklighetens destruktiva påverkan på miljön, exempelvis genom krig, samt Jean-Paul Gaultiers modedesign som tänjer på gränser och ifrågasätter traditionella könsnormer. I flera utställningstexter riktas till och med kritik mot skandinavisk design i sin helhet. Det handlar dels om att den ofta framställs som demokratisk och inkluderande samtidigt som den svenska vapenindustrin designat och exporterat vapen under mer än ett sekel; dels hörs kritiska röster inom professionen om en alltför sparsmakad och stilren designnorm. 

I utställningsdelen ”Innovation” får besökaren läsa om och se exempel på användning av digitala designverktyg och nya tillverkningsprocesser och material såsom plast, aluminium och bomull. Det kan handla om design där datorns algoritmer blir en del av processen, att programmera vävstolar eller en 3D-printad vas i akrylkomposit och pigment. 

Är inspiration hyllning eller appropriering? Frågan ställs i temat ”Inspiration”, där besökaren får ta del av exempel på handens intelligens och lusten att utmana den såsom i ett bord av fiskeknopar. Här finns också konstnären Lap See Lams drakfjäll, en mask av Michael Bekele som använts av artisten Timbuktu (ett av utställningens nyförvärv), textilkonstnären Shabnam Faraees verk Sill och potatis och Britta Marakatt-Labbas broderade berättelser från Sápmi.

Att spara tid, pengar och resurser tas upp i utställningsdelen ”Effektivitet” där tidiga hushållsapparater, datorer och robotar visas tillsammans med en ”Kobratelefon” (Ericofon) och en hel köksinredning av Charlotte Perriand (ritad till Le Corbusiers enorma bostadskomplex Unité d’Habitation i Marseille 1947–1952) som är uppbyggt för att skapa korta avstånd och se till att var sak har sin plats. Samma utställningsdel har en monter som handlar om att optimera kroppen med allt från en korsett, sollampa och hårtork till ergonomisk design och förbjudna material i sport. Exempel på de senare är de simdräkter med hajskinnsliknande teknologi som bidrog till rekord mellan 2008 och 2009 innan de förbjöds av internationella simförbundet FINA. Även en löparsko med supersula, som gjorde det möjligt att springa maraton under två timmar år 2020, förbjöds då den ansågs ge orättvisa fördelar. 

Det sjätte temat ”Tillhörighet” tar upp arkitektur och stadsbyggnad och frågar sig vilka som får plats respektive stängs ute i våra städer. I det sista rummet är studion Super Ö belägen där externa aktörer kompletterar utställningen med tillfälliga installationer. Super Ö:s första installation Stor portion visade verk av Kulturlabbet, en grupp konstnärer med intellektuella funktionsnedsättningar. Fram till 16 februari visas Remix – Just add play! där studenter från HDK-Valand omtolkar föremål ur resten av utställningen till leksaker.

Designhistorier visar över femhundra föremål; hundra är nyförvärv och ytterligare hundra kommer från den gamla utställningen. Röhsskas samling med designföremål är från mitten av 1800-talet fram till idag. I arbetet med att välja ut föremål har museet samarbetat med referens- och fokusgrupper och även museets besökare. Medan den tidigare utställningen Röhsska Museets formhistoria var kronologisk och linjär är Designhistorier tematisk.

Designhistorier visar upp ett brett spektrum av mode, konsthantverk, industridesign, möbel- och produktdesign, grafisk design, arkitektur, stadsutveckling och färdmedel. Ett ledmotiv är att belysa även negativa konsekvenser av design, till exempel att vår konsumtion får följder för miljön; stadsutveckling kan gynna vissa och missgynna andra och så vidare. Samtidigt kan design användas för att belysa en skadlig utveckling och ta ställning mot den. Ett exempel är den samtida formgivaren Selam Fessahaye som arbetar utanför traditionella konventioner för att komma bort från massproduktion och snabba kollektioner. En klänning av Fessahaye finns med i temat ”Begär”. 

Utställningen erbjuder många lager och perspektiv. Arbetet bakom är massivt och bygger på stor kunskap och ett öppet, utforskande och prestigelöst förhållningsätt. Det har framförts kritik mot Designhistorier i form av brist på information om stilhistoria och utveckling samt att det borde vara tydligare samband mellan verken (GP, DN), men jag vill hävda att sambanden finns där. Till en början kan det stora urvalet och de många aspekterna ge ett överväldigande och något splittrat intryck, men om man ger det tid kommer kopplingarna mellan verken att klarna. Den tematiska dispositionen kan förvisso göra att ett föremåls berättelse och historia begränsas för att passa in i sammanhanget, men indelningen efter tema känns ändå som ett nytt och spännande grepp. Ibland vore det önskvärt med mer information, men samtidigt är det nödvändigt att begränsa den med tanke på den omfattande mängden föremål som ställs ut. Filmer, interaktiva inslag, digitala fördjupningsstationer och katalogen Designhistorier, Nya perspektiv på en samling (Redaktör Johanna Agerman Ross) bidrar med många fördjupande föremålshistorier. 

Designhistorier lär inte ut hur specifika föremål har skapats eller hur hantverk, tekniker och material har utvecklats över tid. Det är emellertid inte syftet med utställningen. Målet är att undersöka designämnet utifrån olika synvinklar och sammanhang och det målet uppnås med bravur. Johanna Agerman Ross, som har lett innehållsarbetet, säger: 

– Vi har gjort en tematisk utställning, där föremål från olika tidsepoker ställs sida vid sida för att få fram nya och ibland oväntade berättelser… Målet har varit en utställning som breddar bilden av vad design är och kan vara.”

Det traditionella narrativet finns inte i Designhistorier. Det är i stället ett vändande och vridande av design som begrepp och ämne. När jag lämnar utställningen har jag inte lärt mig mer om sömnadsteknik, genrer och trender inom mode och inredning eller glashantverkets historia, men jag har utvidgat min uppfattning om design och lärt mig att det handlar om så mycket mer än ett föremåls form. Det ger en önskan om att få veta mer och att återvända till Röhsska museet. 

Text: Kerstin Parker
Foto: Amir Nazari

K P är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia