Personlig och glamorös Extas på Millesgården

Millesgårdens utställning ”Extas!” sätter scenkostymen i centrum för divabegreppet. Genom en imponerande samling inlånade dräkter, från operans och teaterns stora namn till populärmusikens och dragkonstens uttrycksfulla stilar, utforskas divans roll och betydelse.  

Divakonceptet betydde från antiken och fram till 1800-talet vanligen en människa med gudomlig utstrålning. Från 1800-talets opera- och teaterartister till den tidiga stumfilmens stjärnor. De senare visade ofta en talangfullhet som även tydliggjorde aspekter av kvinnlig frigörelse – exempelvis hos Asta Nielsen i Danmark samt Lyda Borelli och Eleonora Duse i Italien. 

Termen diva fick genom ljudfilmen och media en mer negativ klang när stjärnornas sämre sidor exponerades. Millesgårdens utställning EXTAS! Den svenska divan dyrkad av Robert Fux är delvis ett försök till återupprättelse av den samtida svenska divans positiva framtoning som glädjespridare av individer med attityd och starka självkänslor med fokus på såväl yrkesidentitet som en tacksam publik.

Scenkostymen är nyckeln till divans attraktionskraft. Millesgårdens utställning hyllar makten och kreativiteten hos en glittrande samling stjärnor som varit eller fortfarande är aktiva inom opera, teater, film, populärmusik med mera. Detta sker genom att visa ett antal exempel där de konstnärligt uttrycker sin personlighet, inspirerar andra och fascinerar publiken. Utställningen framhäver även relationen mellan dragkulturen och divakonceptet: dragkonstens scenpersonligheter har haft kraft att spränga gränser av könstillhörighet i populärmedia genom sina kostymeringar och personor. Klädstilen hos många dragartisters lätt överdrivna, spektakulära, större än livet-kreationer förmedlar en ny och mångfacetterad estetik till primadonnor och divor från alla håll.

Besökaren leds genom en lång gång kantad av röda draperier in i utställningens inledande rum. Där möts man av den ståtliga klänning i orange och svart, designad av Jannike Sommar, som bars av Robert Fux under hans programledarskap för Drag Race Sverige 2023. De svarta väggarna i entrérummet ger förklarande texter som hänvisar till de känslor eller associationer som Robert Fux kopplar samman med divakonceptet: Blodet, Elden, Lidandet, Dramat, Passionen och Extasen. 

Nästa rum kallar utställarna Relikvarium. Det består av fyra glasmontrar på golvet, fyllda av föremål som tillhört ett antal divor; alltifrån Jenny Linds parfymschatull från 1840-talet till Christer Lindarws strasspumps burna på 1990-talet. På två vägghyllor respektive i en väggmonter finns en mängd inlånade föremål från museer eller privata samlingar.

En liten trappa leder ned från denna föremålssamling till utställningens centrala galleri, som Robert Fux kallar Katedralen, templets innersta. Extasens heliga rum. Här möts besökaren av skyddsmantelgudinnan, en liten medeltida madonnafigur, som symboliserar beskydd, tröst och trygghet. Utställningens titel Extas anknyter till den hänryckning som är angelägen för oss såväl i historisk tid som idag, där vi blir upprymda och fylls av glädje. Robert Fux ser paralleller i divorna som träder fram i katedralen, närmast att likna vid profana skyddsmantelmadonnor som förmedlar glamour. 

Katedralens färgsynkroniserade altarpodier

Varje podium i katedralen speglar divans karaktär genom tiderna, effektfullt presenterat i sammanhållna färgkompositioner. Här finns också ett tidsspann från sent 1800-tal ända fram till samtida 2020-tal. 

Centralt i varje upplevelse av en utställning är vilken stämning den scenografiska atmosfären förmedlar till besökaren. De silverfolierade väggarna lyfter katedralen i en positiv, inbjudande aura kring divornas monterade scenkreationer, utställningens huvudattraktion. Dessa specialdesignade kläder till svenska operasångerskor, skådespelare, filmstjärnor, popartister och dragshowartister är uppdelade på fem podier, här benämnda altare, allt efter färg på kläderna.

Det Rosa altaret presenterar tio divor, från Birgit Nilsson i Operans Turandot 1946 och fram till dragshowartisterna Christer Lindarw från Melodifestivalen 2004 och Elecktra (Robin Werner) från Melodifestivalen 2024. Birgitta Andersson från 1960 med Sveriges vackraste röst återges också i en ljudslinga.

Även Silver och blått-altaret presenterar tio divor. Jenny Lind i scendräkt från operan 1844 med flera operastjärnor, Hjördis Pettersson från en Folkanrevy på sent 1970-tal fram till teaterdivor, Melloartister och Drag race-stjärnor.

Det Aprikosfärgade altaret presenterar fem skådespelare från 1920-talet fram till Ewa Fröling i Fanny och Alexander 1982 och Git Gay, revyprimadonna under senare delen av 1900-talet.

Det Vita altaret med tio presentationer speglar även divor i framträdanden utanför show business, som Arja Saijonmaa i sångframträdandet med Jag vill tacka livet vid Olof Palmes begravning 1986, Lisa Nilssons framträdande i samband med kronprinsessbröllopet 2010 och operasångerskan Barbara Hendricks medverkan i Blå hallen vid Nobelfesten 1993. 

I Guldaltaret och även i det Röda altaret presenteras femton divakreationer från 1980-talet och 2000-talet. Här finns också tidigare exempel. Bland andra Ingrid Bergmans röd-och svartrandiga klänning buren 1935 i hennes debutfilm Munkbrogreven.

Slutligen lyfter det Svarta altaret fram sju divor i olika roller. Bland skådespelarna märks Greta Garbo från filmen Gösta Berlings saga från 1924 och Harriet Bosse 1911 i Maria Stuart på Dramaten. Här finns också Malena Ernman från Melodifestivalen 2009 och Lasse Flinkman 1996 i After Darks 20-årsjubileum. De svarta dräkterna lyfts av glittrande paljetter och gulddetaljer, som förmedlar ett stramt men mäktigt intryck och leder besökaren vidare till den centralt placerade, glasade golvmontern Lit de parade, med operasångerskan Christina Nilssons klänning och gördel i siden med broderier av glaspärlor från uppsättningen av Ofelia i Operan Hamlet i Paris 1868.

Varje altare tillhandahåller korta presentationer med foto för varje diva, vars scendräkt visas på podiet med namn på designers och kostymformgivare. Kompletterande uppgifter kring divorna och deras kreationer kan man nå genom QR-koderna kopplade till varje monter och ljudslingor som strömmar ut i utställningen. 

Det enda utställningen möjligen lämnar att önska är ett mer generöst utrymme för de runt sextio fascinerande kreationerna, vilket troligen hade kunnat framhäva de enskilda dräkternas visuella egenart på ett tydligare sätt.

När besökaren lämnar Robert Fux mycket personligt genomförda utställning är det med en känsla av ny kunskap kring divabegreppets performativa karaktär, i trygg förvissning om att varje diva är en stjärna och att fler divor etableras hela tiden. Bakom varje diva väntar en ny diva. 

Lennart Palmqvist