Utställning: NATTPÄRON – på väg mot stora och små berättelser
Plats: Riksutställningars Mobila rum
Utställningsturné: från Malmö i söder till Haparanda i norr,
augusti 2006 – juni 2007
Producent: Ulla Arnell, Riksutställningar
Utställningens innehåll, manus och texter: Johan Althoff
Gestaltning och scenografi: Johan Killgren
Teckningar: Robert Nyberg
Bilder och grafisk form: Sarah Sheppard
Målgrupp: Barn 9-12 år (eller alla åldrar)
”Nattpäron är en utställning. Nattpäron är en bok. Nattpäron är möten mellan barn, pedagoger, lärare, arrangörer, politiker, konstnärer och berättare.” Utställningen Nattpäron turnerar under nästan ett års tid runt i hela Sverige i Riskutställningars nya utställningslokal, det Mobila rummet. Utställningsytan är 90m2 och liknar mer en rymdfarkost än en lastbil när den vecklas ut och får trappa. Nattpäron är den första utställningen som visas i och turnerar runt i det Mobila rummet. Jag ser utställningen tillsammans med producenten Ulla Arnell en decemberdag i Haninge.
En längtansvärd gnu hittade en ostsmörgås i ett par tofflor.
Utställningen Nattpäron handlar om berättande och berättelser. När man öppnar dörren in till det mobila rummet öppnas en värld av möjligheter. Att göra en utställning om berättande och berättelser kan verka svårt eftersom det ofta associeras med ord och språk. Hur gestaltar man det? Men allt beror på vad man lägger in i begreppet. I utställningen Nattpäron finns det ingen förgrund eller bakgrund utan nyckelordet är samtidighet, skapad genom en kombination av ord, ting, röster, bild och inte minst via den visuella gestaltningen. Utställningen som medium är unik och det har utställningsskaparna utnyttjat. I Nattpäron får besökaren tillfälle att förstå berättandet inifrån och ut genom att vara placerad mitt i berättandet. Det är just denna möjlighet som gör utställningen så spännande!
Nattpäron består av fyra rum i rummet (se bild 1 ovan). Varje del avgränsas scenografiskt av golvets och väggarnas utformning som i sin tur hänger tätt samman med innehållet. De olika delarnas innehåll representerar fyra viktiga beståndsdelar i berättandet: Platser och saker, problem, viljor och slutligen personer.
Plats, saker, problem, vilja och person
I delen platser och saker består golvet av vägar och väggarna av kartor och däremellan ting som själva bär på berättelser, exempelvis ficklampan med ett inristat flicknamn som legat i magen på en haj i Australien. Det finns även andra ting, en mössa, ett gossedjur eller en megafon som kan vara ingredienser i en egen berättelse. Men för att det ska bli en berättelse krävs även problem.
Problemen omgärdas på väggarna av en mörk grå-svart skog. Golvet är svart och fyllt av fotspår och djurspår som går att följa, var leder de? Tre ruinliknande torn reser sig i mörkret fyllda med inmurade skelett, soldater som kryper fram, scener uppbyggda med dockor och möbler hämtade från bland annat dockskåpens värld. De döljs bakom stängda små dörrar som besökaren kan öppna (se bild 2 & 3). Varför är två av stolarna vid bordet välta? I ruinerna lyser även ljusbilder som föreställer kända konstverk som är mångtydiga, vidunderliga och i sig själva små berättelser.
Mitt i mörkret står ett 1700-talsskåp med intarsia. Det avviker på ett absurt sätt mot både innehållet och den visuella gestaltningen. Det skapar nyfikenhet och blir rentutav ett problem som måste undersökas. Innanför skåpdörrarna ryms en bildbank. Bilder i vykortsstorlek är ordnade enligt den äldre tidens bibliotekskartotek (se bild 4 till vänster). Tecknade bilder, bilder föreställande hotfulla djur hämtade från tidningar, bilder utan och bilder med text. En bank med problem.
Temat vilja som angränsar till problemen blir en stark kontrast. Här flödar ljuset och havsskvalpet. På väggen blickar man bort mot horisontlinjen och en oändligt stor blå himmel med molntussar omsluter besökaren. Även om känslan är härlig är kopplingen mellan innehållet och gestaltningen inte fullt lika tydlig här som i de andra delarna. Viljan verkar bli mer liktydig med längtan och i ett hörn på himlen står i stor skrift just ”Längtansvärd”. Ett så vackert ord! (se bild 5, ovan).
Här i viljan kan besökaren kliva upp på en scen med en mikrofon i handen. Väl uppe på scenen börjar en publik applådera. På väggen finns ljuslådor med ord som kan kombineras ihop till meningar: ”Sängen var mjuk som en skenande gnuhjord” eller ”Jag vill ha grejer” (se bild 6 till vänster). En annan möjlighet är att använda samma pratbubbeltext men byta ut talaren och se att innebörden i vad som sägs förändras om det är en man, kvinna eller en räv som pratar.
Det för oss in på det sista temat, personer. Denna del är som att kliva in i ett hem. På parkettgolvet ligger en matta och väggarna är försedda med medaljongtapeter och en större guldramsinfattad porträttsamling. Nästan alla porträtt föreställer barn i olika åldrar, av olika härkomst och från olika tider. När jag lämnar utställningen finns även ett porträtt i guldram föreställande mig på väggen. Finurligt! I denna del av utställningen drar jag ut en annan låda och hittar ett par tofflor med en ostsmörgås i. Vems tofflor är detta och hur hamnade smörgåsen där? Plötsligt ser jag för mitt inre öga hur personen, ägaren till tofflorna, ser ut. Hela idén om att ett ting kan göra en frånvarande människa närvarande blir med ens helt påtaglig.
Barn, vuxna och nattpäron
Utställningen kräver en aktiv besökare som vågar använda sin kropp och sina sinnen för att lyssna till andras berättelser eller för att undersöka och skapa egna. Utställningen tillhandahåller ingredienser. Det är här det blir riktigt intressant. Ingen ingrediens i utställningen är prioriterad framför någon annan. Bilderna blir inte, som ofta kan vara fallet, illustrationer till en text utan bild och ord framställs i ett ömsesidigt förhållande där läsningen av bilden involverar ordet och där ordet får olika betydelser beroende på hur den som yttrar dem ser ut (se bild 7). Tingen är inte döda föremål som man inte får röra utan de har i vissa fall till och med försetts med egna röster. Utställningen visar att det är uppenbart att bild, ord, ting och människa alltid är avhängiga varandra för det är i mötet mellan dessa som mening skapas.
Målgruppen för utställningen är barn i åldern 9-12. Vad är det då som gör Nattpäron till en barnutställning? Det är inte utställningstemat som sådant – berättandet – utan svaret på den frågan får man leta efter i gestaltningen. Först måste besökaren ta av sig skorna. Sedan är det föremålen, det finns leksaker, barn(bilder)böcker, majoriteten av porträtten föreställer barn och man kan dessutom titta på kortfilmer som barn själva har gjort. Allt i utställningen kan och får man ta på. Detta gör i sig inte utställningen till en utställning specifikt riktad till barn. Men, sett i kontrast till andra utställningar blir det faktum att barn både är synliga och kommer till tals i utställningens innehåll en viktig faktor för att definiera målgruppen. Trots att barn är aktiva samhällsmedborgare saknas ofta det aktiva barnet och hennes/hans kulturella världar som självklara ingredienser i museernas utställningar. De finns som besökare men inte som en grupp som genererar kulturella värden.
I utställningen Nattpäron tas barn på allvar både som innehåll och som besökare. Och det är viktigt att utställningen inte befolkas enkom av barn – utan även av vuxna, ankkvinnor, djur, superhjältar och andra figurer – för att se att barn är en del av samhället och inte en grupp som lever i marginalen.
Slutligen är tilltalet i utställningen genomtänkt, genomarbetat och genomfört med omsorg. Att tekniken inte alltid fungerar är inte bra men Nattpäron är utan förbehåll kultur för barn och vuxna när den är som bäst! Dessutom lyfter Nattpäron på ett förträffligt sätt fram och problematiserar utställningsmediet som sådant, dess möjligheter att skapa samtidighet och visa på världens komplexitet istället för att skapa stereotypi och kronlogi. Tjusningen med utställningen ligger i att Nattpäron varken är bok, utställning eller ett möte utan att den är alla tre sakerna samtidigt. Jag riktar en eloge till skaparna av Nattpäron!
Följ med till Nattpäronland
Recension: 061228
Text: Anna Sparrman
Foto: Anna Sparman, Riksutställningar (översta bilden)
Anna Sparrman är forskare vid Tema Barn, Linköpings universitet
