Producerad av Naturhistoriska Riksmuseet
– ett samarabete mellan publika avdelningen
och forskningsavdelningen.
Projektledare: Carina Bergqvist
Produktion: Anette Almlöf,
Eva Dahlberg-Malick, Lars Magnusson
Design: Markku Turpeinen
Dekormåleri: Larsson&Örnmark
Ljusdesign: Anders Westerlund
070313-080113
Riksmuseets jubileumsutställning till den 300-årige Carl von Linnés minne, Från Linné till DNA, är rejält tilltagen; 500 kvadratmeter och uppdelad i tre avdelningar. Den inriktar sig på Linnés sexualsystem och dagens forskning inom systematisk biologi som med ny teknik och moderna metoder fortsätter
Linnés arbete att beskriva världens alla arter. Utställningen kunde ha haft ett bredare och mer tvärvetenskapligt perspektiv, tycker UEForums recensent Richard Sangvill. Dagens diskussion om sambanden mellan konst och naturvetenskap, mellan vetenskap och religion har till exempel ingen plats i utställningen. Spekulativa, ämnesöverskridande utställningskoncept som man kan se prov på utomlands tycks inte ha någon grogrund i det pragmatiska museisverige.
Från Linné till DNA inleds med två rum i 1700-tals scenografi med ljusa trägolv och gulmålade husfasader, marmorerade träverk och ljusgrå montrar samt en musikslinga med 1700-talsmusik. I första rummet, Linné och 1700-talets Sverige, sitter Carl von Linné (antagligen?) i form av en docka klädd i 1700-talskläder vid ett rokokobord omgiven av naturaralieskåp och lösa artefakter som snäckor, uppstoppade djur och botaniska arkivalier. Fotografierna i fönstren skvallrar att vi befinner oss i Botaniska trädgården i Uppsala. I denna del görs korta nedslag I Linnés forskning, det dåtida svenska samhället och Linné som person, en effektfull presentation i form av citat. Vi får också veta att Linnés sätt att namnge nya arter hade sin stora framgång på grund av sin enkelhet.
På väg till rummet Linnés vetenskapliga arbete passerar man en 1700-talsgata med husfasader (i Uppsala?) varefter man snart befinner man sig bland montrar med bland annat Floria Svecia Plantes, som besökarna tillåts bläddra i – med datateknikens hjälp. De många Linnélärjungarnas insatser presenteras och på en liten skylt förklaras skillnaden mellan Linné och dagens DNA: Linné samlade blommornas gemensamma drag medan DNA analysera deras genetiska släktdrag. I rummet System och Passion står man omgiven av Helene Schmitz fotografier med lång exponeringstid, vilket inger känslan av fruset ögonblick. Det är uppförstorade blomdetaljer med inspiration från Linnés metaforer för växternas sexualsystem.
I avdelning två uppstår en lätt förvirring, eftersom utställningen plötsligt byter formspråk. Man skulle kunna tro att man hamnat i en ny utställning, eller befinner man sig i en av museets gamla permanenta utställningar? En vägg med 400 fjärilar är tilltalande, men kan inte riktigt överskådas på grund av det korta perspektivet. En monter bredvid är överfylld med olika djurarter, bland annat en tiger och exotiska fåglar som tillsammans med många textskyltar skall förklara naturens mångfald. Montern påminner om förra sekelskiftets naturhistoriska museum och Linné känns förhållandevis avlägsen.
I utställningens tredje och sista avdelning finns ”livets träd”, en stor skiss över pågående forskning med att beskriva världens alla arter. Målet är att ta reda på hur många arter det egentligen finns på jorden och hur de är släkt med varandra. Åter igen är man omgiven av uppstoppade djur placerade i ett konglomerat av små montrar.
Ambitionerna för Från Linné till DNA har som framgått varit stora men för mig är det oklart vad man egentligen vill uppnå med utställningen, förutom att beskriva Linnés arbete med växternas sexualsystem. Som helhet år den svårgripbar, ibland till och med svårtydd. Det kan ha att göra med den visuella gestaltningen, A och O för att ett budskap ska nå fram i en utställning. Det känns som Från Linné till DNA har producerats i hast: olika formspråk och många typer av textskyltar är blandade med interaktiva inslag, som man inte vet vem de vänder sig till – vuxna eller skolbarnen. Ett exempel: I rummet som kallas Linné och 1700-talets Sverige presenteras samhället kring Linné i en lång text bestående av årtal och fakta uppsatta på en alldeles för liten skärm, placerad mot golvet. Innehållet är näst intill omöjligt att ta till sig och blir ett dåligt alibi för orealistiska gestaltningsambitioner. Det är svårt att uppleva någon autenticitet genom föremålen eftersom man inte riktigt vet vad som är rekvisita och vad som har tillhört Linné. Det splittrade intrycket hänger naturligtvis ihop med att man byter formspråk mitt i utställningen. Man kunde med framgång ha gestaltat fler teman med olika visuella tekniker och skapat mer stämning och nyfikenhet kring den världsberömde svensken.
Linné såg både till naturens samhällsnytta och dess existentiella värde, uttryckt via religionen under hans tid. Här kunde man dragit paralleller till dagens samhälle – med dess ohämmad rovdrift på naturen. Från Linné till DNA lämnar sin huvudrollsinnehavare bakom sig efter de inledande 1700-tals rummen och begränsar därmed möjligheterna att belysa vidden av hans upptäckter. Det hade varit mer givande att varva Linnés insatser med dagens forskning, 1700-talets arkivalier med nutida forskningsresultat, linnécitat med moderna fotografier eller nyligen uppstoppade djur. Med nuvarande strikt linjära koncept missar utställningen två viktiga spår. Det ena handlar om de konsekvenser Linnés gärning fick genom att han var den förste att popularisera själva naturupplevelsen. Detta kom att påverka Europas utveckling på olika områden bland annat via personer som Wolfgang Amadeus von Goethe. Det var Linné som gav honom inspirationen till hans filosofiska idéer om naturen, något som i sin förlängning fick stor betydelse för den västerländska naturupplevelsen och den moderna konstens utveckling. För att inte tala om utvecklingen på den amerikanska kontinenten. Linné påverkade kretsen av vetenskapsmän och konstnärer runt författarna Emerson och Thoreau, vilket bidrog till att skapa den amerikanska identiteten. För att inte tala om Darwin och hans utvecklingslära om arternas uppkomst. Det andra spåret är banden från Linné till Naturhistoriska riksmuseet. Detta jubileumsår hade man med fördel kunnat berätta om instiftandet av Linnéinstitutet och efterföljande amatörforskare, vars arbete ledde fram till det nuvaranade museet.
Katalogen till utställningen har en fräsch och spännande formgivning med ett intressant innehåll och rikt bildmaterial. Underligt är varför inte utställningsformgivning följt katalogen? Museichefen påpekar i förordet att man kan läsa katalogen utan att följa utställningen men det frågan om man kan göra tvärtom?
Recension: 070510
Text: Richard Sangwill
Foto: Helene Schmitz & Staffan Waerndt, Naturhistoriska riksmuseet
