Medelhavskulturerna i nytt ljus

MuCEM ska det heta, ett helt nytt museum för Medelhavsområdet som invigs 1 juni 2013 i Marseille som då är kulturhuvudstad. Margareta Alin Hegelund, tidigare chef på Världskulturmuseet i Göteborg, vill både gratulera och skicka med några goda råd på vägen.

“Flytande mellan himmel och hav, vid entrén till den gamla hamnen i Marseille, slår ett nationellt museum upp sina portar. Aldrig har något museum i världen så helt ägnat sig åt kulturerna runt Medelhavet”, skriver man stolt på hemsidan.

På Världskulturmuseet i Göteborg fick vi ofta internationella studiebesök. Vi lanserade ju oss själva som “ett nytt slags museum”. Länge har civilisationsmuseet i Quebec varit vägledande för oss svenska museimänniskor. Nu dök det också upp flera civilisationsmuseer i vardande – i Kairo, i Singapore, i Marseille. Representanterna för det sistnämnda hade med sig ett mycket fylligt koncept. Ambitionen var att utgöra ett civilisationsmuseum för 2000-talet.

Tankarna bakom var så lika dem vi hade i Göteborg att det kan vara intressant att följa utvecklingen. Världskulturmuseet hade just bildat ett europeiskt nätverk för den nya sortens museum (se rapporten “Stepping away from history. Renewal through hybridity”). Här diskuterades svåra frågor angående såväl “mötesplats” som “samlingar”. I Marseille har man samma blandning som på Världskulturmuseet i Göteborg med stora utrymmen för möten med affärslivet, luncher, cocktails, bättre middagar och dylikt.

Intensivt byggnadsarbete pågår med betongpelare till fasaden och en takterrass som svävar över komplexet.

Jag ser också andra likheter mellan museibygget i Marseille och grundandet av Världskulturmuseet i Göteborg. Hos oss gick det inte att flytta samlingar från huvudstaden – man accepterade inte ett nationellt museum i Göteborg. Konkurrensen Paris–Marseille är densamma (Marseille är Frankrikes andra stad) men här har man lyckats få till stånd en flytt av en miljon föremål från huvudstaden. Så satsar man också stort: 40 000 kvadratmeter ägnas åt kulturerna vid Medelhavet.

MuCEM (en förkortning av Musée des civilisations de l’Europe et de la Méditerranée) ser sig som en direkt efterföljare till de traditionsrika institutionerna i Paris – vars samlingar man till stora delar får förmånen att förvalta. Det gäller särskilt det stora etnografiska museet Musée de l’Hommesom ju splittrats samt Musée des Arts et Traditions Populaire i Boulognerskogen. Vem minns inte museilegenden Georges-Henri Rivières satsning på att med ljud och ljus skildra det lantliga livet i olika delar av Frankrike?

Från det som ska bli en synnerligen påkostad takterrass utlovas en magnifik utsikt över Medelhavets möte med himlen.

“Mina byggnader är reaktionära” säger arkitekten Rudy Ricciotti i en intervju i Le Figaro i samband med invigningen av en bro mellan de olika delarna. Det som sammanbinds är det medeltida fortet Saint-Jean och en ny byggnad i glas och betong. Historia och nutid förenas både i det arkitektoniska uttrycket och i museets innehåll. Hela komplexet vänder sig mot havet men med alla publika ytor, trädgårdar, lekplatser, restauranger, konferensutrymmen och inte minst en panoramaterrass, borde också stadsbefolkningen lockas dit.

Rudy Ricciotti från det vita Algeriet har i museisammanhang verkat i Menton (Cocteau-museets betongspindel) och formar nu salarna för islamisk konst i Louvren. Han säger sig framför allt vara emot modernismens diktatur. Han vill framhäva den förnämliga franska ingenjörskonsten, till exempel i den förbindande bron.

Ricciotti talar om symbolvärdet i att detta antropologiska museum i sin nya skepnad ska visa sin “olydnad” via valet av tekniska innovationer. I en ny spetsliknande betong blandas mineraler från landskapet med sten liknande den som finns i fortet Saint-Jean.

Smäckra betongpelare ska stötta fasaden av glas. Till höger syns det fyrliknande Fanaltornet som uppfördes på 1600-talet när Marseilles hamn var en strategisk plats både för försvaret och handeln.

Det nya museet är hjärtat i MuCEM, en plats ägnad åt huvuddragen i civilisationernas framväxt runt Medelhavet. På nivå 1 finns de tematiska gallerierna (1 600 kvadratmeter) som ska skildra olikheter och komplexitet i Medelhavsvärlden. Det är tänkt att utställningarna ska bytas ut med en periodicitet om 3 till 5 år. Här ska publiken upptäcka hur detta hav omgivet av tre kontinenter – Asien, Europa och Afrika – har utvecklats sedan yngre stenålder samt få dagsaktuella perspektiv.

På nivå 2 är 2 000 kvadratmeter ägnade åt tillfälliga utställningar om samhällena runt Medelhavet, något som ger möjligheter att fördjupa den samtida problematiken. Varje år presenteras här två stora utställningar. Två särskilda utrymmen ägnas dessutom åt städerna respektive människorna. Dessa utrymmen ska också fyllas med andra kulturella uttryck, som teater och film. Målet är att skapa en verklig kulturstad med stora debatter enligt uppfattningen att Medelhavet är på väg att återfinna en central plats på ett internationellt plan. Man finns på den politiska agendan – det är ännu en gång här som det skrivs världshistoria.

Byggnaden innehåller också auditorium, terrass med vidunderlig utsikt samt bibliotek. Sammanbundet av den 130 meter långa bron finns den andra delen i det stora museibygget, fortet Saint-Jean. Detta historiska monument med anor från 1100-talet restaureras för närvarande av monumentvårdare. Också här kommer det att finnas utställningsyta: 1 100 kvadratmeter. Utanför finns en stor trädgård med olika exempel från Medelhavsfloran; en migrationernas trädgård. Den ska vara som en bok – alltid öppen. Här ska det avslöjas spår av såväl naturens historia som människornas. Formen är naturligtvis oregelbunden. 

En helt ny gångbro binder samman det medeltida fortet Saint-Jean med framtidens museibyggnad.

I arkaderna finns de mest märkvärdiga föremålen från Musée des Arts et Traditions Populaire kring äldre festtraditioner och utvecklingen av nya. Här kommer också teater, gatuteater och fester att äga rum enligt ett visst schema. Framför allt kommer Fort Saint-Jean att bli en hemvist för kulturvårdare. Institutet vari ingår bland andra École du Louvre, kulturarvsorganisationen CICRP och universitet kommer att fungera som en vetenskaplig resurs för hela MuCEM. En tredje byggnad som uppförs nära stationen St Charles ska rymma en stor konservatorsateljé. Här på 10 000 nya kvadratmeter blir det även gott om plats för ytterligare utställningar.

En följd av denna unika decentralisering av ett nationellt museum är att en gigantisk flytt- och dokumentationskedja har utvecklats. Överhuvudtaget är projektet gigantiskt. Budgeten, som delas mellan stat, region och kommun, uppgår till miljardbelopp. Redan vid besöket i Göteborg för några år sedan klagade man ändå över nedskärningar. I en artikel i La Provence 2009, då den nye direktören Bruno Suzzarelli installerades, beskrev han sin bakgrund: “Jag är ingen intendent, inte heller någon specialist i antropologi – men jag känner kulturministern väl och jag kan både projektledning och museivärlden.” Han ersatte den avpolletterade ledningen och fick uppdraget att föra prestigeprojektet i hamn. Med ett skickligt team och ett bra förarbete menade han att det skulle gå.

Spektakulära nybyggen inom kulturområdet är Frankrikes paradgren men man månar på samma gång om sitt kulturarv. Mellan Rudy Ricciottis betongskelett skimrar det gamla fortets stenmur.

Publiken i hjärat av museet var den fundamentala tanken då man gjorde sin rundresa till “systermuseerna” över världen. Då jag besökte byggarbetsplatsen i våras undrade jag över målgruppen. Anläggningen är så tydligt vänd mot havet och omgivande världsdelar. Men med alla aktiviteter tillsammans, trädgårdar, barnplatser, bibliotek, konferenser, borde området bli väldigt attraktivt som helhet – som de nya kustnära stadsdelarna som vuxit fram under senare år. Och mitt i allt ligger ett nytt spännande museum med utställningar och debatter kring våra mest dagsaktuella frågor.

Man har förberett sig under en lång tid och en del i det är utställningar “utanför väggarna”. I Paris har man visat “Morceaux exquis” om vilka delar av kroppen som ansetts och anses vara mest utsökta. Man har använt 300 konstobjekt och 27 språk för att skildra rikedomen av uttryck runt Medelhavet och i Nantes har man ägnat sig åt graffiti och tags. I Marseille arrangeras sedan 2010 ett program på tisdagskvällar där man offentligt diskuterar frågor kring museets tillblivelse. Under byggtiden har man också haft omfattande utställningsverksamhet i fortet Saint-Jean, samt bildat en vänförening. Man har kontinuerlig kontakt med skolor liksom med sociala och kulturella institutioner. Men viktigast av allt är att 800 personer ständigt har varit inblandade i utformningen av det nya museet.

Det nya Medelhavsmuseet uppförs på stranden med vattnet som närmaste granne. I förgrunden syns ett avsnitt av den 130 meter långa gångbron.

Öppningsutställningarna 2013 börjar på den tematiska våningen med “Medelhavet – det bördiga havet”. Någon gemensam nämnare för Medelhavskulturerna har man inte kunnat enas om, varken politiskt, socialt eller religiöst, men bördigheten förenar. Säd, vin och oliver utgör kärnan i gemenskapen, likaväl som man kan tala om civilisationer kring potatis eller majs. I “Le Noir et le Bleu” går man igenom det speciella ljusets och färgernas betydelse. Det är drömmen om Medelhavet men utifrån en blick som inte bara är europeisk. Varje utställning är också tänkt att kompletteras av film, teater, debatter.

Måtte det inte bli som i Sverige, att visionerna för detta så viktiga museum krossas inom ett par år. Att byta tematiska utställningar så tätt som det är tänkt kräver en budget anpassad för detta. Vill man vara med i utvecklingen och hinna analysera världshändelserna utifrån ett historiskt perspektiv går det inte att bygga permanenta utställningar.

(Hela tiden medan jag skriver detta står Världskulturmuseet i centrum för mina tankar. Här fanns samma idéer med ständigt skiftande utställningar, fokusgrupper, hybrida uttryck osv. Men som en av de duktiga pedagogerna som var med och byggde upp Världskulturmuseet sa: Vi rustade för bröllop, med ett hus fullt av gäster, men förvissade oss aldrig om vad som skulle ske därefter.)

MuCEM utgör en strålande chans att inspirera museivärlden till förnyelse. Det är djärvt att mitt i det traditionsrika, mångfacetterade men ack så fattiga Marseille satsa så medvetet på att belysa nutidsfrågor. Man vill verkligen spela en roll i de dagsaktuella frågorna kring Medelhavet.

Kulturhuvudstadsår kommer och går. Några få lämnar spår för framtiden. I Glasgow satsade man stort och medvetet på att få en annan kulturell profil och höja sig ur fattigdomen. Byggnader uppfördes där de främsta platserna var billigast – ett för alla tillgängligt biljettsystem infördes – och viktigast av allt: en utvärdering genomfördes efter några år. Den framsyntheten önskar jag även MuCEM.

Lycka till Marseille! 2013 blir ett spännande år.

Text: Margareta Alin Hegelund
Foto: Lisa Ricciotti
MAH har bland en rad andra chefsposter haft den på Världskulturmuseet i Göteborg.