Basutställning med hallstämpel

Upplysta bärnstenar i utställningen Forntider. Foto: Christer Åhlin/SHM
Upplysta bärnstenar i utställningen Forntider. Foto: Christer Åhlin/SHM

I ett bostadshus på Skeppsbron mittemot kungliga slottet öppnades år 1847 den första forntidsutställningen i Stockholm. Riksantikvarien Bror Emil Hildebrand planerade innehållet i detalj och ritade själv montrarna så att de också skulle passa Nationalmuseum, dit utställningen flyttade 1867. Där förblev den i stort sett intakt tills de arkeologiska samlingarna fick ett eget hus, nuvarande Historiska museet 1943. Även den nya utställningen 10.000 år i Sverige blev långlivad. När den stängdes i november 2002, fanns fortfarande många ursprungliga montrar kvar med oförändrat innehåll. Hur långt in i framtiden skall Historiska museets tredje stora tolkning av Sveriges förhistoria, basutställningen Forntider, prägla skolungdomars och historieintresserade vuxnas uppfattning om livet i Sverige före vikingatiden?

Forntider är placerad i lokaler där 10 000 år i Sverige tidigare stod, och det korridor-liknande rummet tycks ha ritats för att passa det treperiodssystem – stenålder, bronsålder, järnålder – som arkeologen CJ Thomsen lade grunden för med en utställning i Köpenhamn 1818. Forntider följer denna linjära tradition men har lyckats förvilla det monotona synintryck som brukade prägla klassiska forntidsutställningar genom att skapa rum för åtta människo- eller livsöden, där man rör sig mera fritt. Några av dessa livsöden hör till det arkeologiska kändisgänget, till exempel Kvinnan från Bäckaskog, som inte var en karl vilket arkeologerna trodde när de fann en mejsel och en fågelpil i hennes grav, och Den gamle och barnet från Skateholm vars gemensamma grav ställs ut in extenso. Barnen från Bankälla och Männen från Kvissleby vars liv slutade i brandgravar, representeras av pyttesmå benrester som ligger runt eller i de brons- och lerkärl där arkeologerna återfann dem. Många blir också ihågkomna genom de ägodelar de tog med sig i graven. Särskilt nyfiken blir man på Mannen från Öremöllan i Skåne som kunde skaffa sig en komplett romersk vinservis i glas – troligen tillverkad i Syrien eller Egypten. Med vilka medel han skaffat sig dessa dyrbarheter får man inte reda på. Inte heller gestaltas det klassamhälle som måste ha varit förutsättningen för Godsherrens från Vendel existens. Man ser delar av hans krigsutrustning och rester av det högsäte, där han under sin makts dagar lät svinga sin dekorerade hornbägare. Resten får man fantisera om – var och en på sitt sätt, tycks utställningen mena.

Fyndplatserna suggereras fram med väggtäckande panoramabilder med utsikter över ett jordbrukslandskap, en grund havsvik, en västgötsk mosse och en norrländsk skog med ljudande vattenfall. Golven täcks i början av utställningen av mönstrade heltäckningsmattor som skiftar från rum till rum. Associationerna till hotellobby försvinner först när hällristningsklippan i bronsåldersrummet bjuder motstånd under fötterna och plankorna i Vendelhallen känns adekvata även för utställningsbruk. Från ovan ger batterier av strålkastare behagligt ljus, medan föremålen i montrarna blir distinkta i fiberoptiskt belysning.

Utställningen bjuder alltså på en alltigenom behaglig vandring genom 10 000 år av Sveriges – eller som många påpekat i huvudsak Danmarks forntid. Man kan göra den på en kvart, som det äldre par som gick in samtidigt med mig och till synes nöjda återvände mot utgången innan jag hunnit in i bronsåldern. Man kan också med fördel dröja en god stund vid varje människoöde, det finns rikligt med föremål att granska. Då och då oroas man kanske av texterna på väggen, som talar om tandvärk, barnadödlighet, köldperioder, samhällenas sociala skiktningar, flugor och mygg. Men tittar man sig omkring tänker man: inte här, inte i dessa välmöblerade rum!

När utställningen 10 000 år i Sverige öppnade på Historiska museet var den ”en sensation, ja, så sensationell att man inte kan föreställa sig det idag”. Även om omdömet kommer från en som var inblandad i produktionen, kan jag förstå publikens reaktioner, när jag jämför fotografier från 1943 års version av stenåldern med stenåldersmontrarna på Nationalmuseum. Föremål som i nästan hundra år hade vilat i långa typologiska serier är nu aktiverade; yxhuvudena har fått skaft, flintskrapor avtecknar sig mot djurhudar, kokkärlet står på trefot ovan förkolnade vedträn, benkrokar paras diskret samman med fisknät.

Jag har svårt att se att Forntider representerar ett motsvarande progressivt paradigmskifte. Formmässigt bjuder utställningen inte på något nytt, den haltar mellan elegant abstraktion i monter och podiebyggnader och miljömässig illusionism i de rätt banala landskapsvyerna som sluter rummen. Det är en gestaltningsmässig osäkerhet som blir ännu tydligare i de fotografiska vepor som finns i alla rummen. Utställarna tycks inte lita på det autentiska materialet utan förser varje människoöde med en nutida avatar – vadmalsklädda figurer som bryter den historiska illusionen utan att peka på något annat än sin egen skrynkelfria apparition.

Hanteringen av föremålen är på många sätt bra. Tingen, en utställnings egentliga huvudpersoner, är många men ej för många, de är professionellt belysta, syns på långt håll och lätta att studera på nära håll. Men deras inbördes sammanställning är intetsägande. Arkeologernas nyväckta intresse för materiell kultur och förnyade studier av äldre fynd har inte satt många spår i utställningen. Inte ens Mannen från Bäckaskog som nu är Kvinnan från Bäckaskog uppmärksammas visuellt. Montrar och monteringar som påminner om presentationstekniken i Historiska museets Guldrum, skänker prestige åt föremålen. Men forntida ting är inte, var inte, fetischer för alla, de är föremål att använda i arbete och de är resultat av arbete.

Utställarna har konsekvent – och skickligt tycker jag – vävt samman två berättarperspektiv, det översiktligt historiska och det individuella ödets. Det förvånar mig dock att denna dramaturgi inte givit upphov till en enda scen där man anar konflikt eller konfrontation. Även om förändringarna gick oändligt långsamt under förhistorien har de ägt rum – det framgår ju tydligt i utställningen och till och med av dess namn – Forntider. Men hur gick de till, vad förorsakade dem, vem genomdrev dem, och varför?

Det är ett orimligt uppdrag för en utställningsproducent att göra en basutställning som skall vara giltig i ett decennium (och som på grund av museernas kroniskt dåliga ekonomi förmodligen måste stå kvar i ytterligare några decennier). En mindre betydelsebärande, mer flexibel monterstruktur (jämför nya basutställningen på Länsmuseet i Halmstad under ”utställningar” på www.ueforum.se) hade kunnat ge utrymme för livgivande förändringar och nytolkningar om några år. Men uppenbarligen anser museet att sista ordet är sagt i denna första del av Forntider.

Återstår att hoppas på Forntider 2, den tematiskt utformade fortsättning som skall vara klar hösten 2006.

Eva Persson
051211

PS! Ännu en månad efter Forntiders officiella öppnande finns ingen offentlig kreditlista.
I museets informationsdisk fick jag veta att Lena Hejjl är producent, men vem är formgivare, ljusdesigner, i vilken ateljé är utställningen byggd och vilken (reklam?)firma har gjort den suggestiva
och utställningspedagogiska introduktionsfilmen?
Källor: 
* Bengt Thordeman, Ett museum växer fram i Ad patriam illustrandam.
Hyllningsskrift till Sigurd Curman, 1946. 
* Hur stenåldersutställningen på Nationalmuseum såg ut 1907 framgår av bilden på Ueforums (www.ueforum.se) startsida. 
* Telefonintervju 1995 med den i dagarna bortgångne överantikvarien Sverker Jansson som, som ung student på tidigt 1940-tal, fick hjälpa Sigurd Curman att färdigställa 10 000 år i Sverige.