Östasiatiska museet
Stockholm 051226 – 060528
Efter Tsunamin – barns berättelser från Asien och Sverige
En utställning som handlar om bland det mest omskakande svenska folket varit med om i modern tid. En utställning om det som nyss var på allas läppar och som nu finns sparat djupt i vårt minne. En utställning om ett sorgearbete som inte är avklarat. Det är en svår uppgift att gestalta en katastrof men nu finns Efter Tsunamin – Barns berättelser från Asien och Sverige i alla fall och den står just nu på Östasiatiska museet i Stockholm.
Mats Widbom, utställningschef och konstnärlig ledare på Riksutställningar, var själv i Thailand när tsunamin kom. Det är han som tagit fram idékonceptet och sedan skapat utställningen i samarbete med Diakona, Etnografiska museet, Östasiatiska museet, Rädda Barnen och givetvis Riksutställningar, i vilkas regi utställningen senare ska turnera. I den folder som finns till utställningen skriver Widbom om livets skörhet och om den solidaritet man känner med människorna i de drabbade länderna. Han uttrycker en förhoppning om att utställningen ska kunna fungera som en plats att minnas på. Målgruppen är i första hand barn och ungdomar och huvudsaken är att de får ställa frågorna de bär på och att de här får en plats att fundera kring flodvågskatastrofen på. Precis som vi alla fick i Sjöhistoriska museets utställning om Estonia om än många år efter den katastrofen.
Nu går vi in. Utställningen består här på Östasiatiska museet av en korridor från vilken man kan gå in i fyra olika rum. Korridoren är nästan ödslig trots att den inte är så stor, här finns en bokhylla, avskalad och enkel i ljust trä. På sätt och vis känns det som att den bara har hamnat där, ändå är den väldigt precis. Nästan alla hyllplan är tomma, ett par tofflor, en bunke och två dockor, det är allt. Bakom föremålen finns citat från dem som var med och dem som inte var med. Det är mycket talande att det är så tomt.
Efter Tsunamin – Barns berättelser från Asien och Sverige är enkelt sammansatt. Den känns mycket tillfällig med sina anspråkslösa och lätta material, kanske är det bra, kanske anspelar det på alltings förgänglighet. Det första rummet vi möter är grönt. Det är ett berättelserum där inlästa berättelser från barn som var med spelas upp. Besökaren kan slå sig ner i gröna spaceiga och något obekväma fåtöljer för att lyssna. Väggarna består av ett underligt gummiaktigt nästan klibbigt material som nog är tänkt att kännas lite asiatiskt. I rummet finns en grön bokhylla med TV:n i mitten, ungefär som i ett typiskt svenskt vardagsrum. I hyllorna står bilder på barn, det flesta asiatiska, både glada och sorgsna. Ett och annat föremål finns också med och lampor infällda i bokhyllan tänds över den som talar från TV:n. Svenska barn har läst in sina asiatiska syskons berättelser. Det är fint men når det ända fram, lyssnar barnen på barnen? Det är svårt att höra vissa berättelser, kanske för att det hörs att det inte är barnet som läser som berättar.
Nästa rum är rött och här finns svar på frågor. Besökaren får slå sig ner i fåtöljer och fälla ner ett visir framför sig (vilket både är svårt att förstå sig på och tungt att fälla) vari det finns en videoskärm där man kan titta på olika intervjuer. Trovärdiga röster berättar tydligt och det är barn som intervjuar. Vad hände rent geologiskt, hur reagerar människan vid katastrofer och vad kan vara bra att tänka på? På motstående vägg finns teckningar från Sri Lankesiska och svenska barn. Något som förvånar är att man inte blandat teckningarna, det har man gjort med det mesta andra i utställningen, men här finns plötsligt en uppdelning. Det är underligt och jag upplever det som en spricka i utställningen.
Det tredje rummet heter Eftertanke. Det är ljust gult och lugnt med mjuka bänkar, utformat ungefär som en borg med fyra torn vilka man kan krypa in och sitta och fundera i. Det är bra, i en sådan här utställning vill man liksom inte titta på de andra, man vill vara själv och tänka. I tornrummen hörs musik som klingar asiatiskt men det tar en stund innan jag gissat att jag ska förstå att jag är i ett asiatiskt tempel. I mitten av rummet finns ett ”önsketräd” där man kan skriva något på en lapp och sätta som en önskan eller hälsning på en gren. På en lapp har ett barns hand ritat ett hjärta med en dolk igenom. Vissa lappar är hopvikta, andra öppna. Barnen leker i rummet, klättrar upp och ner på bänkarna, in och ut i tornen, förstår men förstår inte allvaret.
Det sista rummet är ännu under uppbyggnad trots att utställningen är öppen, kanske är det någon slags parallell till det fortgående uppbyggnads- och sorgearbetet, eller är den bara inte klar? Här kan man surfa på Effekt – Rädda Barnens ungdomssajt och läsa lite om de olika organisationerna som utställningen är ett samarbete emellan. Det finns också kartor som förklarar: när, hur många, hur ofta och var.
Tillbaka ut i korridoren: den där dockan i bokhyllan fastnade i medvetandet. Det finns en pärm för den som vill veta mer och däri bland annat en berättelse om dockan och andra saker folk har fått eller hittat och som de nu inte vet vad de ska göra med. Vid två datorer i ett hörn finns ibland två etnologer som samlar in besökarens egna berättelser och föremål. Att spara föremål och att få berätta om dem och sina upplevelser är viktigt för många och på så sätt växer utställningen.
Den här utställningen är viktigt, jag tror att det är uppskattat att den finns. Urvalet är bra. Fokus på barn känns självklart och berättelserna är personliga och gripande. Sen kan man ju förstås ifrågasätta: är det frosseri eller terapi? Är det typiskt svenskt att veta allt om hur UD hanterade ärendet och om vilka maringeologiska mekanismer som utlöste tsunamin? Behöver vi en sådan här utställning? Behövs kanske en till, en för vuxna också? Det har varit dokumentärer, samtal, föredrag, utfrågningar och förhör. Räcker det nu?
Utställningens formgivare Martin Jämtlid var en av dem som förlorade sina anhöriga i flodvågskatastrofen och han var också en av dem som valde att berätta om sina förluster i media. I utställningen görs dock ingen affär av detta, det nämns inte ens. Frågan är då varför man valde Jämtlid till att formge utställningen. Att han är en välrenommerad formgivare är givet men frågan är om det alltid är bra att, som i det här fallet, utställningsproducenten och formgivaren personligen är berörda av vad de ska ställa ut? Tillför det något eller blir det bara svårt att kritisera? Har de andra inblandade: tekniker, projektledare, marknadsförare, referensgrupper och så vidare vågat säga vad de egentligen tycker om form och innehåll eller har risken för att såra gjort att sådant som kanske inte är riktigt färdigt släppts igenom ändå? Som besökare ser man inte processen. Självklart finns det för- och nackdelar med djup involverade personer i alla sammanhang och kanske särskilt i en utställning om en katastrof.
Illustrationen och affischen i Lars Sörqvist grafiska formgivning är mindre problematisk och fantastiskt vacker i all sin enkelhet av blått i blått. Den påminner stiliserat om hav och ljuset som slår i vattnet. Ett lugnt hav även om diagonalerna är skarpa och skulle kunna läsas som jättevågor. Kanske hade jag velat ha mer av Sörqvists känsla i formen på utställningen också.
Recension: december 2005
Text: Jane Karlsson
Foto: Riksutställningar
Jane Karlsson är Magister i kultur- och mediegestaltning,
frilansande utställningsproducent.
Efter Tsunamin – Barns berättelser från Asien och Sverige, Östasiatiska museet 051226 – 060528
och sedan vidare turné www.ostasiatiska.se, www.riksutstallningar.se
Se också: En storm som förändrade livet – Utställning om ”Gudrun”, den värsta naturkatastrofen i Sverige i modern tid 7 februari – 14 maj 2006 www.naturhistoriska.se
Estonia 30 april 2005 -3 september 2006 www.sjohistoriska.se
