När föremålet lyfter

Nordiska museet: Sommarslöjd/Korgar

Foto: Mats Landin, © Nordiska museet.

Nordiska museet firar tillsammans med Sveriges Hemslöjdsföreningar Riksförbund designåret med en utställning om korgar. I postindustriell tid mot en bakgrund av denna förindustriella. En lättviktare kan man säga med tanke på innehållet, korgar, korgar, korgar. För var och en med intresse för utställningsform är det så när en tungviktare.

Korgar i metalltråd och allehanda naturmaterial framträder inte genom sina starka färger men korgmakarnas handaskicklighet och mönsterfantasi framhävs desto bättre mot den bärande strukturens mustiga geometriska rätt dova färgfält i en skala från turkos över blått mot rött med dragning mot lila. Podier och portaler upplevs som ett sammanhängande bygge, men det finns förskjutningar mellan delarna som gör vandrandet i utställningen rytmiskt och perspektivrikt.

Man frågar sig varför utställningsarkitekten Mikael Löfström ritat ett så tungt bärverk till så lätta föremål, men det hör säkert samman med den monumentala utställningshallen som alltid – men inte i detta fall – är svår för utställningsarkitekter att bemästra. De tunga podierna får dessutom paradoxalt nog korgarna att se ut att vilja lyfta. Några börjar till och med sväva “i en högra rymd” när de förbinds med Gunilla Kindstrands väl typograferade texter. Ett slags lärodikter som utan att vara undervisande rymmer både historiefilosofiska funderingar och finurlig polemik (som när Kindstrand berör den känsliga hierarkin mellan design och konsthantverk) poetiskt formulerat. Man borde oftare få se sådana texter i utställningar! De finns turligt nog publicerade på Nordiska museets hemsida. Löfström arkitektur kan man däremot bara uppleva på plats.

Samma gäller arrangemanget med bondekulturens korgar, ett alldeles underbart axplock ur Nordiska museets egna samlingar. De visas mot svart bakgrund i de välvda nischerna utmed stora hallens västsida och löper därmed parallellt med nutidens korgar. Det är en utmärkt rumslig lösning. Historien är inget som vi lämnar bakom oss utan är en tradition som samtiden ständigt tar ställning till. Vilket utställningen är ett instruktivt och vackert exempel på.

Recension: november 2005
Text: Eva Persson

Foto: Mats Landin