© Riksantikvarieämbetet.
Den vetenskapliga forskningen kräver skarpa medieringsformer, när den skall populariseras. Ett mycket gammalt medium för gestaltning av forskning är museiutställningen. Vid mitten av 1800-talet när de första arkeologiska utställningarna skapades var vetenskapande och utställande ett och detsamma. Arkeologerna förde via dåtidens typologiska metod, den nu så förtalade yxa – vid – yxa – vid – yxa – vid – yxa-
presentationen, samma samtal sinsemellan som med museibesökarna, när de förflyttade jordfynden från ett forntida kaos till ett förhistoriskt kosmos. Det säger de norska arkeologerna Björnar Olsen och Asgeir Svestad i Nordisk museologi 1994/1. I dag är avståndet mellan pågående forskning och utställande större. Det visar Historiska museets nya basutställning Forntider. Kan det avståndet minskas? Att teoretisera kring utställningens form och sinnliga framträdande i rummet och samtidigt vara lyhörd för ”spjutspetsforskning” borde inte vara omöjligt. Men det kräver förstås en hel del vidareutbildning av personalen på museerna och att ämnesmässig expertis kompletteras med professionell konstnärlig ledning.
© Anders Ynnerman.
Inom naturvetenskapen, astronomi till exempel, skapar fysikerna tredimensionella bilder i superdatorn för att ordna och förstå resultaten av sin forskning. Bortse från teknikgapet: här finns likheter med 1800-talsarkeologernas visuella vetenskapsmetod och presentationsteknik! Kanske kan den insikten användas i utställningsexperiment på basis av dagens tvärvetenskapliga forskning och kulturkritiska studier, som fortfarande saknar adekvata gestaltningsformer på museerna?
051201
Eva Persson
