Fotoutställningen – en genre med bra och dåliga former

– samtal mellan Jane Karlsson och Eva Persson våren 2006

Fotoutställningar är en genre för sig. Curatorn eller utställningsproducenten arbetar oftast någonstans i gränslandet mellan konst- och sakutställning och utställningarnas teman, som är ofta kontroversiella, kan vålla debatt. Nyligen uppstod en diskussion kring Kulturhusets nya satsning Sune Jonsson möter Walker Evans då DN-kritikerna Jessica Kempe och Peder Alton tolkade utställningen på olika sätt. Medan Alton fascineras över de båda fotografernas enkla men självklara stil och som han skriver ”detaljrikedom som närmar sig ett klassiskt museum” upprörs Kempe över hur dokumentärfotografiet i utställningen lyfts fram som ett sanningsvittne något hon ser som en illusion… DN-debatten fördjupar sig i innehållet, UEForum fortsätter att granska utställningsformen.

Jane Karlsson Idag verkar det mer regel än undantag att närhelst en fotograf samlar sina fotografier till en bok så skall hon/han också göra en utställning med samma innehåll. Under senvintern och den korta våren har jag sett några fotoutställningar runt om i Stockholm, utställningar med socialt tema, gjorda i journalistiskt syfte men där boken tycks vara anledningen till utställningen.

Eva Persson Så har det ”alltid” varit, jag minns in te hur många utställningsförslag från fotografer och förlag som vi avböjde när jag var producent på Riksutställningar! Fast en utställning baserad på nyutkomna fotoböcker var jag själv med om att initiera, Nere på verkstadsgolvet. Den trycktes dessutom – i 500 exemplar.

JK Att en fotograf vill göra både böcker och utställningar kan jag förstå, det jag inte förstår är varför båda nödvändigtvis skall göras samtidigt, med samma innehåll och, faktiskt, nästan samma form. De fotoutställningar jag sett i vår har inte gett mig några rumsliga upplevelser. Utställningsproducenten, om det nu är fotografen själv, galleristen eller någon annan tredje person, har inte arbetat utifrån rummets volym utan utnyttjat väggarna som om de var platta boksidor. Varför gör man då en utställning? I ett fotografi finns oftast ett rum eller en miljö gestaltad, kan eller rent av bör inte den förstärkas och sträcka ut sig i utställningsrummet?

EP Vilka utställningar tänker du på? 

JK Till att börja med Elin Berges utställning Slöjor på Galleri Kontrast.

EP Galleri Kontrast?

JK Det är ett forum för samtida fotografi som ofta ger sig in i diskussioner kring brännbara frågor. Galleriet sätter visserligen inte ämnet i första rummet, utan de vill lyfta fram unga ”lovande” fotografer, men det går ofta hand i hand. Besökarna är inte bara fotointresserade som vill titta på hantverket utan sådana som jag som kommer för innehållets skull. Jag ville gärna se Berges verk, hon har under ett par års tid följt och fotograferat svenska muslimska kvinnor som bär slöja. Hon vill i text och bild berätta, och förklara, deras historia och resultatet blev utställningen på Galleri Kontrast, och en bok med samma titel, ”Slöjor”.

EP Vilken medieringsform tyckte du bäst om?

JK Bilderna är ju oerhört bra – i båda fallen, men boken är mer professionellt gjord än utställningen. Den var enkelt ihopkommen, med ett antal bilder ur boken uppförstorade och monterade dikt an mot väggen,utan ram. Tre bilder var tryckta på vepor av tyg – utan någon synbar innehållsmässig anledning. Det fanns citat ur boken på väggarna och dessutom ett, illa kopierat, texthäfte, för att man skulle kunna läsa en snutt framför varje bild. Därtill ett ljudspår i hörlurar, som inte fungerade vid något av mina besök i galleriet!

EP Vad hade du önskat dig istället?

JK Ett kontroversiellt ämne kräver kanske en enkel form, men kan man inte begära mer sinnlighet av en utställning: kanske att få känna på tyget, höra de porträtterades röster direkt ut i rummet. Jag upplevde utställningen som en otymplig annons för boken och kanske vill jag säga något av detsamma om Anders Kristenssons utställning och bok Spår av en befolkning på Nordiska museet…

EP Nordiska museet är ett intressant fotogalleri, tycker jag, med sin blandning av små, och tyvärr lite undangömda, utställningar av fotografier ur museets samlingar och större utställningar av samtidsfotografi. För många år sen såg jag Anders Petersens presentation av bilder ur sin och författaren Göran Odbratts bok Rågång till kärleken. Arkitekten Alexis Pontvik ritade för utställningsscenografin. Han gjorde den smala utställningshallen på översta planet ännu tätare genom att dra en ormlik skärmvägg genom hela rummet. Det fanns behagliga promenadöppningar mellan skärmarna så att man kunde byta sida när man ville. Dessutom några ”fönsteröppningar” genom vilka man fick syn på bilder på avstånd, plötsligt och överraskande. De fåtaliga texterna var inte bildtexter, snarare bilder i sig genom sin kraftiga typografi och sina okonventionella placeringar på skärmväggen, aldrig på rummets egna väggar. Här var bok och utställning professionellt gjorda, var och en utifrån sin speciella mediala förutsättning.

JK Den skillnaden upplever man inte i Anders Kristenssons utställning, som visades på en relativt stort tilltagen yta i nära anslutning till Stora hallen. ”Spår av en befolkning” består av stora glansiga fotografier som visar människor i grupp, ofta i form av kärnfamiljen. Det är etniska svenskar, människor från olika religioner och från olika bostadsområden, Rosengård i Malmö såväl som Djursholm utanför Stockholm. Några bilder visar också arbetare och tjänstemän, enkelt och självklart grupperade…

EP …man känner igen kompositionen från den tidiga industrialismens gruppfoton, som Nordiska museets bildarkiv säkert bågnar av… en jämförelse, på annan plats i museet, hade kanske kunnat tillföra något?

JK Kristensson vill berätta hur personer definieras beroende på vilken grupp de tillhör och förser bilderna med titlar: ”Advokater, Göteborg, 1995” , ”Lastbilschaufförer, Viscariagruvan, Kiruna, 1992” och så vidare. Det är precis lagom mycket information i både text och bild för att man skall förstå och börja intressera sig för de avbildade människorna. I boken med samma namn som utställningen finns fler bilder plus två texter; etnologen Jonas Frykman diskuterar gruppen eller gruppernas betydelse för samhällsmedborgarna och fotografen och museichefen Hasse Persson intervjuar Kristensson om hand syfte med projektet. Givetvis har människor olika lätt att ta till sig olika medier, men jag förstår ändå inte poängen med att göra samma sak två gånger. Jag köper inte boken, jag har ju redan sett den.

EP Öppen som en bok, brukar man säga och ”Spår av en befolkning” öppnar sig verkligen i ett enda slag för besökaren. Redan på tröskeln till utställningsrummet ser man så gott som alla bilder, i samstämmiga format och linjärt upphängda på väggarna. Konventionell konstutställnings estetik, tänker man…

JK Entrén in i en utställning är viktig…

EP …lika viktig som första meningen i en roman. På Kulturhuset kunde man under en tid jämföra två utställningsentréer: den till Den förbjudna kroppen, som var verkligt nedslående och den anslående öppningen av Sune Jonsson möter Walker Evans.

JK ”Den förbjudna kroppen” är en klassisk fotodokumentär av den uppmärksammade brittiska fotografen Felicia Webb…

EP …vars utställning om ätstörningar, Kontroll, visades på Kulturhuset 2003, i en väl scenograferad form. Varför den nya utställningen är så eländigt presenterad är därför en gåta.

JK Till ”Den förbjudna kroppen” finns ingen separat bok. Den är, om man så vill, uppsatt på utställningsväggarna; bild och text, sida upp och sida ned.

EP Jag satte mig före att läsa dessa texter och märkte att jag sammanlagt använde mer tid att läsa text än att titta på fotografierna.

JK Till utställningen hörde ett omfattade program med föreläsningar och debatter. Tyvärr tycks större delen av arbetet med att presentera Webbs bilder lagts i programverksamheten i stället för i produktionen av utställningen. Det var besvärligt att orientera sig i den, ogenomtänkt färgsättning, problematisk bildplacering och som sagt de många och långa texterna gjorde utställningen svår.

EP Texterna monterade på snedställda skyltar (säkert ett läsvänligt trick!) tog även visuellt loven av bilderna. Men sådan omedvetenhet om utställningsformen har Du väl sett mycket av under våren?

JK Ja, tyvärr. Fotobaserade konstutställningar är ju oftast välgjorda. Varför är det i de berättande fotoutställningarna då plötsligt okej med förvirrande skyltar, dålig belysning, trasig teknik, svaga texter…?

EP Har du rätt är det ju extra anmärkningsvärt, eftersom en av 1900-talets största utställningssuccéer, fotoutställningen The Family of Man säkert har den djärva och nytänkande formen att tacka för sitt internationella segertåg på 1950 talet. (Se recension av boken The power of Display under Litteratur) Den visades ju också i Stockholm…

JK Den är jag för ung för att ha sett, men jag ska säga att på Kulturhuset kan man nu se motsatsen till just slentrianmässiga fotoutställningar, nämligen ”Sune Jonsson möter Walker Evans” som du nämnde och som jag recenserar separat.

EP Ibland önskar man att museerna hade bättre utställningsproducenter, sådana som kunde bjuda fotograferna motstånd när de propsar på att visa ”allt” de gjort från ”alla” platser i världen. När så viktiga och bra fotografers, som Jean Hermanson och Ulla Lemberg, utställningar framkallar gäspningar undrar man om en fristående fotokunnig curator inte borde ha komma mellan fotografen och utställningsrummet.

JK Kommer inte de utställningarna från Arbetets museum? Där har jag sett många mycket bra fotoutställningar…

EP Ja, och utställningsintendenten Kerstin Ullström Elam, som har särskilt ansvar för museets fotoutställningar, har utvecklat en fin känsla för fotoutställningens dramaturgi, men det är väl inte alltid hon rår på självmedvetna fotografer. Kampen mellan konstnär och curator, som är stående samtalsämne inom konstvärlden, kommer säkert att bli aktuell bland fotograferna, när producenterna vill presentera annat än förstorade bilderböcker på museerna.

Eva Persson och Jane Karlsson

Av de utställningar som nämns i samtalet pågår följande under sommaren:
Sune Jonsson möter Walker Evans, Kulturhuset, Stockholm t o m 3 september
Ulla Lemberg – Jag vill att du ska veta, Etnografiska museet, Stockholm, t o m 20 augusti 2006
Jean Hermanson – Fotograf och filmare, Tekniska museet, Stockholm, t o m 3 september 2006