Vem formger museiutställningen?
På en debatt för många år sedan hävdade chefredaktören för tidningen Arkitektur med emfas att bara arkitekter skall göra utställningar. Jag som vid den tiden föredrog att arbeta med konstnärer försökte protestera, men överröstades: utbildade arkitekter är de enda som kan lösa relationerna mellan tid och rum som berättelsen i en utställningen kräver.
Senare samarbetade jag med arkitekter i många produktioner och fann det mycket stimulerande, men erfor också hur min roll som producent, det vill säga konstnärligt ansvarig för utställningens form och innehåll, då förändrades mot mer ansvar för research, insamlingsarbete och – framför allt – tolkningen av innehållet.
Länge avvisade jag scenografer eftersom jag menade att scenrum och utställningsrum kräver helt skilda spatiala lösningar. Scenrummet betraktar man, i de alla flesta fall, stillasittande ur ett och samma perspektiv och på en och samma distans. I utställningen rör sig besökarna fritt i rummet, ser föremål, bilder, rumsliga installationer ena minuten på nära håll i nästa minut på stort avstånd; centralperspektivet sätts ur spel och i praktiken kan också golv och tak utnyttjas som stämningsskapare och informationbärare.
Magasin 3 Stockholm Konsthall 10.2- 17.6 -07. Foto:Johan Warden.
Jag har aldrig samarbetat med någon scenograf men sett några produktioner som inte alls besannade min ungdoms fårhågor om centralperspektivstyrda ”scenograferade” utställningar. I stället inser jag ju att scenografens vana vid teaterns/filmens dramatiska tänkande på ett positivt sätt kan skilja sig från arkitektens mer strikta formgivaruppsåt. I Szenografie in Ausstellungen und Museen, som presenteras under Litteratur, hävdas att ”den scenografiska metoden” får allt större betydelse för museerna vars förmedling av vetenskapliga fakta måste ske via en konstnärlig omgestaltning.
Att konstnärer kan vara geniala rumskapare i totalintegrerade produktioner är det väl heller ingen som ifrågasätter efter flera decennier av installationskonst. Det finns också exempel på hur grafiska formgivare – som vanligtvis betvingar det platta pappret – löst den tredimmensionella utställningsgestaltningen med absolut känsla för vad rummet tål eller behöver. De har ju också, vana som de är vid friare tidnings- och affischtypografi, något att sätta emot museernas försiktiga textbehandling, fortfarande styrd av hierarkiskt tänkande.
Det finns ingen skräddarsydd utbildnig för utställningsscenografer på de konstnärliga högskolorna. Jag tror heller inte det behövs. Det är tvärtom bra med den mångfald av kunskaper om rum-förmål-människor-textrelationer som olika professionella ”formgivarutbildningar” kan ge och som museerna kan välja mellan beroende på arten av utställnig. Att det ändå för många museer verkar svårt att ”hitta” nya och oväntade personer som löser gestaltningen beror kanske på att det inte finns den kuratorutbildning för sakmuseerna som det sedan länge finns för konstmuseerna. Men det är en helt annat fråga. Som vi med säkerhet återkommer till.
070229
Eva Persson
