Kolonialt och nykolonialt

Reflektioner efter ett besök på Musée du Quai Branly i Paris.

Dessa misskända skatter är inte ”mästerverk” avsedda för rent estetiskt betraktande utan föremål, ladddade med betydelser när de sätts in i sitt sammanhang. Historikern Henry de Lumley om samlingarna i Musée de l´homme, Paris. 

Världens mästerverk föds fria och jämlika
Jacques Kerchache, entreprenör och storsamlare som med sitt manifest Les chefs-d´oevre du monde naissent libres et égaux, tände gnistan till Musée du Quai Branly.

Är det inte att överdriva att säga att västvärlden, efter att i slaveriets namn ha försökt beröva kontinenten (Afrika) dess folk, nu plundrar dess kulturella arv?
Docenten Manuel Valentin, avdelningen Afrique noir, Muséum d´histoire naturelle, Paris

TVÅ MUSEER BLIR ETT 

Namnet Musée du quai Branly säger inte mycket om innehållet i den mer än magnifika byggnad som Frankrikes främste arkitekt Jean Nouvel har ritat för det som vi – med tanke till vårt eget senaste museiprojekt – skulle kalla Världskulturmuseum. Det fanns svårigheter och kontroverser på många plan när de två nationella museerna med utomeuropeiska samlingar i Paris, Musée de l´Homme och Musée des Arts de l ´Afrique et de l´Ocianie, skulle slås ihop, på order av president Jacques Chirac. En av tvistefrågorna var det nya museets namn. Musée des arts premiers var länge på förslag. Även om det slutligen förkastades, indikerar det att det som folk i allmänhet och museimännen på Musée de l´homme i synnerhet betraktar som etnografiska samlingar nu skulle ställas ut som konst.

Men att ta alla ”etnografiska” föremål från Musée de l´homme och presentera dem uteslutande estetiskt blev naturligtvis omöjligt. I alla sammanhang under den tioåriga, bitvis stormiga tillblivelsehistorien har de ansvariga för det nya museet hävdat att givetvis skall man också berätta om föremålens funktion, inte bara framhäva deras konstnärliga kvalitéer. Quai Branly presenteras nu som ett museum för konst och samhälle (”art et civilisation”).

Denna kompromiss har Jean Nouvel löst så att föremålen ställs ut i mycket höga, rumsskapande glasmontrar relativt okommenterade, medan förklarande material finns i den läderhudade ”orm” som slingrar sig genom hela utställningssalen, parallellt med glasmontrarna. I ”ormen”, som också för tankarna till organisk afrikanskt husbygge kan man slå sig ner och bilda sig, samtidigt som man vilar benen. Ty vila behövs titt och tätt i det jättelika, vidöppna rum som med 3.500 föremål utgör museets permanenta avdelning. Basutställning skulle vi säga.

Men den komplexa byggnaden rymmer mycket, mycket mer: till exempel tre salar för tillfälliga utställningar och ett mediatek för allmänheten bestående av forskarbibliotek, arkiv, läsrum med 5000 böcker och tidskrifter samt ett barnbibliotek (500 böcker); en filmsal plus en teater, tillägnad den desillusionerade etnografen Claude Levi-Strauss, och som skall fyllas med teater, musik och performanceföreställningar. Dessutom en redan fullproppad museibutik (med mycket litteratur) och så givetvis en museirestaurang. Museets intensiva visningsverksamhet för barn och skolungdom samt föreläsningar för vuxna, presenteras i den femtitvåsidiga programtidningen för hösten 2006.

BASUTSTÄLLNINGEN

Mot dennna bakgrund kan det förefalla futtigt att kritisera den permanenta utställningen, som trots sin storlek fyller en mindre del av museets publika utrymmen. Men ändå – den utgör museets hjärta och kommer säkert att prägla blodomloppet. Alltså finns det anledning att reflektera lite extra kring just den.

Det nya museet framträder genom sin basutställning varken som idealt konstmuseum eller radikalt ”samhällsmuseum”. Föremålen är alldeles för många, sitter ofta för tätt för att kunna avnjutas estetiskt, och de genomsiktliga glasmontrana gör att man hela tiden ser besökare i rörelse bakom de sköna skulpturerna, de uttrycksfulla maskerna och de färgrika kläderna. Det kan vara livgivande då och då, men inte hela tiden. De tvåhundra första föremålen njöt jag okritiskt av. Som konstupplevelse var det bedövande och engagerande, men när även det tusende föremålet inte ville stimulera annat än skönhetssinnet, slår likgiltigheten till. Varför kan inte konsten att ställa ut liksom konsten att skriva eller konsten att spela teater förena vacker form med provocerande innehåll? En film med socialt engagemang kan ju vara utsökt gestaltad. Jean Nouvel har flera egna utställningar bakom sig, där berättelsen kommer fram tack vare ett experimenterande med formen. Skolade museimänniskor – Germain Viatte som är museologiskt ansvarig för basutställningen har varit chef för både Musée nationale d´Art moderne i Paris och Musée des Arts de l´Afrique et de l´Océanie- tycks ha svårare för att utmana sekelgamla konstmuseitraditioner. 

Det mesta som ställ ut tycks vara av ceremoniell karaktär, hörande till religonens, musikens och konstens värld. Hur ekonomi, handel jordbruks- och hushållsarbete klarade sig utan redskap och bruksföremål förstår jag inte. Även vardagsföremål kan vara vackra och framför allt ställas ut både pedagogiskt och dramatiskt – om så skulle behövas.

LÅNGT MELLAN FÖRMÅL OCH FÖRKLARING 

Quai Branly är ett halvår efter öppnandet naturligtvis ett mycket 
välbesökt museum. Ofta står man i kö för att få titta på en film eller en text/bild förklaring i ”informationsormen”. Kunskapsutbudet är generöst och presenteras i varierande format –gamla svartvita dokumentärfilmer och färgrika nyproducerade reportage, pedagogiska bildspel, tecknade serier, ljudillustrationer och stillbilder. Efter en timme i utställningens första parti där föremål från de franska kolonierna i Oceanien kommenteras har jag svårt att sortera all ny kunskap. Kanske därför att den är rumsligt skild från föremålen men också därför att den är refererande och ”objektivt” berättande, aldrig sammanställd utifrån något utmanande socialt och politiskt perspektiv eller ett könsperspektiv. Det är för övrigt så gott som omöjligt att få syn på kvinnorna i kolonierna. En äldre film som jag och säkert många med mig minns, visar ett ”fältslag” med många män i rörelse, lätt och vackert klädda och med spjut i hand. Stridens art och mål – en del av en fest eller ett verkligt krig? – framgick inte. Jag erinrade mig ett stycke i Jordens fördömda, där Franz Fanon beskriver hur de koloniserades frustration, deras aggression mot kolonisatörerna utvecklades i en besatthet som förlöstes i dansen och i magiska seanser. Kanske var de krigsscener filmen visade också präglade av undertryckt uppror mot kolonialmakten? Om det finns sådan socialantropologisk forskning skulle jag hellre vilja ha den förklarad än att se den femtionde dans-eller krigsmasken.

Musée du Quai Branley är en bekräftelse för fransmännen och all världens paristurister att Frankrike var en stor kolonialmakt. Musée des Arts de l´Afrique et de l´Océanie kallades Musée des colonies fram till det att André Malreaux blev dess chef. Också samlingarna i Musée de l`homme härrör från mer eller mindre hedervärda expeditioner i de koloniserade länderna. Under de tio år som gått mellan beslutet att bygga museet och dess invigning i juni 2006 har dessutom ”nya” föremål köpts in, 8.135 stycken för sammanlagt 23 miljoner euro. Den kompletteringen behövdes för att täppa till luckor i samlingarna från de f d franska kolonierna. Från den del av Kongo som tillhörde Belgien och från de engelska kolonierna i Afrika inköptes ineting. Kanske finns det ett EU fördrag som säger att de gamla kolonialmakterna inte skall konkurrera om kvarvarande kulturskatter. Tillkomsten av ”världskulturmuseet” i Paris innebar en, om än tillfällig, barskrapning av antikvitesmarknaden, åtminstone beträffande ”autentiska” verk från kolonierna. Det lockade Quai Branly till olagliga inköp. Ett exempel utgör historien om de tre föremål som köptes från Nigeria, i strid med UNESCOs etiska regler för museiakvisitioner. När transaktionen upptäcktes blev det skandal. Det visade sig dock att inte heller det negerianska kulturdepartementet hade rent mjöl i påsen, och den allvarliga incidenten bilades ”i godo” . Frankrike erkände Nigerias äganderätt till föremålen samtidigt som museet lyckades behålla föremålen som lån, först i tjugofem år, sen med möjlighet till ”stillatigande fönyelse av kontraktet” (dépôt renouvable par tacite reconduction). Om inte detta är nykolonial museipolitik, vad kallas det då?

Man behöver alltså inte brådstörtat resa till Paris för att se de dyrbara nigerianska föremålen från en hittills ganska okänd men mycket gammal afrikansk civilisation. Men när man är där finns ingen anledning att inte besöka detta imposanta museum – hur man än funderar över dess tillblivelse.

Text: Eva Persson, 070110
Foto: Musée du Quai Branly/Nicolas Borel, Dolorès Marat

Källor:
The Musée du Quai Branly Art Spaces 2006. 
Liten bildrik presentation av tillkomsten av museibyggnaden och planeringen av utställningarna.
Alla bilder i artikeln är med tacksamhet tagna härifrån.
 
Télerama hors/série Ethnologie et arts premniers 2006:
Ouai Branly Le musée de l Autre
Tidskriften ägnar hela numret på 98 sidor åt det nya museet.
 
Au programme de l´automne 2006 Musée du Quai Branly
 
Frantz Fanon Jordens fördömda Tema/Rabén och Sjögren 1969
Särskilt sidorna 41-45
 
För dem som intresserar sig för Jean Nouvelle som museiarkitekt
a+u Architecture and Urbanism 06:09
Temanummer om Exhibition Space
 
L´inattendu muséal selon Jean Nouvell. Le Festin 2001
Presenterar sex museiprojekt av Jean Nouve.