Utställningen Piratas på Museu Marítim i Barcelona fick Lina Ahtola att funderar över några ofta återkommande problem med museiutställningar: texter som ersätter gestaltning och museernas rädsla – eller är det oförmåga? – att förena populärkultur med sitt bildande uppdrag.
Museu Marítim ligger nära hamnen i gamla lokaler med högt i tak och enorma fönster mot gatan. De användes som utställningsyta och skapade en trevlig korsning mellan skyltfönster och utställning.
Det är intressant när museer gör utställningar på ämnen som är heta inom populärkulturen. Jag antar att det finns någon tanke om att dra ny publik, som sedan kanske ”råkar” besöka resten av museet och de ”riktiga” utställningarna. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att förstå att filmsuccén ”Pirates of the Caribbean” hade en del att göra med Museu Maritítimes tillfälliga utställning Pirater ville ge en känsla av att man var under vatten. Det var ganska effektfullt, måste erkännas, väggarna var blå och man hade spänt upp segel på toppen av väggarna som silade ner ljuset och fick ljus och skuggor att röra i rummet. Montrar med föremål var inbyggda i väggarna och ärligt talat så minns jag faktiskt inte exakt vad som fanns i dem i, lite vapen, kryddor, någon båtmodell och piratflaggor. Här och där var scener med dockor utplacerade, men eftersom jag inte förstod texterna så vet jag inte vad det skulle föreställa och vilka personerna var. Utställningen var labyrintiskt uppbyggd och ledde till slut in i museibutiken, som inte helt otippat hade en del föremål med piratmotiv att sälja…
utställning, om man måste läsa en lång text
nedanför dess fötter för att förstå sammanhanget.
Utställningen innehöll alltså ganska mycket text; eftersom jag varken kan spanska eller katalanska var det svårt att förstå vad utställningen egentligen handlade om. Man fick inte många visuella ledtrådar, och inte heller fanns något ljud som kunde ha skapat förklarande stämningar. Förståelsen baserade sig på att man läste texter och tittade på föremål. I debatten om text eller inte i utställningar har jag väl inte valt någon egentlig sida (om man nu måste). Men om det endast är med hjälp av text som sammanhang eller mening skapas kan en utställning helt gå förlorad för den som inte kan läsa. Med en mer textfattig inriktning hade producenterna kanske tvingats att utmana gestaltningen och hittat andra sätt att få fram information.
Efter besöket funderar jag dock mest över relationen mellan populärkultur och museer. Den här utställningen hade ämnesmässigt en fantastisk potential och ett publikintresse som kom i stort sett på köpet. Finns i kultur/museibranschen en föreställning (läs: fördom) att populärkulturella ämnen inte kan eller är värda att belysas ur lite ”djupare” aspekter, och att museernas bildande uppdrag förbjuder populärkulturella snedsprång? Missförstå mig rätt, jag älskar smala, nördiga utställningar lika mycket som någon annan. Men jag tycker att museerna inte bara skall våga sig på ämnen som hör till populärkulturen utan också ta ut svängarna i form och gestaltning, samtidigt som den kunskap som finns inom museets väggar kan fördjupa och skärpa innehållet. Jag har sett många museiutställningar om ämnen som verkligen intresserat mig, men där innehållet gestaltats totalt utan utmaningar, fördjupningar och frågeställningar. Det borde väl inte vara omöjligt att förena populärkultur och museikultur.
Text & foto: Lina Ahtola 070110
När Lina inte är i Barcelona och går på utställningar är hon projektledare på Riksutställningar
