Kajsa Althéns sätter till skillnad från tidigare recension av Industriland utställningens innehåll och pedagogik i fokus. Hon skyller bristen på berättelse och intressanta kulturhistoriska synteser på forskarna. De har svikit sitt
”tredje uppdrag”, det folkbildande.
Industriland – hur det gick till när Sverige blev modernt på Arbetets museum är en storsatsning på många sätt. Utställningen skall stå länge, den omfattar ett helt våningsplan, den tar ett grepp på 50 år av samtidshistoria, den har kostat mer än 10 miljoner och den har ungdomar som en av sina särskilda målgrupper. Projektet är det största i museets historia och presenteras i en fas när de strömningar kring bevarande av det industriella kulturarvet som skapade museet har försvagats påtagligt. Och när andra strömningar råder.
De 50 år som Industriland skildrar (1930-1980) är de som skapar det svenska folkhemmet, men också de som lägger det för fäfot. Under perioden har socialdemokratin strävat efter och i huvudsak skapat hegemoni inom arbetarrörelsen, näringslivet har utvecklats på liknande sätt. Den högindustriella epoken, som perioden kommit att kallas, stärkte de stora ytterligare på mindre och medelstora företags bekostnad. Stor blev större på båda sidor om samförståndets förhandlingsbord.
Men vad blev priset för dessa processer? För ombudsbyråkrati, intakt produktions-
kapacitet efter andra världskriget, krav på politisk/facklig hegemoni och nyliberal ekonomisk politik?
Tvinsot inom folkrörelserna och en demokrati drabbad av långt gången benskörhet skulle man kunna hävda. Eller något annat. Men Industrilandkännetecknas av att inte ha klarat av att gå vidare från de historieskrivningar som omfattas av dem som satt vid förhandlingsbordet i Saltsjöbaden. Här saknas intressanta, träffsäkra kulturhistoriska synteser. Sånt är inte lätt, det medges. Men förmodligen viktigt.
Arbetets museum har en roll som gör det unikt: ett av dess tre fundament är den samhällskritiska debatten. Med Industriland hade museet en unik möjlighet att se sitt historieberättande som ett verktyg för reflektion bakåt, men också för perspektiv framåt, för diskussion kring demokrati och dess erfarenheter.
Trots många disputerade historiker och etnologer direkt kopplade till museet och det särskilda uppdraget att skapa samhällsdebatt finns inga angelägna berättelser. Redan i entrén möter museets deklaration ”Vi gjorde den här utställningen för att vi ville försöka förstå hur det gick till när Sverige blev modernt”. Utställningen tycks varit till för att forskarna själva skulle förstå något. Eller är det forskarnas eget paradigm som styrt, en postmodernistisk historiesyn, den där allt kan vara lika giltigt?
De senaste åren har många disputerade akademiker sökt sig till museerna och inte bara till samlingarna, utan också till den publika verksamheten. Det innebär ett rollbyte, från akademiernas förväntningar på forskaren till att bli en aktör i kulturlivet. Som kulturen i stort har de kulturhistoriska museerna som en av sina uppgifter att rikta ljuset mot de mörka hörnen, att reflektera över samhälle och demokrati. Att poängtera denna del av rollen kan bli särskilt angeläget framöver när många forskare (naturligtvis med lysande undantag) i likhet med Högskoleverket övergivit den tredje uppgiften och inom museivärlden ser tjänster och tänkbara plattformar för den egna disciplinen.
Men museerna är folkets, i dess tjänst står museerna skulle man kunna utropa likt en barrikadkämpe från franska revolutionen. En fråga som få kulturhistoriker kan runda i dag är den hur folket har det och hur det står till med demokratin. På platser som Landskrona och Hofors visade delar av folket Sverigedemokraterna sin tillit i senaste valet. Den tilliten finns också i Norrköping med omnejd.
Industriland har tyvärr blivit ett exempel på att många erkänt skickliga forskare inte klarat av rollbytet från akademiker till kulturpersonlighet och samhällsdebattör.
Den uppgiften kräver mod och insikt. Mod till både lek, utmaningar och lyhördhet för samhället. Men sånt sätter förstås också något på spel.
Och då kan det göra skillnad.
Recension: Kajsa Althén, januari 2008
Kajsa Althén är journalist och kulturarvspedagog
Utställningsfoto: Arbetets museum
