Sverige och förintelsen


Av

Minns ni Roy Andersson magistrala  utskällning  av Sveriges television som förbigått hans utställning Sverige och förintelsen? Ord och inga visor som UEForum publicerade och kommenterade på bloggen. Utställningen visas under våren 2008 i Norrköping. UEForum lät masterstudenterna i kultur- och mediegestaltning vid Linköpings universitet recensera den. Av sex intressanta texter valde vi Lars Eliassons recension och saxade bildtexterna ur Anna Anderssons artikel.

En svensk delegation som uppvaktar Hitler på hans födelsedag. Foto: Miguel Munzor R
En svensk delegation som uppvaktar Hitler på hans födelsedag. Foto: Miguel Munzor R

Sverige och förintelsen
Producerad av Roy Andersson, 
Kalle Boman och Stig-Åke Nilsson från produktionsbolaget Studio 24 
på uppdrag av Forum för levande historia
Vandringsutställning, står på Arbetets museum fram till 080525

De flesta historiker uppträder ödmjukt gentemot den gigantiska förbrytelse som vi benämner ”Förintelsen”. Två medelålders män båda historiskt oskolade, Göran Persson (Skapare av Forum för levande historia)och Roy Andersson ( Denna vandringsutställnings upphovsman) ser sig helt oblygt som budbärare av historiens budskap fram till oss i nuet och som förmedlare av ett budskap att ta med oss in i framtiden. Det finns en fara med detta, de kastar sig över historien och brukar den utan att ha förmåga att sätta in det för oss ofattbara i sin rätta kontext. Berättelsen om förintelsen i sig är så stark att vad man än gör av den kommer den att djupt beröra oss, ett faktum en utställningsansvarig måste vara medveten om. Likaså måste man vara medveten om att allt förbleknar och förminskas mot en fond av ”Förintelsen”. Lidandet i sig är individuellt och är lika fasansfullt för den enskilde om man så är en av tio som en av sex millioner. 

Utställningen är kronologiskt uppställd med en ”mjuk” inledning rörande kvasivetenskapliga rön om skillnader mellan oss människor. Utställningen visar sedan på hur förföljelsen och människoföraktet eskalerade och övergick i att en grupp människor kom att se sig som överlägsna de andra och slutligen förfölja och utrota de svagare, de som saknade rätt att existera. En förment genetisk vetenskapen stödde resonemangen om skillnader mellan ”raser” och därmed skapade den legitimitet för de rasbiologiska åtgärder som ytterst ledde fram till massutrotningen av judar och romer. Utställningen visar tematiskt mot en tysk samtidsfond på hur vi svenskar tidigt och aktivt ägnade oss åt rasbiologisk ”vetenskap” och i ett antal förkrigsexempel jämförs sedan Sverige med Nazitysklands inställning till den svage. Ländernas relation före och under kriget nagelfars på längden och bredden. Sveriges avvisande inställning till att ta emot judiska flyktingar från Tyskland under förkrigsperioden påvisas på ett belysande sätt.

För att en utställning av den här typen inte mer eller mindre skall likna ett historiens skräckkabinett krävs att man pekar på de goda exemplen, för sådana fanns förvisso även under den här perioden. Antalet sådana exempel är försvinnande få i utställningen. För att ge utställningen en nutida legitimitet skulle moderna exempel på massutrotningar som de i Ruanda och forna Jugoslavien kunna ha visats mot det förflutnas förfärande exempel.

Rummet i utställningslokalen är väl disponerat. Stegvis erhåller besökaren alltmer information utan att störas av en inledningsvis alltför stor rumslig överblick. Färgsättningen av väggarna ger en 40-50tals känsla som väl framhäver bildmaterialet. De transparanta gardinerna som stänger omvärlden ute, men inte helt, är perfekta för sitt ändamål.

Utställningen kräver om den visas för skolungdomar en pedagogisk handledare, om så sker kan utställningen trots sina brister fylla en funktion nämligen insikten i vad föraktet för det svaga kan leda till.

Recensionstext: Lars Eliasson, februari 2008
Lars Eliasson, fd överstelöjtnant,
studerar vid Master i Kultur- och mediegestaltning, Linköpings universitet.

Sverige och förintelsen står på bottenplanet av Arbetes museum, ett utrymme som utnyttjats väl. Väggar som går från golv till tak leder besökaren runt utställningen på ett effektivt sätt och hjälper till att sätta fokus på den del av utställningen man befinner sig i.
Sverige och förintelsen står på bottenplanet av Arbetes museum, ett utrymme som utnyttjats väl. Väggar som går från golv till tak leder besökaren runt utställningen på ett effektivt sätt och hjälper till att sätta fokus på den del av utställningen man befinner sig i.
De stora fönstren har täckts med ett vitt, halvtransparent tyg som gör att fotona på ett intrikat sätt kommunicerar med miljön utanför museets väggar. Det utsträcker utställningens ämne i det offentliga rummet och skapar en diskussion, inte minst med besökande skolklasser.
De stora fönstren har täckts med ett vitt, halvtransparent tyg som gör att fotona på ett intrikat sätt kommunicerar med miljön utanför museets väggar. Det utsträcker utställningens ämne i det offentliga rummet och skapar en diskussion, inte minst med besökande skolklasser.
Problemet… är all den skrivna information som producenterna har pressat in i utställningen. Det är enorma textmassor som besökarna ska ta till sig,
Problemet… är all den skrivna information som producenterna har pressat in i utställningen. Det är enorma textmassor som besökarna ska ta till sig.
Visst behövs text i många fall för att belysa eller understryka något i fotona, men här finns så mycket att fotona förlorar sin möjlighet att påverka. Man blir frustrerad över att att inte kunna läsa allt; efter en liten stund ger man helt enkelt upp; även det inverkar på upplevelsen av fotona.
Visst behövs text i många fall för att belysa eller understryka något i fotona, men här finns så mycket att fotona förlorar sin möjlighet att påverka. Man blir frustrerad över att att inte kunna läsa allt; efter en liten stund ger man helt enkelt upp; även det inverkar på upplevelsen av fotona.
Två fantastiska skulpturgrupper i skala 1:1 förstärker det som finns runt dem på ett sätt som texterna inte klarade av.
Två fantastiska skulpturgrupper i skala 1:1 förstärker det som finns runt dem på ett sätt som texterna inte klarade av.
Trots den dämpade porslinsaktiga färgsättningen, eller kanske rent av på grund av den, griper skulpturgrupperna tag i besökaren och ger utställningen ett personligt perspektiv. Här är det svenskarna, däribland en av utställningsmakarna själv, som "upptäcker" från TV-soffan "upptäcker" nazisternas förbrytelse.
Trots den dämpade porslinsaktiga färgsättningen, eller kanske rent av på grund av den, griper skulpturgrupperna tag i besökaren och ger utställningen ett personligt perspektiv. Här är det svenskarna, däribland en av utställningsmakarna själv, som ”upptäcker” från TV-soffan ”upptäcker” nazisternas förbrytelse.

Bildtexter: Anna Andersson, februari 2008
Anna Andersson, student vid Master i kultur- och mediegestaltning,
Linköpings universitet, har bland annat medarbetat på utställningen
Industriland på Arbetets museum

Utställningsbilder: Lars Bergwall
Lars Bergwall är lärare vid Master i kultur- och mediegestaltning, Linköpings universitet.