kvinnor skulle släppas in i
försvaret och socialstyrelsen
”friskförklarade” homosexualitet.
Armémuseum Stockholm
Pågår till 31 december 2008
Producent: Johanna Väpnargård
Formgivare: Tove Alderin
Redaktör: Anders Åborg
Bildredaktör: Johan Landgren
Armémuseums bidrag till den intenationella Pridefestivalen i somras är en installation av texter, som friskt och frejdigt slår hål på myter om försvaret och samtidigt indirekt ifrågasätter museets egen historieskrivning.
Utställningen En soldat är en soldat är en soldat är en soldat börjar bra redan ute på borggården. I stället för kanoner med mynningen riktade mot museibesökaren lyses entrén upp av ljuslådor med soldater i uniform och utsuddade ansikten. De vita lådorna och de välstrukna uniformerna ger installationen reklamkaraktär. Men två lådor, den ena med en man poserande i kvinnounderkläder från förra sekleskiftet och den andra med två män alltför nära varann distraherar; bakom den eleganta inramningen och skrynkelfria fasaden finns något oroväckande på väg att avslöjas.
Alltså skyndar man sig in i museet. Där fortsätter utställningen med nedslag vid olika historiska tidpunkter i den svenska arméns historia. Utifrån ett queertema visar Armémuseum hur en idealiserad syn på den oförvitlige heteromilitären idag måste modifieras. Därför har man installerat pulpeter (som ju betyder skolbänk) på sex olika platser i basutställningen. Man stiger upp två trappsteg stöder kroppen mot pulpetlocket och läser en text som kommenterar det man ser nedanför sig. Bara detta läsvänliga sätt att servera texter är värt eloge, men det viktigaste är texternas innehåll. Ett innehåll som bara av misstag hade tolererats när museet invigdes för bara X år sedan. Sådana rättframma texter hade bara av misstag tolererats år 2000 när museets nuvarande basutställning öppnades. Därifrån minns jag presentationen av Karl XII som ett borderlinebarn med nästan incestuöst förhållande till sin mor. Den texten försvann snabbt. Nedanför den nya texten står nu en pulpet riktad mot framstormande karoliner. Och vi får lära känna en av dem, Ulrika Eleonora Stålhammar, en förklädd soldat som under sin korta karriär bland annat blev kommenderad som skiltvakt vid Karl XII:s logement vid hans inspektion av Kalmar slott och fästning 1716.
En annan soldat som framträder med namn är kapten Krister Fahlstedt som trots att han är homosexuell fick FN-uppdrag i Darfur 2007. Hans personliga berättelse läser man framför ett sceneri från Kosovo. Att han då – så sent som 1999 – hade kunnat vara öppen om den han är och fått en utlandstjänst inom försvaret, betvivlar han.
Jag har ofta irriterat mig på Armémuseums obsoleta utställningsestetik. Numer inte så mycket av de naturalistiska scenerierna och rekonstruktionerna i sig – de är effektiva vid guidade visningar – men hur de är placerade i rummet oftast oförmedlat på golvet, en skrikig parkett. I denna utställning har problemet löst sig för mig. Pulpeterna ger mig en distans till det ”sanna” skeendet, liksom när Brecht låter berättaren ställa sig vid sidan av pågående skådespel och avslöjar vad som sker i det som synes ske.
Idén att intervenera i fasta utställningar utifrån skilda perspektiv är inte ny, Nationalmuseum har provat den pedagogiken ett par gånger och jag har sett det i Glyptotekets antiksamlingar. Men aldrigt så genomarbetat både innehålls- och formmässigt som på Armémuseum. Det är möjligt att denna form av entfremdungs-pedagogik är lättast att genomföra inom ramen för en hazeliusinspirerad utställningsestetik.
I så fall är ju Armémuseum att gratulera. Ty det finns många och mindre politiskt korrekta perspektiv än HTB-vinklingen som museet kunde hugga tänderna i. Det tycks ju vara på väg att bli ett befriande outspoken museum. Eller vad sägs om denna pulpettext.
Stockholm 080915
Text och bild: Eva Persson
