UE-världen
Alla ni som reser utomlands – bidrag till allmänbildningern på utställningsområdet. Skriv till UEForum.se och berätta i ord och bild om intressanta utställningar utanför Sveriges gränser.
Glöm för en stund allt elände och tänk på vackra bergsmassiv och vänliga, nyfikna människor. Jag är i Bagh-e-Babur, Baburs trädgårdar, som är en fanstastisk oas mitt i Kabul. Mausoleet över Babur, Mongulrikets grundare, och hans släktingar och den lilla öppna moskén, som sägs ha varit förlaga till Taj Mahal, finns här. Allt var förstört; vartenda träd nerhugget eller sönderskjutet när frontlinjen gick just här under det tidiga nittiotalet. Aga Khan’s Trust for Culture arbetar intensivt med restaurering av vad som fanns kvar och nyuppbyggnad av helt förstörda delar.
Nu är det åter vackert i trädgården och afghanska ungdomar och familjer spenderar fredagarna med picknickkorgen i gräset och på promenad. Det är ett andningshål; tänk för ett barn att får komma till en öppen grön plats när man vanligen har sin tillvaro i dunkla trånga rum där hela storfamiljen delar på ytor ofta inte mycket större än våra innerstadsettor.
I ”The Queens palace”, som den stora nyrenoverade byggnaden felaktigt kallas, finns idag en modern konstutställning. The Queens palace heter egentligen Haremsarai, så nog hade Babur kvinnor där om än troligen inte någon drottning.
– Vänta nu, jag är i Kabul. Jag är verkligen fortfarande i Kabul, stannar jag och tänker medan jag går genom konstutställningen.
Jag tittar mer på afghanerna som tittar på konsten än på konsten. De har nog aldrig sett något liknande. De är många, unga tjoande och tjimande grabbar som tystnar när jag kommer in. De tittar minst lika mycket på mig som på konsten, men de är där och de tar del av nya moderna kulturuttryck från sin egen region.
En afghansk man vid ingången förmanar några små pojkar att de inte får ta i konstverken. Andra unga afghaner visar runt små grupper och förklarar vad det är de ser. En kille säger till mig att han inte gillar konstverken, men sen ändrar han sig och säger att han tycker om dem. Han pekar på en tavla och säger:
– Den här är gjord av en afghan.
Han kan vara stolt över något, det finns annat än elände.
Living Traditions – Contemporary art from Afghanistan, Iran and Pakistan kallas utställningen och det är Turquoise Mountain Foundation, en organisation som arbetar med att bevara och återuppliva traditionella uråldriga, hantverksmetoder som har satt samman utställningen. Det är en typisk konstutställning sådan som vi tänker oss dem. Vita rum, god belysning, verk efter verk men det är konst ”härifrån”. Det är mest tavlor men också några installationer. Det är verk av konstnärer som låter sig inspireras av de traditionella konstformerna; minityrmåleri, kalligrafi och så vidare. De leker med arvet, förvanskar och förvandlar det till oigenkännlighet men med respekt – som jag uppfattar det.
Jag måste nog återkomma och titta ordentligt på dessa verk, när jag smält att utställningen står här – i Kabul. Nu kan jag inte koncentrera mig på konsten. Jag är helt fascinerad bara över att den finns och över att se afghaner ta del av den. Det är så oerhört viktigt att åter bygga upp den afghanska identiteten, självförtroendet, nationen. Den förlorade generationen, de som aldrig eller bara stötvis fått gå i skolan, de som inte vet annat än konflikt, behöver påminnas om sitt fantastiska, kulturella arv och bygga vidare på det.
Text och bild: Jane Karlsson
Jane Karlsson arbetar nu som projektledare för Svenska Afghanistankommitténs Vänskoleprojekt som länkar svenska och engelska skolor med skolor i Afghanistan. Stationerad i Kabul sen två år tillbaka. Maila Jane Karlsson
