Mikael Nyberg samtalar med Folke Boogh om Laxvikens Skogs- och Flottarmuseum.
Det är lätt att missa skylten vid vägkanten. Från länsväg 339 genom Laxviken viker vi av åt väster och far ett par kilometer längs sluttningen mot sjön. Där, i en ladugård, ett fjös, finns ett kollektivt minne bevarat.
Folke Boogh var 33 år när han började som faktor vid Indalsälvens flottarförening. Från Hotagssjön nedöver Hårkan till utloppet i Indalsälven, många mil med sjöar och forsar och fall, sträckte sig hans ansvar. Han hade gått i skogsskola, men om flottningen kunde han nästan ingenting.
Han var också obekant med det mest grundläggande i förhållandet mellan arbetsledaren och hans underställda.
– Jag fick magsår, berättar han. Jag trodde jag måste vara överallt för att övervaka. Jag kunde köra bil 30 mil och springa kilometer efter kilometer längs flottlederna varje dag. Men en flottare från Rörvattnet som varit med länge sa till mig: ”Du Folke, du måste tro på dina flottare. Många av oss har varit med i tio, femton år. Vi kan mer än du.”
1863 drog flottningen igång i Hotagsvattnen.
– Drygt hundra år senare, den 14 juni 1969, bogserade vi den sista rumpnoten över sjön. Gamla flottare stod vid stranden och gjorde honnör.
Flottarna hade varit som vårfåglar i trakten. De hade en flicka i varje by, hette det i romantiken som omgav dem, och enligt sägnen steg alltid födelsetalen nio månader efter deras nedslag. Men det hade nog mest med ljudet från bogseringen av timmersläpen att göra, tror Folke. Ångbåtarna var igång nätterna igenom. Männen och kvinnorna längs stränderna kunde inte sova i dunkandet från sjön.
När ljudet tystnat för gott avstannade också livet i bygden. Det fanns tre affärer, bank, postkontor, telefonstation och såg och skola i Laxviken, när Folke kom dit 1959. Inget är kvar. När storbolagen mekaniserade skogsarbetet och lät lastbilar ta över transporten av timret till kusten fick torparna och småbrukarna i trakten svårt att försörja sig genom vintrar och vårar. Forna flottare och deras familjer följde den sista rumpnoten söderöver.
Folke återvände som nybliven pensionär drygt tjugo år senare. Han hade i sin ägo många verktyg och föremål från arbetet i skogen och flottningen. Nu skulle han samla på sig mer och öppna ett museum.
1996 kunde Folke och hans hustru Doris inviga Laxvikens Skogs- och flottarmuseum. Samlingarna omfattar idag över 3.000 föremål – allt från stämplingsyxor och tidiga motorsågar till de 96 nycklarna till flottarkojorna längs leden.
Folke har ett starkt intresse för tekniken och för skaparkraften och uppfinningsrikedomen hos de arbetande i skogen och flottningen. Han ställer ut modeller över flottningsrännor och spelflottar och ger prov på många försök att vidareutveckla verktyg och maskiner.
En modell visar ett vinddrivet sågverk från Håxås, Hammerdal. Det stod på övervåningen till en lång ladugård men fungerade inget vidare. När blåsten var klen gick sågen inte att använda, när det blåste friskt var det farligt att vara i närheten.
En annan modell visar den mest avancerade sågen vid 1860-talet, en slängsåg som med automatik och vattenkraft klarade att göra plank av fem stockar per dag. Uppfinnaren hette Stor-Henrik. Driven av nöden hade han med sin hustru och sex barn tagit sig upp upp från Leksand med häst och höskrinda. Resan tog fyra veckor. Första året bodde de i en lada som de tätade med koskit.
Muséet är inget MOMA, New Yorks Museum of Modern Art, inhyst i glas, aluminium och stål. Det har, som Folke skriver på sin läsvärda hemsida, ”mer av gamla MOMMA över sig”. Det egna arbetslivets erfarenheter och år av eftertänksamhet och nyfikenhet präglar hans verk.
Här finns inga bestämda öppettider. ”Muséet är öppet enbart efter överenskommelse”, heter det i informationen. I gengäld ledsagar Folke själv sina besökare genom samlingarna. Hans kunskaper om flottningen och skogsarbetet är vid det här laget encyklopediska, och han vet att underhålla sin publik. Han brukar sluta med att spela en egen flottarvals på dragspel.
Folke saknar gemenskapen kring flottningen, och avfolkningen bekymrar honom, men muséet präglas inte av nostalgi. Arbetet med timret var slitsamt och farligt. Så här stod det i flottningsavtalet från 1920-talets början:
”Flottningsarbetare är skyldiga att arbeta den tid på dygnet som väder och vattenförhållande möjliggör flottning, samt därtill ställa sig till arbetsledares efterrättelse”.
Tidigare hade flottarna och skogsarbetarna i denna del av landet inte ens något kollektivavtal att freda sig med. Jag har själv ett fotografi från den tiden hemma. Det visar Kvarndikets flottare våren 1913. I mitten bland dem står min morfar. Han är elva år.
Folke berättar om den stora Ormsjöolyckan den 12 maj 1936. Kvinnorna och barnen hemma i byn hörde tre dynamitskott bortifrån Ormsjöbäcken. De kände igen signalen. Nu visste de att flottningen var över för året. Det var en glädje och en lättnad, men strax for ångestskrik över sjön.
23 flottare hade trängt ihop sig i en båt. En bit ut i sjön kom de emot ett isflak, båten tog in vatten och vek sig ner i djupet. Männen hade ryggsäckar och långstövlar på sig och de flesta kunde inte simma. 14 av dem drunknade.
Inget fotografi, inget utställningsföremål kan riktigt återge den muntliga tradition som sådana erfarenheter är invävda i. Laxvikens Skogs- och flottarmuseum är därför något särskilt. Folke Boogh kan traditionen, han är själv en del av den.
Han berättar historien om gubben som på väg in i flottarstugan blir tilltalad av några fridsamt samhällsbevarande damer:
– Min gode man, ni har väl dusch inne i stugan?
Gubben svarar:
– Va säj du, käring? Duusch de jär ma når’e reegn, å bada jär ma fleire gånga om dan, når mä ha ramle ti vattnan.
Liknande historier sammanfattar fortfarande arbetslivets kollektiva erfarenheter. Man kan höra dem varje dag i fabrikernas och serviceställenas fikarum. Men det är ovanligt att de får plats på museum.
Text och foto: Mikael Nyberg
Mikael Nyberg är frilansjournalist och författare till boken Kapitalet.se (Ordfront 2001).
Hemsida: mikaelnyberg.nu
