Godisbutiken vid E4

Skulebergets nationalparks Naturum
Hus– och utställningsarkitektur: White Arkitekter
Invigt 2007
Beställare och förvaltare: Naturvårdsverket


Nedanför Skuleberget i Ångermanland, Västernorrlands län och intill E4 ligger Världsarvet Höga Kustens besökscentrum och Skulebergets nationalparks Naturum. En lång platt byggnad med tre asymetriskt uppstickande betongbumlingar på taket. De är ljusinsläpp, men tanken torde vara att associera till berg. Det är inte helt lyckat. 

Bakom huset reser sig det riktiga berget. Det är snyggare. Huset är ritat av White Arkitekter, som vann förslagstävlingen. White har också fått göra utställningen där inne.

Huset en vinterdag 2009.
Huset en vinterdag 2009.

Byggnaden och utställningen har kostat 50 miljoner, EU-pengar och länspengar och alla möjliga pengar. Besökscentra av det här slaget är en ny typ av byggen som säkert kommer att bli vanligare. Inte bara i takt med att fler världsarv kan lobbas in på listan, utan också för att allt fler regioner kommer att vilja profilera sig. Den framtida kulturpolitiken kommer dessutom att ge regionerna medel att favorisera en typ av regionvänlig kultur. För så ser man det. Kultur.

Allt detta uppstår på en nivå helt vid sidan om vanlig mänsklig nyfikenhet, styrt istället av abstrakta omständigheter, pengaflöden, administration, nya begrepp. Det vore annars svårt att förstå exakt varför det nu står ett skrytbygge i skogen vid E4. Det kunde kanske ha räckt med en tavla med kartor och bilder av fåglar och växter, som på andra ställen. Men det är inte besökarnas frågor som i första hand ska besvaras.

På själva glasfasaden har man med glatt humör och stora bokstäver citerat några besökare: "Härligt spännande. Kittlar i magen!" eller "Sanslös utsikt! Vilken kick!"
På själva glasfasaden har man med glatt humör och stora bokstäver citerat några besökare: ”Härligt spännande. Kittlar i magen!” eller ”Sanslös utsikt! Vilken kick!”

Som för att visa sin onödighet har den arkitektproducerade utställningen inne i huset fått en form som ganska effektivt saboterar sitt innehåll. Övergripande tema är landhöjningen, som i dessa trakter är ovanligt stor, 8 mm per år, men mest blir synlig vid kusten. Landhöjningen är en stillsam rörelse i landskapet, inte det minsta spektakulär. Den är svårgestaltad, vilket märks. Trots det ambitiösa anslaget har man haft svårt att liksom visa upp den.

Det är högt och lågt. Ett stor vacker samlingssal i trä med ett takfönster högt däruppe står tom så när som på tre stora plattskärmar som andäktigt visar vatten i rörelse. 
På själva glasfasaden har man med glatt humör och stora bokstäver citerat några besökare: ”Härligt spännande. Kittlar i magen!” eller ”Sanslös utsikt! Vilken kick!”
Men denna snöiga dag i februari är vi ensamma här med en personal. Cafeterian har givit upp och gått hem.

Samlingssal.
Samlingssal.

Ett stort tema är Sevärdheter. Och sådana finns ju. En lång vägg har delats i ett slags fack eller spalter (kallas infobarer, man vet inte om namnet är en vits) med foton, modeller, korta texter om platser av intresse.

Problemet är bara att varje spalt har färgsatts, eller snarare laserats över, med en egen färg; orange, blått, rött, grönt… tio olika färger. Som om man såg allt genom färgat glas. Ganska skarpa färger, som effektivt släcker bilderna och för övrigt mystifierar budskapet till oigenkännlighet. Varför är skalbaggarna från en trakt gröna men röda från en annan? Varför får vi inte se hur de ser ut egentligen? Ja, varför?

Jo, det finns en tanke. ”Vill man se hur det verkligen ser ut, med de rätta färgerna, måste man ta tid på sig och själv gå ut i naturen och upptäcka.” Enligt producenten Per Sander. Ja gärna, men varför då allt detta?

Infobarer eller godisförsäljning?
Infobarer eller godisförsäljning?

En annan rättfram tanke är att man ska få ”en känsla av att stiga in i en välsorterad godisbutik” (David Saand på White).

Även det har man svårt att se en mening i. Hellre en känsla av en utställning egentligen.
Det är något så typiskt över denna anläggning, kan man tänka, utan att ha sett något liknande.

Text: Thomas Tidholm
Foto (utom den översta): Thomas Tidholm

Thomas Tidholm är författare