Etnografiska museer och diasporagrupper borde väl kunna ha stor nytta av varandra? Kanske det, men att det också finns hinder på vägen visade det sig när museifolk och diasporagrupper möttes för en konferens på Musée du Quai Branly i Paris. Maktförhållandena mellan invandrare i förorterna och tjänste-män på de stora institutionerna är långt ifrån jämlika. Går det ändå att hitta gemensamma intressen?
Håkan Wahlquist och Wilhelm Östberg, Etnografiska museet i Stockholm, rapporterar från konferensen.
Kan etnografiska museer och diasporagrupper lära av varandra? Det verkar ju vara en så bra idé: de som bor långt från sina hemländer kan via de etnografiska museerna behålla kontakten med sina respektive kulturarv, medan museerna i sin tur berikas av att ha direktkontakt med dem som bosatt sig nära museerna men har sitt ursprung i de samhällen som museerna skildrar.
Ändå gick meningarna isär en hel del under konferensen. Då och då under samtalen märktes hur olika det är att vara museitjänsteman med månadslön och välutrustat kontor och att komma från en av Paris förorter och bulta på dörren till Den Stora Institutionen. Dessutom ska man ju helst göra det på kontorstid, och inte när man är ledig från jobbet.
Utgångspunkten för samarbete är också ofta ganska så olika: museerna främjar ”kultur” medan många diasporarepresentanter vill att samarbetet rent konkret ska förbättra deras liv. Ayoko Mensah, redaktör för tidskriften Africulture, menade att museerna gärna utnyttjar diasporagrupper som informationskälla, men är sämre på att betala för sig.
”Vi i diasporan kunde bli permanenta partners till museerna, men då måste dessa ändra sig så att vi ingår i själva konceptet för museet och inte är något tillfälligt och extra. Specialister inom diasporan måste ses som jämbördiga, så att vi verkligen konfronterar varandra, när vi diskuterar samlingar, utställningar osv. Det ska vara på allvar.” Och hon citerade Nelson Mandela: ”Det ni inte gör med oss, utan för oss, det är mot oss.”
Det finns också en historisk bakgrund som man aldrig kan bortse från, påminde Daniel Maximin, poet från Guadeloupe som också är hög kulturbyråkrat i Paris, nämligen att relationen mellan Afrika och Europa var frivillig för européerna men påtvingad för afrikanerna.
Men visst finns det något att vinna på samarbete. Brice Monnou, ursprungligen från Benin, och ordförande för en paraplyorganisation för diasporaföreningar i Frankrike, menade att diasporagrupper kan bidra med en annan typ av kunskap än den museerna själva producerar.
bungu i nedre Kongo. Tidigt 1900-tal.
Ur Etnografiska museets samlingar.
Hon berättade att hon reagerar på ett helt annat sätt inför de utställda föremålen än vad genomsnittsbesökaren gör:
– Jag vänder mig direkt till dansmaskerna och talar till dem, ber till dem. Jag beundrar dem inte, som en vanlig museibesökare, utan de engagerar mig andligt. Det som står på etiketterna om föremålen är ett helt annat vetande om föremålen än mitt. Visst vore det bra för besökarna om man berättade på flera sätt. Vi kan hjälpa varandra. Om vi håller i kameran filmar vi andra saker än museitjänstemännen.
Eugénie Opou, som representerade de kongolesiska tekefolkens diasporaorganisation, berättade att det första som händer när hon ser dansmaskerna är att hon känner rädsla. ”Jag kan inte hindra det. Jag blir rädd. Sen kommer fler intryck, jag kanske blir intresserad, vill lära mig mer. För den som ursprungligen gjorde masken var det säkert annorlunda. Han kände nog inte alls den rädsla som nu uppstår i mig. Han förhöll sig estetiskt. Han gjorde medvetna val som skulle bidra till maskens kraft.” Eugénie Opou påminde också om att det är ”våra förfäders föremål som visas här. I min hemby kan ingen idag hugga en skulptur. Nu finns föremålen här.”
Den politiska laddningen kring de etnografiska samlingarna återkom gång på gång i debatterna. Det är en politisk aktivitet att förmedla historia. Därför är det viktigt att fler än bara museitjänste-männen får möjlighet att göra sina röster hörda, menade James Count Early från Smithsonian Institution i Washington. De som nu lever i Europa och USA bör bjudas in att tillsammans med museerna förvalta föremålen från sina ursprungsländer. Dessa är inte bara besökare på museerna utan också medborgare i sina nya länder och därmed ägare av samlingarna och museerna. Museerna bör bli reciproka i förhållande till medborgarna, inbjuda dem att vara med och dokumentera föremålen, ställa ut dem, argumenterade James Count Early.
Men museerna kan heller inte ge upp sin egen identitet och sitt uppdrag att förmedla kunskap om de föremål man ställer ut. Om man överlåter ansvaret helt på representanter för föremålens ursprungs-kulturer reduceras museerna till att bara förmedla berättelser, testamenten. Då finns risken att det blir den information som råkar passa en dominerande grupp inom den aktuella diasporan. Hur intressant blir museet då för besökare som letar efter fakta, statistik, sammanhang? Antropologen Chiara Bortolotto påminde om att det är två helt olika företeelser när en lokal organisation visar sitt kulturarv och när ett museum presenterar det. ”Ett altare för de döda vid Alla Helgons Dag är en sak i en lokal som disponeras av en mexikansk diasporagrupp och något annat i ett museum. Ett museum är inte en kulturbärare utan vänder sig både till dessa och till dem som har helt andra bakgrunder.”
Daniel Maximin berättade om hur fyra olika kontinenter samsades i hans egen bakgrund från Guadeloupe. ”När jag går runt på t ex den afrikanska avdelningen på Musée du Quai Branly tillhör allt mig. För oss på Guadeloupe är det inte en speciell afrikansk kultur vi kommer från utan hela Afrika. Det är en av mina fyra bakgrunder. På museet upptäcker jag sådant jag anat på Guadeloupe. Jag är med om något som liknar hur det var en upptäckt för Afrikas nationaliströrelser för mer än femtio år sedan att bli varse att det fanns fullt av afrikaner i Europa och USA. Frihetskämparna i Afrika upptäckte diasporan. Vilka är ni, varför finns ni utanför Afrika? De upptäckte en aspekt av sin historia som de knappt kände till och de fick bundsförvanter mitt inne i kolonialmakterna.”
Att museerna är platser där nya element i diasporakulturer kan skapas var en spännande tanke som fladdrade förbi utan att någon riktigt funderade vidare över frågan. Daniel Maximin är en grånad gentleman med lång erfarenhet av fransk kulturpolitik. Att han förhöll sig personligt kreativt till samlingarna vid Musée du Quai Branly blev en omedveten illustration till ett intressant faktum i en publikundersökning som genomförs där just nu. Den visar att en majoritet av yngre besökare ur diasporagrupper är kritiska mot utställningarna. De tycker att de får lära sig för lite om sina hemländer och att presentationerna är för stereotypa. De efterlyste en mer sammansatt ”kontext” kring de utställda föremålen. De som varit länge i Frankrike förhöll sig däremot mer ”romantiserande” till sitt förflutna och var betydligt mer nöjda med utställningarna, berättade museets David Blin.
Själva begreppet diaspora ifrågasattes. Är inte detta ett nytt sätt att skapa ”vi och dem”, att återigen främliggöra ”Den andre”? När slutar man vara diaspora och får bli fransmän, medborgare? Många medlemmar av diasporagrupperna återkom gång på gång till det. ”Jag har faktiskt packat upp mina väskor, jag är här nu”, som en av konferensdeltagarna sa. Behövs alls begreppet diaspora? Brice Monnou konstaterade lite syrligt att det är eliten, de intellektuella. som är ”diaspora”. Städerskor är däremot invandrare.
Andra tyckte att det nog ändå fanns en mening med begreppet, om man låter det vara mångdimensionellt. Diaspora står för platsen där man nu är. Det handlar om närvaron i det nya. ”Har man mörk hud är man på något vis förbunden med Afrika, men vår integration är här. Diasporan är här genom sin kamp och vi är legitima arvingar i Europa och i USA. Man kan inte leva i historien, i ett arv. Det vi förlorat är inte det viktiga utan det vi bygger nu här. Vi skapar något nytt i dialog med andra som också befinner sig i diaspora, vi låser inte in oss i en viss ursprungskultur.” Där kan också förhållandet till etnografiska museer komma in. Om diasporagrupperna befinner sig i rörelse, i dialoger med varandra, kan de etnografiska museerna vara idealiska mötesplatser.
Andra menade att begreppet diaspora försvinner med tiden. Ingen tänker på Barack Obama som diaspora. Han är amerikan. Gång på gång återkom diasporarepresentanterna till att det är medborgarskapet som är det avgörande, inte var man ursprungligen kom från.
Text: Håkan Wahlquist och Wilhelm Östberg
Foto: Håkan Wahlquist
Håkan Wahlqust, antropolog med ett förflutet som lärare vid Stockholms universitet är Asienintendent vid Etnografiska Museet, Stockholm och föreståndare för Sven Hedins Stiftelse vid Kungliga Vetenskaps-akademin.
Wilhelm Östberg, docent i socialantropologi, är Afrikaintendent vid Etnografiska museet.
Mer om Musée du Quai Branly i Världen
