UEForum #4 2009, Recensioner

Basutställning om livet självt

Kustland
Basutställning invigd i juni 2008
Bohusläns museum, Uddevalla

Projektledning: Johanna Lindström
Idé och manus: Ann-Marie Brockman
Form: Pia Hansson. Även AnnaKarin Svensson, Monica Wretling
Teknik: Anders Fjell, Håkan Larsson
Snickeri: Torbjörns Träverkstad, Intarsia Design
Smide: Weld Tech
Ljus: Janne Simon


Att vandra genom Kustland är att röra sig i två parallella men samtidigt sammanflätade verkligheter – en inre känslovärld som närs av de förutsättningar som den yttre kustmiljön ger för handen. På så sätt gestaltas ett universellt tema från ett bohuslänskt perspektiv där miljön och förutsättningarna ständigt sätter våra känsloregister på olika sorts utmaningar och upplevelser.

Kustland handlar om livet i Bohusläns skärgård eller som det uttrycks i utställningens inledning “… med glimtar av människors strävanden här på kusten, då och nu, berättas om livet självt”. Huvudrollen i dramat har havet genom de känslotillstånd som livet vid havet frambringar. Här kan man kanske låta sig luras till att tro att ett så pass brett angreppssätt medför en risk att utställningen förlorar i fokus och blir spretig, men så blir inte fallet, snarare tvärtom. 

Det finns en form av berättelsestruktur – oavsett innehåll – som ofta tenderar att fängsla. På ett grundläggande plan handlar det om något så basalt som människors relation till en ärvd värld i form av t ex fysiska miljöer, institutioner eller släkthistorier. Det finns något allmängiltigt i att lära sig hantera en yttre verklighet som är oss given – vi hade inte någon hand i att skapa den – men också förmågan att tampas med denna verklighet som vi försöker ta oss igenom och förstå bäst vi kan. Detta tema tycker jag mig urskilja i Kustland vilket gör att utställningen inspirerar och blir greppbar.

I utställningen gestaltas havet genom övergripande teman; främmande, oron, förlisningen, sorgen, svärtan, glädjen, stolthet, skammen, mödan, nöden, överflödet, kroppen, kärleken, ofriheten och friheten. Temana presenteras på svagt böjda skärmar som för tankarna till vågrörelser och segel. Texterna är poetiskt och kort hållna i stil med “… ingen kommer åt en just då…” (frihet), “Vid en liten brygga börjar vattenvägen till jordens alla hörn…” (främmande) “… oron mal ombord och kanske ännu mer iland…” (oron) 

Fotografierna på skärmarna förstärker orden, t ex ett öppet hav eller en närbild på ögon fyllda med oro. Genom att texterna och bilderna bottnar i känslotillstånd lyckas utställningen på ett enkelt sätt iscensätta det tidlösa och allmängiltiga. I relation till detta bygger utställningen vidare på en salig blandning av berättelser och föremål som konkret anknyter till den övergripande tematiken i utställningen. Föremålen och berättelserna, som presenteras i rustikt gjorda montrar i trä, varieras och skapar därmed intressanta och tänkvärda samband.

I en monter som anknyter till det främmande finns vrakgods i form av keramikflaskor från Frankrike, i en annan, som har temat oron ligger en bibel, en kaffekittel och ett par piller, under temat förlisning presenteras bl a signalflaggor, navigeringsföremål och flytvästar. En blandning av föremål som hade förlorat sina sammanhang om det inte vore för utställningens tematiska uppbyggnad. Nu tillåts man istället, i både fysisk och mental bemärkelse, vandra mellan olika känslotillstånd och samband sprungna ur samma hav. Lockelsen i att möta det nya och främmande kan på samma gång medföra en påtaglig fara att förlisa vilket i sin tur när en gnagande oro hos personer som sett sina närmaste gå till sjöss. Denna logik, där känslor och företeelser krokar i varandra är mycket tilltalande. 

Kanske låter det som om det lokala perspektivet faller i skuggan och visst finns det säkert fog för en sådan kritik – det går ju alltid att fokusera på ett sakområde mer ingående. Troligtvis finns de besökare som hade önskat en mer detaljerad presentation av bohusgraniten eller konserveringsindustrin (i rättvisans namn måste nämnas att en film om långafiske visas i utställningen). Men det är just namn, platser, datum, händelser, roliga och kritiska formuleringar som passar in i den övergripande tematiken. Emilia Andersson på Gullholmen som i en kalender anno 1925 antecknade de som blivit änkor under året, oljetankern Crudo Donsö som den 7 februari 1973 går på ett skär utanför Orust, Schartau med sin stränga religiositet vars arv lever kvar bland dagens hårdnackade kvinnoprästmotståndare och det överflöd av flöten som Tage Samuelsson på Lövön samlat på sig. Med mera! 

Genom tematiken går det också skönja hur förutsättningarna för livet vid kusten förändras, ett citat av en äldre kvinna i utställningen, ger en träffande beskrivning av denna utveckling: Det var en gång då allt var på riktigt. Då det fanns folk i husen året om. Fisk i havet, frakt för skutorna, jobb i konserven. Sen blev husen skattade till blods, fiskelägena kulisser, spöksamhällen som invaderas varje sommar. Rötterna har slitits av.

Man kan förstås ifrågasätta innebörden vad som egentligen är “riktigt” och “rötter”. Men det gör inte de känslor som citatet förmedlar mindre giltiga. Att en bibel och ett par piller får plats i samma monter kan ses som ett fyndigt sätt att kommentera olika tiders sätt att hantera oro men, tar man samtidigt en titt på föremålen och berättelserna under temat förlisning, inser man samtidigt att säkerheten ökat både teknologiskt och organisationsmässigt. Så vad finns det att oroa sig för? 

Som en lämning över ett nära förflutet visas en liten modell av den vita träfiskebåten – en symbol för Bohuslän – vars typ slaktades efter ett EU-beslut år 2000 för att minska överfiskningen. Fiskaren Klas Berntsson är skeptisk gentemot de direktiv som styr fiskerinäringen: Jag har en fotboja, jag är övervakad av en sattelit hela tiden jag och många yrkesfiskare med mig mår dåligt. Om det är någonstans i utställningen man önskar siffror och fakta om de ekologiska förutsättningarna i havet så är det just i relation till känslor som dessa – det hade försett besökaren med en motbild.

Med risk för att framstå som pessimistisk och tolka utställningen alltför selektivt måste jag ändå medge att en känsla av oro infinner sig som grundas i hur vissa av föremålen kontrasterar varandra och som förstärker de citat som återges ovan. I en monter under temat kroppen finns ett ställ moderna seglarkläder som använts av Anders Blom på en segelsemester 1998. Därbredvid hänger två hemmagjorda storvästar som användes av Gustav och John Albrektsson under fisketurer på 70-talet. Det är någonting i motsättningen mellan fritid och jobb, hemmagjort och fabriksgjort, 90-tal och 70-tal, lägg där till modellen av den vita träfiskebåten och de där pillrena (de gjorde visst intryck på mig) som gör att man föreställer sig hur de känslomässiga sammanhangen slits isär. Nu menas inte en överromantisk syn på en svunnen värld, snarare att vardagens mångtydighet riskerar ta stryk. Havet förvandlas till en källa för glädje och frihet för vissa, oro och möda för andra, beröringspunkterna för dessa känslotillstånd går förlorade.

Kustland gör något väldigt viktigt, genom sin tidlösa tematik skapar utställningen ett övergripande sammanhang som exemplifieras konkret och lättfattligt. På så sätt infinner sig hos besökaren den där hisnande känslan av ett förflutet som inte går att överblicka samtidigt som alla de faktiska händelser som föremålen och berättelserna representerar vittnar om liv och rörelse i sin handfasta form.

De tankar som dröjer kvar efter utställningsbesöket handlar om en yttre verklighet som genom enkla perspektivförskjutningar kan framkalla en rad olika och ibland motstridiga känslor. Och det är just de fint berättade sammanhangen och perspektivrikedomen som gör att man börjar tänka bortom själva utställningen – till något större och kanske mindre greppbart – om hur miljöer i största allmänhet påverkar människors känsloliv. På det individuella och privata planet finns en trend att söka efter ett känsloliv där man blir medveten om sammanhang och förhoppningsvis finner man ett stabilt själv i allt detta. Men varför manas man inte till att söka sambanden i de yttre och mer svårfångande sammanhangen som likt förbaskat påverkar oss på det privata planet? 

Varför är det så att känslomässiga samband förstås som positivt på ett privat plan, som legitimt i grupp när det handlar om idrott och som en fara när handlar om politisk/religiös extremism? Var ser man t ex sambanden mellan den enes oro och skam och den andres frihet och stolthet? Hur nära ligger det inte att oroa sig för att man skall för att man skall förlora sin frihet eller skammen som kommer efter att man gått med för högburet huvud? Hur privata vi än önskar dessa känslor vara så bär vi med oss de genom jobbet, boendet, och sociala kontakter. Detta evighetspussel av relationer skulle likt kustlandskapet behöva anta en mer konkret form i utställningen och på det sättet kanske visa oss att känslomässiga sammanhang varken är en ren privatsak eller en gåta som reds ut helt på egen hand.

Text Peder Lindgren
Foto: Hans Wretling (översiktsbilder), Sigfrid Carlsson

Peder Lindgren, MA i Internationella museistudier, Göteborgs universitet