Liv Lust Längtan, Borås museum
Basutställning, invigd 090514
Projektledare: Magnus Ljunge – Borås museum
Formgivare: Pia Hansson – InredningsArkitekt SIR
Utställningstexter: Ragnvi Andersson – Borås museum
Manusförfattare: Hedvig Mårdh, Petra Johansson, Christian Dover
Externa författare: Magnus Ljunge, Annika Cross, Ragnvi Andersson, Catarina Ingemarsson – Borås museum
Referensperson manus: Lennart Palm – Göteborgs universitet, Historiska institutionen
Dikter: Viktor Johansson
Foto/bild: Jan Berg, Marie-Louise Johansson – Textilmuseet
Skulpturer: AnnaKarin Svensson
Ljus och teknik: Jorma Huttu och L-K Olsson
Liv lust längtan skildrar utvecklingen i Sjuhäradsbygden från stenålder till arbetarrörelse, inte kronologiskt utan tematiskt. Utställningen vill tolka historien ur ett identitetsperspektiv. Det är svårt att upptäcka det nya perspektivet bland föremålen som ställs ut på gammalt sätt. Men med en vacker och effektfull scenografi når utställningen till slut sitt mål.
Borås museum, varifrån jag har mitt första museiminne – ett svart skelett av en häxa utan huvud, har fört en tillbakadragen tillvaro under mitt vuxna liv; nu förnyas museet slag i slag.
2007 förvandlades ”häxan” till ”den gåtfulla kvinnan från Dannike” i en forskningsmässigt genomarbetad och stämningsfullt gestaltad utställning.
I maj 2009 öppnades en betydligt större utställning, en ny basutställning med det kittlande namnet Liv Lust och Längtan. Den är inredd i Nymanska gården en borgargård från tidigt 1700-tal med mycket små rum låga i taket – sannerligen ingen idealisk lokal för en ny utställning. Men med postmodern estetik har rumsproblemen lösts både känsligt och kreativt och husets ursprungliga inredning har inte bara räddats utan integrerats i olika berättelser.
Museet beskriver Liv, Lust och Längtan som ”en historisk resa genom tid och rum…(som) vill förmedla händelser och människoöden i Sjuhäradsbygdens historia… (och ta) fasta på mötet mellan då och nu.
Resan tar sin början 1621, året då staden Borås anlades av Gustaf II Adolf. Det var bland annat ett näringspolitiskt beslut för att kontrollera gårdfarihandlarna i trakten under en tid då städerna hade monopol på handeln. Man försöker hålla kvar blicken på stadens privilegiebrev samtidigt som en jagad oxe rusar över väggarna och gör en litet skraj; oxhandeln hade ett centrum i trakten långt innan Borås blev stad och den skulle nu främjas. Det är en rumsligt minimal men dynamisk entré till utställningen.
Via ett ”rum för reflektion”, där Karl Johansoffa är klädd i tyg med samma mönster som på tapeten, bokskåp och lampskärm, når man utställningens hjärta och hjärna, ”ID-rummet”. Runt montrar fyllda med skor står stiliserade figurer som antyder olika rollfigurer i det regionalhistoriska dramat: knallen, den medeltida krigaren, soldaten, borgaren, den svenska tanten (rundnätt med rundkullig hatt och handväska), en smärt kvinna med tajt huvudsjal, en yngling med röd rotborstfrisyr. Texterna på väggarna förklarar att figurerna representerar olika kollektiva identiteter, och att utställningens avsikt är att skildra historien ur ett identitetsperspektiv.
Begreppet identitet ”kan absolut ses som ett uttryck för vår egen tid. Vi lever i dag i ett västerländskt samhälle där individualism upphöjts till något eftersträvansvärt, vi väljer och vrakar bland de kollektiva identiteter som finns till buds och utrycker dem på ett personligt plan”, hävdade projektledaren på sin basutställningsblogg. ”Identitetsbegreppet må vara ett modebegrepp men just nu säger det mycket om världen vi lever i.”
Men det är inget renodlat identitetsperspektiv som besökare får att ta ställning till- tvärtom. I ett överflöd av (i och för sig ytterst välskrivna )texter på väggarna och på lösa lappar som man kan ta med sig hem förs så många övergripande resonemang att man aldrig kommer ner på den nivå där identitetsbegreppet blir konkret. Sammanställningen av föremålen är inte heller sådan att de inbjuder till en tolkning av historien i nytt perspektiv.
Å andra sidan: varje tematiskt rum har sitt eget starka visuella uttryck, för att inte säga identitet, vilket gör att man kan återskapa synminnen av dem långt efter utställningsbesöket och på så sätt erinra sig milstolpar i historien såsom Borås museum vill berätta den.
De flesta temana har traditionellt kulturhistoriskt innehåll beroende på föremålen i museets samlingar, men överraskar ändå framför allt när husets originalinredning blir en del av scenografin. I ”Ömma känslor & heta rov” som handlar om olika uppfattningar om och uttryck för kärlek, utgör en bevarad 1700-tals tapet rent av största behållningen; i ”Det fria ordet” understryk en dörrpost med nyantika motiv känslan som föremålen vittnar om, nämligen att upplysningstankarna hade ett fotfäste även bland sjuhäringarna. I ”Resor och resande” (bilden ovan) börjar man fundera över vilka globala intressen som handelseliten i Borås identifierade sig med. De färgstarka tapeterna, som bildar bakgrund till den lokala historien, skildrar ett kolonialkrig av grymmaste slag, nämligen fransmännens, med författaren Assia Djebars* ord, våldtäkt på Algeriet.
Allra sist hamnade jag i temat ”Forntida identiteter” (jag hade inte gått fel, det finns två vägar att se utställningen på och båda är rätt enligt receptionisten). Rummet är stort; rymd och tomma ytor är precis vad jag behöver för att bearbeta de sammanpressade berättelser som jag vandrat genom och hitta ett personligt förhållningssätt till det upplevda. Det är ett underbart rum.
Jag sätter mej på några historiska avlagringar i det stora landskapet. Bland fynd från forntiden, delar av några runstenar och ett dramatiskt belyst föremål från medeltiden börjar jag fundera på alla människor från stenåldern och framåt som levt i den bygd där jag är född och uppvuxen. Min identitet som boråsare börjar spira. Den har fått näring och bekräftelse i utställningen utan att jag varit medveten om det.
Samhällsforskarna säger att människorna skapar sin identitet genom performativa handlingar. Och utställningen beskrivs och analyseras numer som ett performativt medium. I denna vetenskapliga diskurs blir Liv Lust Längtan ett intressant åskådningsexempel.
Text: Eva Persson
Foto: Jan Berg
*Assia Djebars böcker handlar om vad den franska kolonaliseringen inneburit för Algeriet ända in i vår tid; i Kärleken, kriget beskrivs själva erövringen av landet.
