UEForum #4 2009, Recensioner

Trumma på allt!

Trumma! Livets rytm
Musikmuseet, Stockholm
080613–101230

Projektledning: Anne-Marie Österberg
Scenografi, grafisk form & production: Åsa Frid
Innehåll: Lars Annersten, Aleksander Dybowski, Cattis Eriksson, 
Anna Hedar, Eva Olandersson, Anne-Marie Österberg
Textbearbetning: Anne-Marie Österberg, Eva Olandersson
Ljud- och bildresearch: Lars Annersten, Cattis Eriksson, Åsa Frid, 
Anna Hedar, Kay Isacson, Anne-Marie Österberg
Snickeri/teknik: Agneta Nordqvist, Mats Norberg, Bo Nejman m fl
Elektronik/ljud/film: Bertil Bladh, Johan Sturk
Sampling och ljudprogrammering: Henrik Medquist, Nils Karlsson
Ljussättning: Johan Aredal
Film: Ida Frid


Musikmuseets utställning Trumma! Livets rytm visar upp trumman som ett mångsidigt instrument med given plats i många kulturer. Besökare uppmanas att lyssna och prova att trumma på det mesta, medan de begrundar trummandets olika funktioner i samhället. När utställningens ljudkaos inte lägger hinder i vägen för tänkandet förstås.

Vid ingången till utställningen möts besökaren av ljudet av ett hjärta som slår – trummans uppkomst relateras gärna till människokroppens egna ljud, med pulsens stadiga rytm, andningens stigande och fallande och trampet från vandrande fötter. Kopplingen till kroppen, till det mänskliga, är given då Musikmuseet arbetar utifrån ett uttalat musiketnologiskt perspektiv. Den överlägset mest vanliga presentationsformen i utställningen är att ett visat föremål, antingen i monter eller ett man får ta på och prova, visas ihop med ljud, fotografier eller videoklipp där föremålet används, ofta i en “autentisk” miljö. Instrument och andra musikföremål används för att illustrera eller utforska de kulturer och sammanhang dessa har ingått i, liksom människor – på video eller stillbild – används för att vi ska förstå musiken.

Många olika infallsvinklar ges på trummande och rytmer. Besökaren får provspela en rad olika rytminstrument: från spel på övningstrumset, där man kan kompa ABBAs “Dancing Queen”, till djembeskola, talande trummor och en lustig skulptur som går att programmera till att spela olika rytmer. Dessutom kan man trumma med kroppen, genom att på ett särskilt dansgolv testa att steppa eller dansa stöveldans. Ett helt kök erbjuds som rytminstrument, och filmen “Music for one apartment and six drummers” visas som inspiration. Det ges inte bara möjlighet att prova olika typer av trummande, utan även vägledning: vid flera stationer finns instruktionsvideos för den som lär sig bäst genom att se och härma. För den som vill spela eller dansa fritt hade det dock varit bättre om det gick att stänga av vissa av de ständigt loopade ljud- och videosekvenserna.

Utställningen, som utmärks av antalet aktiva inslag, kommunicerar tydligt vad som får användas och inte. Majoriteten av alla ömtåliga föremål ur museets samlingar befinner sig bakom skyddande glas i olika montrar. Den mängd av moment som är aktiva signalerar dock detta genom att vara lättåtkomliga, och korta skriftliga anvisningar om vad man kan göra finns i direkt anslutning till dem. Dessutom sitter föremålen lågt, oftast inom räckhåll för barn från omkring fem år och uppåt. De kreativa momenten dominerar i utställningen – om än inte till antal, för det är en väldigt innehållsrik utställning, så åtminstone sett till vad man lockas att ägna tid åt.

Dra i spakarna och mixa olika trumrytmer!
Dra i spakarna och mixa olika trumrytmer!

I trängseln mellan olika stationer bryts olika ljud mot varandra, vilket blir ganska kaotiskt. Detta är i synnerhet ett problem alldeles innanför ingången: längre in har ett flertal av dem inte högtalare, utan hörlurar, vilket gör det lättare för en besökare att fokusera på en sak åt gången. Den sektion som heter “Trumma på allt” har i sin tur mer tydligt avgränsade rum, för att besökare verkligen ska ha möjlighet att gå loss på köksutrustning eller dansgolv. Problemet med kakafoni är kanske svårt att undvika helt i en utställning som uppmanar till eget trummande på både det ena och det andra, men helhetsintrycket hade hjälpts av att ljud som spelas upp i högtalare tonar bort när ingen längre fanns där för att ta del av just den stationen. Ett flertal stationer hade förmodligen vunnit på att få lite tydligare avskärmning, och över lag är det många infall som trängs på ett begränsat utrymme. Kanske är det helt enkelt för lite många idéer som samlats i en och samma utställning?

I likhet med flera utställningar, både på Musikmuseet och generellt, är Trumma! lite dunkelt belyst, och på väg upp till eller genom den möter man ideligen omarkerade halvtrappor, trösklar och liknande. Det kan låta som petiga randanmärkningar, men är delar av en större problematik. 

Musikmuseet är ett progressivt museum, som genom att arbeta med flera sinnen och publikroller blir mer tillgängligt än de ensidiga, traditionella montermuseerna. Utgångsläget är alltså bra, men jag saknar ett välintegrerat tillgänglighetsperspektiv där grundläggande frågor om framkomlighet med rullstol, ljudguider eller andra alternativ till skriven text, belysning m m blir lösta på ett vettigt sätt, och där de frågorna inte ses som tillägg eller extra arbete utan är med i tanken från start. Museet har allt att vinna på det, för även om där finns fysiska trösklar är höga och problematiska, undviks intellektuella och kunskapsmässiga dito. Texterna har ett enkelt tilltal och förutsätter inte förkunskaper för att vara lustfylld eller lärande, vilket gör utställningen öppen. Tillgänglighet är, sett ur den synvinkeln, redan en grundtanke.

Text: Maria Lundström
Foto: Musikmuseet

Maria Lundström har en kandidatexamen i litteraturvetenskap och studerar just nu till rytmikpedagog vid Musikhögskolan i Stockholm.