Pumphuset – Museum för kommunal teknik
Adress: Munkgatan 2, Uppsala
Hemsida: Pumphuset
Huvudmän: Tekniska kontoret i Uppsala och Uppsala Energi AB
Arkitekt: Adrian Crispin Peterson
Uppsala stads vattenverk med pumphus invigs 1875; anläggningen tagen ur bruk 1968; blir museum 1992
Avloppstunnlar, kartor över telefonnätets utsträckning, skilda slag av vägbetäckning och annan kommunal teknik var för hundra år sedan utställningsattraktioner. De tekniska lösningarna på den moderna stadens behov måste varje ansvarskännande medborgare känna till. På Allmänna konst – och industriutställningen 1897 blev presentationen av infrastrukturen i Stockholms stad, under och ovan jord, en verklig publikmagnet. Nu är den tekniken historia och gömmer sig i arkiv och magasin eller, som i Uppsala, åter blivit uställningsobjekt i eget museum.
En regnig höstsöndag besöker jag ett arkitektritat museum med en trivsam trängsel. Byggnaden är vackert belägen i centrala Uppsala, mellan Svandammen och hamnen, strax intill Flustret.
Innehållet är egentligen inte särskilt glamouröst –Uppsalas VVS-historia: vatten och avlopp, gas, elektricitet och fjärrvärme, pumpar och ledningar – ändå har museets berättelse anor från 1649, då drottning Kristina vill ha vatten till det högt belägna slottet och dess fontäner. På 1660-talet utvecklar Olof Rubeck d ä vattenledningsnätet, men de urborrade stockarna håller inte för vinterns kyla. Med ökad befolkning och tekniska framsteg blir slutligen pumphus och vattenverk verklighet för Uppsalaborna, året är 1875. Inomhusmiljön är näst intill ursprunglig, här finns bland annat maskinsal, pumprum och kolkammare. En trappa upp: bostad för maskinisten med familj. Tänk att bo ovanpå stadens pumpande hjärta med alla dess ljud och funktioner!
Hela mekanismen är spännande. Den gröna färgen dominerar och förstärker det skulpturala intryck som maskinerna ger. Funktionen ger skönheten en extra dimension. Pumpar, motorer, turbin och tryckklocka – den vattenturbindrivna kolvpumpen från 1909 har ett räkneverk, kolven behövde två droppar olja/minut. Under fönstret finns en verktygshylla för fasta nycklar och hammare – rost måste knackas, allt måste skötas; maskinistens ansvar var stort.
I ett väggfast skåp finns trassel och smörjkanna i blankaste mässing, tillsammans med en stor behållare för spillolja visar de tidens princip för återvinning. Processen är den samma som när vattnet renas vid filtrering genom Uppsalas grusåsar: den använda oljan filtreras genom trasslet, och ur kranen på behållarens undersida kan den renade oljan tömmas åter i kannan.
Själva turbinen finns en trappa ner, den drevs när det begav sig av Fyrisåns vatten. Även ledningssystemet befinner sig under besökarens fötter och kan betraktas genom det, på vissa ställen, genomskinliga golvet.
Det mesta i pumpmuseet känns nära och konkret, till känslan av det välbekanta bidrar även små funktionella vardagligheter, som toalettlådan i trä med lock och ´avloppsrör’, och handpumpen med hink.
De höga fönstren ger kontakt mellan stadsmiljö, vattnet utanför och det museala rum jag befinner mig i. Ljuset utifrån gör att utställningsskärmarnas genomskinliga material inte känns avskärmande, informationstexter om historia och nutid befinner sig mitt i det sammanhang man som besökare är i.
Text och foto: Marit Jonsson
Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, frilansande skribent med speciell inriktning på musei- och utställningsrelaterade texter, kritik, text- och bildanalys.
