De bryter ny mark i Linköping – och bygger 10 000 m2 museum ovanpå. När sommargrönskan är som ljusast och mest nyutslagen i juni 2010 kommer det nya Flygvapenmuseet att slå upp sina dörrar till mörka delar av vår besvärliga samtidshistoria.
Museer och bevarande är en stark trend i kulturpolitiken. Ett nytt Flygvapenmuseum är den borgerliga regeringens svar på Världskulturmuseet.
Alliansregeringens största offensiva museisatsning är att modernisera Flygvapenmuseet, att förvandla dess kulturella bas. Ett nybyggt museum, men fortfarande på Malmslätt utanför Linköping, skall också framöver visa flygmaskiner för entusiaster med nostalgibehov eller med intresse för teknisk utveckling. Men flygplanen skall få en annan grund att stå på. Museet skall lämna rollen som militärhistorisk institution bakom sig och i stället bli ett kulturhistoriskt museum.
I källaren på den nya hangarliknande byggnad som ännu inte är klar vilar redan det trasiga objekt som dragit i gång hela museiförändringen. I en specialbyggd monter, stor som ett eget rum, finns den nedskjutna DC 3:a som återfanns 2003, en av de starkaste symbolerna för Sveriges roller under Kalla kriget. Den sänktes ner innan betongtaket, det som är hangarens golv, göts ovanpå och från sin nya grav av betong lär den aldrig lyftas upp igen.
Nya utställningar och nya byggnader skall med hjälp av DC 3:an och flygvapnets historia presentera delar av vår samtidshistoria. Fokus sätts på tiden efter Andra världskriget i ett projekt som just nu har en budget på 168 miljoner. I Malmslätt finns det samlade greppet om projektet som utvecklar utställningsproduktionens former och sätter in militärhistoria i ett samhällsperspektiv på ett sätt som t ex Imperial War Museum i London gjort länge.
Museet har valt en arbetsmodell där ett team av unga producenter samverkar kring research, innehåll och produktion i de nya utställningarna. Det innebär en tät samverkan för att hitta lösningar på samspelet mellan innehåll, form och gestaltning. Samarbetet och dialogen sträcker sig också utanför producentgruppen. Konstnärerna Mattias Åkesson och Björn Svensk formar berättelsernas miljöer och forskaren Marie Cronqvist från Lund har bidragit med ett mångsidigt historiskt underlag.
Flygplansvraket i källaren kompletteras med en utställning där Mattias Åkesson skapar ett verk för besökaren att vara en del av.
– Arbetsvillkoren är annorlunda jämfört med konstnärsrollen, men det är något som intresserar mig, berättar han. Som konstnär kan man lätt fastna i sin egen begränsning. Här blir jag friare, jag kan låta mig inspireras från många håll. Som konstnär är jag mer bunden, bygger medvetet en identitet. Man är sin egen apparat som konstnär.
Mattias Åkessons utställningsdel intill DC 3:an har karaktär av en myndighets-korridor med flera rum att passera igenom. Här är det Kalla kriget materialiserat. Hemliga handlingar, rum för politiska beslut, bilder av mediers roller skapar tillsammans med en tidspräglad inredning en miljö för besökaren att vara en aktör i.
– Jag gör inga tablåer, utan den som går in här är inne i en arkitektur, blir den lilla människan som söker sina anhöriga och möts av stängda dörrar. Idén var producent-gruppens, men jag köpte den direkt, förklarar Mattias Åkesson.
Producentgruppen har sin bakgrund på Kultur, samhälle, mediegestaltning, KSM på Linköpings universitet. Utbildningen jobbar bl a med utställningar som medium, har ett tydligt samhällsperspektiv och förbereder för producent- och curatorsroller. Mia Sas är KSM:are och en av dem som arbetar med utställningen om Kalla kriget. Från studierna är hon förtrogen med projektledning, och med kraften i kopplingar mellan form och innehåll.
– Att vi tränades i att tänka i form innebär att vi i diskussioner med formgivare kan försvara berättelsen, vi kan bedöma formgivningsjobb och leda diskussioner om idéutveckling relaterat till det, framhåller hon.
Dagens museiutveckling innebär att producenter och konstnärer behöver kunna offentlig upphandling, vilket skapar nya villkor. Det finns en risk för att några stora byråer utvecklar de kompetenser som behövs för att klara upphandlingsprocesser. Det innebär samtidigt att konstnärer som Mattias Åkesson och andra, mindre formgivare inte har möjligheter att hävda sig. Museiutställningar kan då riskera att likna life stylemagasin, att bli tvådimensionella lösningar.
Flygvapenmuseet går med de nya utställningarna mot den ström där allt fler museer i större utsträckning anlitar företag som arbetar med offentliga miljöer och mässor.
– På museer i dag kan det vara lätt att tro att man är på en varumässa och inte på en utställning, påpekar Mia Sas. När de grafiska uttrycken dessutom börjar närma sig reklamens förstärks problemen ytterligare, understryker hon.
De samtidshistoriska berättelserna blir flera i det nya museet och forskarollen i förhållande till utställningen har moderniserats. Till sin hjälp har man tagit den unga forskaren Marie Cronqvist i Lund som skrev sin avhandling om Kalla kriget 2004. I flygplanshallen vilar planen på var sitt podium i villastorlek som innehåller berättelser om familjen Folkesson under Kalla kriget. Innehållet, berättelserna har producentgruppen kunnat forma fritt efter de material Marie Cronqvist tagit fram.
– Jag sammanställde en bibliografi där min avhandling var en grund, men också dokument med tips på olika teman, olika multimediala material. Det har gruppen kunnat använda fritt, jag har inte krävt att få delta i besluten, säger Marie Cronqvist. Den kompetensen finns inom producentgruppen.
Flygvapenmuseet ingår i gruppen statliga militärhistoriska museer och nysatsningen i Linköping kostar drygt 25 miljoner bara för utställningarna. Varken kommunen eller regionen har tillfrågats om samarbete, däremot den militärindustri som dominerar Linköping på olika sätt. SAAB som bl a bygger JAS har gått in ekonomiskt och stöder de utåtriktade satsningarna. Med hjälp av ett ännu hemligt mångmiljonbelopp har SAAB fått löfte om att under 10 år stå bakom pedagogik, information och marknadsföring.
– Vi visar ju mycket av deras militärproduktion, är något av ett statligt finansierat företagsmuseum och detta är deras största sponsoravtal, säger museichefen Mikael Parr som varit med och förhandlat fram avtalet med SAAB.
Text och foto: Kajsa Althén
Kajsa Althén är journalist och kulturarvspedagog
