IMAGES OF THE UNIVERSE FROM ANTIQUITY TO THE TELESCOPE
 | Palazzo Strozzi, Florens, Italien 090313 – 090830 Produktion: Istituto e Museo di Storia della Scienza, Florens Producent och redaktör för katalog: Paolo Galluzzi Utställningsformgivning: Gris Co, Padua, Studio Cuppellini, Florens Grafisk form: RovaiWeber Design, Florens |
Det är astronomins år i år. Anledningen är att det är precis 400 år sedan Galileo Galilei gjorde sina banbrytande observationer med det något år tidigare uppfunna teleskopet. Jupiters månar, månens berg och dalar, Venus faser och solens fläckar kartlades och observerades, vilket för all framtid förändrade vår världsbild och även ändrade människans syn på hur vi kan få kunskap om vår omvärld. För sina djärva hypoteser och sin experimentella metod som tycktes bekräfta Kopernikus läror ställdes Galileo inför inkvisitionen. Paradigmskiften har sitt pris – i det här fallet fick den främste förkämpen för en ny världsbild tillbringa sina sista år i mild husarrest.
Utställningen Galileo som nyligen invigde på Palazzo Strozzi i Florens har en titel som är något av ett understatement. Visst finns alla centrala Galilei-reliker där – teleskopet, manuskripten, målningarna, bannbullan från påven etc – men här finns också allt annat: målningar från Pompeii, fresker av Botticelli, mumiesarkofager, astronomiska inskriptioner från Mesopotamien, Kopernicus publicerade arbeten, Tycho Brahes instrument, tapeter från Toledo, ja t o m en liten bit av Galilei själv – hans högra långfinger. Ett överdåd som jag sällan sett maken till. En bättre utställningstitel hade varit ”Astronomi; från Tutankhamun till Newton”.
Vissa utställningar följer trender och standarder, andra sätter en standard, de är ett slags ”bench-mark”-utställningar. Galileo tillhör den sista kategorienen. Den innehåller allt, och dessutom finns förstås en katalog i tvåkilosklassen där världens alla auktoriteter på området bidragit med artiklar.
Formmässigt är utställningen inte invändningsfri. Golvet är täckt med ett blankt svart material, väggar och tak med svart, blank textil. Spegelplexi har använts för socklar och podier. Helhetsintrycket ger associationer till en modebutik och känns onödigt mörkt. Man kan förstås fråga sig varför formgivaren valt att arbeta på detta sätt. Palazzo Strozzi är ett renässanspalats med många rum, enorm takhöjd och välvda tak. Vackra detaljer finns i dörromfattningar etc, men i övrigt är lokalerna relativt slitna och tekniskt svårarbetade. Jag antar att höga krav ställts på klimatstyrning och säkerhetsanordningar. Att bygga rum i rummet är förstås en väg att gå för att gömma skrymmande tekniklösningar. Mycket av materialet är dessutom ljuskänsligt varför allt dagsljus på detta sätt stängs ute. Fördelen med den typ av formgivning, eller snarare design som Galileo-utställningen är exempel på är att produktionen kan bli väldigt rationell och effektiv. Ett antal formelement upprepas programmatiskt i utställningens olika delar. Formen bidrar inte till berättelsen utan blir en anonym bakgrund mot vilken föremål, filmer och texter monteras. I det här fallet är det välmotiverat, där så många världsunika ting visas upp. I mitten av varje utställningsrum utnyttjas takhöjden genom en extra förhöjning. Där visas olika projektioner av stjärnhimlen eller andra celesta fenomen. Ett roligt grepp som känns riktigt i en astronomiutställning. Ljussättningen är väl genomförd, om än lite fantasilöst likformig i de åtta olika utställningsrummen.
Det här är en sakutställning i ordets rätta bemärkelse med massor av prylar från flera av de stora museerna runt om i Europa samt från en hel del privatsamlare. Texter, filmer och en välproducerad audioguide tillsammans med fantastiska och unika ting berättar något intressant för mig som besökare. Lågt monterat finns dessutom textskyltar för de yngre besökarna, med en annan, mera barntillvänd grafisk formgivning. Hur barntillvända dessa texter faktiskt är har jag svårt att bedöma. Den engelska översättningen var relativt avancerad och kändes inte särskilt anpassad till målgruppen. Ibland kan man som besökare uppleva att textproduktionen gått väl snabbt. Hänvisningsnummer till föremål har hamnat fel, eller finns inte alls och man står allt som oftast och flackar med blicken för att försöka para ihop rätt föremål med rätt text – men det är fel man lätt överser med när man bjuds på ett sådant spektakulärt material.
Återkommande i utställningen finns bildskärmar med animationer som på ett snyggt och lättbegripligt sätt berättar om olika teknikaliteter i astronomins historia. Ett femtontal animationer har producerats av Det vetenskapshistoriska museet (som f ö snart byter namn till Museo Galileo) i Florens med teman som de olika världsbilderna, astrolabiet, islamsk astronomi, globtillverkning etc. Snyggt, informativt och välgjort. Allt kan dessutom ses på den mycket ambitiösa webbsida som producerats för utställningen. Till detta kommer tre längre filmer (ca 10 min vardera) som visas i separata rum. Dessa är kanske inte de bästa jag sett i genren, men de fungerar i sammanhanget.
Det är dock originalföremålen som imponerar mest. Här finns den äldsta representationen av jorden som en glob, de finaste romerska soluren, och den äldsta kända bevarade och fungerande kugghjulskonstruktionen – ett mekaniskt astrolabium från 1300-talet. Självklart finns här också en rekonstruktion av antichyteran, den antika kugghjulsmekanism som troligen är en form av mekanisk kalender från omkr. 100 e. Kr., och en animation som förklarar dess funktion. En jättelik flamländsk väggtapet med astronomiskt motiv för besökaren rätt in i 1400-talets världsbild, samtidigt som en animation av densamma snurrar ovanför besökarens huvud. Bland Galileimaterialet märks, utöver det som redan nämnts, hans anteckningar från några tidiga Jupiterobservationer, akvareller med bilder av månens yta, bilder av solfläckar och förstås hans teleskop – liksom ytterligare teleskop tillverkade i Galileos samtid eller av hans efterföljare. Tillsammans utgör de ett intellektuellt fyrverkeri som är svårt att motstå.
Om somliga utställningar kan man säga att man inte ska missa dem om man har vägarna förbi. I det här fallet är det en utställning värd en resa – i alla fall om man är intresserad av hur människan försökt hitta sin plats i universum genom årtusendena – och vem är inte det?
Se utställningens ambitiösa hemsida
Text: Olov Amelin
Utställningsbilder: Courtesy of the Fondazione Palazzo Strozzi
Olov Amelin är fil.dr och utställningschef på Nobelmuseet i Stockholm
