Margareta Klingberg on the move

Margareta Klingberg i Kina hösten 2008 tillsammans med en av bärplockarna hon lärde känna i Sverige.

Det är mycket lätt att få tag på Margareta Klingberg på mobilen. Hon svarar alltid, oavsett hon står i en kollektivverkstad i Örnsköldsvik, springer efter bussen i Umeå: “Djävlar där gick den!” (på grund av mitt samtal) eller sitter på Arlanda i väntan på flyget till Kina.

Desto svårare att få henne att sätta sig ner så att vi kan avsluta det samtal som vi inlett mailledes. Hon är i Stockholm men hela tiden “på språng” för att hinna med allt som måste utföras innan hon reser till Kanada. Till slut dyker hon dock upp i min lägenhet.

– Vad skall du göra i Kanada?

– Jag är faktiskt inbjuden att hålla ett föredrag om mitt projekt On the Move, men därefter skall jag resa runt och se konstnärsdrivna gallerier och verkstäder, som det finns många av i Kanada.

– Vad skall du föreläsa om?

– Jag ska delta i konferensen Northern Heterotopias dvs Nordliga heterotopier på University of the North i The Pas i Manitoba.

Bra, nu kommer vi direkt in på det som föranlett denna intervju, Margaretas stora utställningsprojekt om utländska bärplockare i Norrland. Inte oväntat via Michel Foucault som skapat begreppet heterotopier som benämning på rum som inte passar in i den bestående ordningen. Heterotopin utgör ett friområde som i viss mån är undandragen samhällets kontroll och ordning. Utställningen Hemifrån (2001) och delvis också On the move (2008) handlar om hur migrerande kineser, thailändare och folk från våra mer närliggande grannländer skapar heterotopier, tillfälliga rum för arbete och boende i Sverige under bärsäsongerna. Darmed gör de aven trakter i Norrlands inland till heterotopier, om en för begränsad tid.

– Hur fick du idén att dokumentera bärplockarna?

Kinesiska bärplockare i norrländsk heterotopi.
Foto: Margareta Klingberg

– Jag stod ju mitt upp i det! Jag jobbade extra för Inlandsbär, en bärfirma i Junsele i många år (som konstnär måste man ha också ha ett lönearbete för att klara sig), jag tog emot bären, vägde dem och betalade plockarna. Det var ett väldigt roligt arbete och en fantastisk upplevelse och se hur samhället Junsele under bärtiden förvandlades till en plats med enormt folkliv, mest polacker men också ukrainare, litauer och vitryssar, ryssar. Bilarna stod i kö med folk som ville sälja bär, de behövde ju inte arbetstillstånd, de utnyttjade allemansrätten. Och så bodde de i de i olika pörten och tält. Det var de nya skogsarbetarna, tänkte jag. Det var samtidshistoria som utspelades inför mina ögon.

– Du är ju textilkonstnär i botten… 

– Ja, men jag gick en kurs i färgfotografi – en vidareutbildning för konstnärer som konsthögskolan i Umeå gav, och det var helt avgörande för det projektets inriktning. Jag tog den första bilden 1997.

– Kunde du både “lönearbeta” och vara ute i skogen och fotografera bärplockarna?

– Jag gick ut på morgnarna, jobbet började först klockan 12 och höll på till 22 på kvällen.

Centrum av utställningen utgjordes av en stiliserad bärplockarbostad. Hemifrån, Sundsvalls museum 2001. Foto: Margareta Klingberg

– Jag såg den första redovisningen av din samtidsdokumentation, utställningen Hemifrån, på Sundsvalls museum sommaren 2001. Jag minns glasade, laminerade och färgintensiva fotografier och videofilmer, som också glödde av färg, men det som gjorde största intrycket på mig då var utställningen som helhet.

Runt en bostad i byggplast med en tillfälligt hopsnickrad säng stod arbetarnas stövlar och helt igenom nedfläckade bärkassar. Att förena dokumentärt konstfotografi med föremål ur den beskrivna verkligheten så naturligt och träffsäkert var nytt för mig. 

– Det var en slags installationstänkande som jag utvecklat i mitt konstnärskap. Mina utställningar har alltid bestått av olika element: björksly, foton, texter, vävar av getragg, material som jag fann i den arbetar- och småbrukarkultur där jag levde. Jag var van att ordna saker rumsligt.

– Det fanns texter också, bland annat en stor transparent med vackra kyrilliska bokstäver…

Text av Michail Bachtin, rysk litteraturforskare (1895-1975) på fönstret mot Sundsvalls gamla hamn.
Foto: Margareta Klingberg

– Det är ett Bachtincitat och handlar om kulturutbyte, många bärplockare var ryssar, därför passade det bra. Jag lät också översätta texten till thai.

– Ja, de thailändska plockarna spelade en viktig roll i utställningen, minns jag nu. Man kunde bidra med pengar till en rättegång som skulle ge de thailändska arbetarna betalt för arbetet de utfört, eller hur ?

– Det är en lång historia som jag engagerade mig i. Thailändarna arbetade i Västerbotten. Det skrevs mycket negativt om deras förhållanden i tidningarna och när jag så småningom kom dit med min kamera trodde man att jag också bara ville beskriva misären. Men jag vann deras förtroende. Den gruppen jag lärde känna avlönades på ett ohederligt satt jämfört med övriga, på ett sätt som inte alls har någon tradition i svenskt arbetsliv vare sig det galler lönearbete eller bärplockning. Thailändarna hade dock en enorm förmåga att plocka bär, även under de svåraste terräng- och väderförhållanden, men hur mycket de än plockade fick de inte rimlig lön. Uppköparen skodde sig på dem. Jag lyckades koppla ihop dem med en arbetsrättsjurist och när deras mål kom upp i tingsrätten i Simrishamn (där frysanläggningen fanns) ledde det till en förlikning och alla plockarna fick retroaktivt en viss kompensation.

Margareta Klingbergs bidrag tillsamlingsutställningen Textil nu på Mjellby konstmuseum, Halmstad 2006. 
Foto: Mjellby konstmuseum

En sommar i Halland många år senare återser jag de nersölade bärkassarna i utställningen Textil nu. De är samlade till en skulptur inom den vita kubens ram. Det är det första man ser när man stiger ned i utställningssalen, ett strategiskt läge som de intar på ett oförglömligt sätt.

– Säckarna efterlämnades i ren desperation av den grupp thailändare som lämnade bärmarkerna i förtid år 2000. Jag frågade och fick behålla dem. Säckarna sammanfattar de migrerande arbetarnas liv – under den fläckiga ytan från svenska blåbär och lingon kan man stava sig fram till ord som ris, tapioka, socker, oljefrö – grödor i den thailändska jordbrukskulturen. Ett slags palimpsest, när ny skrift döljer en bortskrapad.

– Ordet palimpsest har ju med återanvänding att göra och jag kan tänka mig att du fascineras av att ge ett nytt konstnärligt liv åt dessa bruksvaror?

– För mig är varje kasse individuell och eftersom jag är textilkonstnär fångade dessa fibervävda påsar omedelbart min blick…

Bilder av bärplockare på svenska vidder bredvid foton tagna av samma personer i sina hemländer. On the move på Arbetets museum 2008.
Foto: Arbetets museum

– När jag ser din utställning On the Move tänker jag på att du ju också har journalistutbildning. 

– Jag gick igenom Journalistinstitutet som det hette på den tiden och arbetade på Aftonbladet i åtta år innan jag sökte till Konstfack och blev textilkonstnär. Så jag är van att arbeta under råa förhållande (på kvällstidning alltså). Men jag lärde mig också att välja ut, lyfta fram och föra upp i ljuset. Och att vara förberedd och påläst.

Det är inte bara så att texterna i On the Move är klara och tydliga. Hela ansatsen är professionell, en slags undersökande bildjournalistisk. Här dominerar det dokumentära fotografiet scenografin på ett annat sätt än i Hemifrån. Efter framgången med den utställningen fick Margareta drygt 300.000 kronor från Sveriges bildkonstnärsfond för att söka upp de östeuropeiska och thailändska bärplockare, som hon lärt känna i Norrland, i deras hemländer.

– Jag hade kommit överens med alla redan i Sverige att jag ville besöka dem i hemländerna. När det till slut blev av var nog båda parter lika förvånade. I Thailand var jag helt beroende av det bemötande jag fick i byn. Där kan man inte komma och bo ensam. Jag fick vara gäst i två familjer och bo i deras hus och dela hushåll. Och fick skjuts lokalt på lätt motorcykel, ibland i bil.

– Jag lyckades verkligen träffa nästan alla som fanns med på mina bilder. Jag hade oroat mig för att några skulle leva i armod. Så var det inte. De levde i byar där bostads-standarden var enkel men god. Däremot hade de mycket lite pengar att röra sig med.

Bärplockarna hade med sig egen mat i konservburkar. Sammanställda som här i utvalda bärlådot i trä ger de prov på en internationell kommersiell ikonografi. 
Foto: Arbetets museum

– 2002, när du är 60 år blir du fil. kand i socialantropologi och estetik, läser jag i din CV på nätet. Varför denna akademiska ambition?

– Jag är väldigt road av teori. Var finns de texter som handlar om det jag vill skildra? Jag inspireras av en del texter.

– Stående i din utställning på Sundsvalls museum tänkte jag spontant: det här är ju perfekta presentationen av ett typisk Samdok projekt.* Så skulle alla museer kunna låta scenografera sina ambitiösa och intressanta samtidsundersökningar.

– Jag sysslar inte med scenografi och formgivning. Jag gestaltar det jag vill förmedla. Jag skapar rumslighet av det jag känner till och vill att besökaren träder in i min berättelse. Jag är alltid påläst men samtidigt enormt intresserad av själva “verkligheten”. Sen är det ett konststycke att omvandla den verklighet man lärt känna till något visuellt. Att ta fram det som ska sägas, att kombinera ihop. 

– Men du fältarbetar som en etnolog…

– Ja, det är ett slags antropologiskt fältarbete, jag stannar på platser , i Bronislaw Malinowskis** anda, kanske man kan säga. Men antropologi handlar också om hur man hanterar situationer på fältet , hur man förhåller sig etiskt-moraliskt till det man får veta och ta del av. Sånt lär man sig ju inte på konstskolor.

– Vad arbetar du med nu?

– De senaste vintrarna har jag dokumenterat kvinnor som driver asiatiska snabbmatskiosker i Västerbotten och Västernorland, på platser som Sorsele, Vännäs, Storuman. Några står på centrala platser i Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik. Dessa thailändska kvinnor tillför något som oftast är mycket uppskattat i samhället där de verkar, och i den norrländska glesbygden vida omkring.

I Margareta Klingbergs “herbarium” ses individuellt utformade gräsknippen som bärplockarna märker sina respektive kassar med när de fyllt dem. On the move på Arbetets museum 2008. 
Foto: Arbetets museum

– Har du något önskeprojekt?

– Jag skulle vilja göra något som presenterar Linnés bäste vän och tidige medarbetare, Petrus Artedi. Han var prästson från Nordmaling och skapade iktilogin, vetenskapen om fiskarna. Han var ett norrländskt geni, synnerligen betydelsefull for Linné. Men han dog ung, bara 30 år. Han drunknade. Jag har varit i magasinen på Naturhistoriska riksmuseet och sett deras äldsta samlingar. Jag blev väldigt väl mottagen och inspirerad.

– Du är intresserad av den tidens systematisering också som estetisk metod, det är ju inte ovanligt bland konstnärer som intresserar sig för museisamlingar.*** 

– Till sist: du jobbar jämt, mycket, mycket mer än vi vanliga löntagare. Lever man gott på konstnärligt arbetet?

– Nej nej nej… en sån fråga kan man inte ställa…

– Men museerna betalar väl?

– När man som konstnär gestaltar ett ämne som så småningom visas på ett museum bör man arvoderas på flera sätt. I idealfallet bör man få betalt för produktionen, dvs det idébaserade arbetet som gör att det blir en utställning. Dessutom för material och produktionskostnader för det som ska framställas, savida inte museet bidrar till produktionen med sina tekniker och hantverkare. Man bör också ha utställningsersättning, en upphovsrättsligt motiverad ersättning för att ens arbete visas under en viss tid. Jag kan nämna att Länsmuseet Västernorrland arvoderade på detta sätt och att jag var tillfreds med det.

Margareta tittar på klockan – hon skall hinna träffa sin pappa för att ta med sig hälsningar till mycket gamla bakanta i Kanada, innan hon reser dit i morgon.

Intervjuer våren 2009, redigerade 9 juni 2009
Intervjuare: Eva Persson 

NOTER:
* Samdok är namnet på museernas gemensamma samtidsdokumentation
** Bronislaw Malinowski (1884-1942) en de mest namnkunniga socialantropologerna under 1900-talet.
*** Museerna och konstnärerna: UEForum – Vem älskar inte museer?