Samtal mellan Catherine Beckman och Eva Persson
Om man ser på utställningen som en ”text”, vilket var vanligt för ett tiotal år sedan men nu ifrågasätts av en ny generation estetiker, kan man betrakta en rumsrekonstruktion på ett museum som en ett teaterstycke. Och då är det självklart att det står var och en regissör fritt att läsa pjäsen på sitt sätt. Att ge en gammal text en aktuellt och personlig tolkning.
Kanske var det så Mölndals museum resonerade när man 2004 lät tio kvinnor, huvudsakligen inredningsarkitekter plus en fotograf och en konstnär, ta museet i besittning och omtolka dess innehåll. Projektet fick namnet Skepnader
I UEForums serie Sakmuseerna och samtidskonsten intervjuar Eva Persson en av de deltagande inredningsarkitekterna.
Berätta först om dig själv!
– Jag heter Catherine Beckman och är född i Stockholm 1937 i en konstnärsfamilj. Jag har en mycket varierande yrkeserfarenhet både från industriarbete och hantverk, särskilt sömnad. Blev inredningsarkitekt på Konstfack 1966. Jag är gift med Anders Grape och vi har döttrarna Lisa och Elin Grape. Bilden av mig är förresten tagen på Elins bröllop.
Hur fick du uppdraget på Mölndals museum?
– Monica Johansson Wretling är utställningsarkitekt bl a på Mölndals museum. Hon bjöd in ett antal inredningsarkitekter till diskussion om ett samarbete. Så småningom kom vi fram till att vi skulle kalla oss Skepnader och vi hade kroppen som utgångspunkt med textilier som huvudsakligt uttrycksmedel. Till gruppen kom senare målarinnan Liv Persson och fotografen Elin Grape. Jag tror vi var tio stycken.
Samtidigt som vi utvecklade idéer började Monica förhandla med Marie-Louise Olsson, Mölndals museums dåvarande chef.
Varför valde du Streteredsrummet?
– Vi gjorde ett studiebesök på museet och när vi kom till Streteredsrummet föreslog jag en av de andra att göra något där men hon var inte intresserad. Så småningom växte mina idéer om hur man skulle kunna göra.
Förhandlade ni sinsemellan om vilka rum ni skulle förändra?
– Ja, vi föreslog var vi kunde tänka oss, sedan gjorde Monica en plan. Jag minns inte att det var en stor diskussion, alla fick inte någon hel miljö, det kunde vara en passage eller en vägg.
Varför kallas det Streteredsrummet?
– Stretered var ett hem för både barn och vuxna som var underutvecklade. De fick bo och arbeta där. I beskrivningen av hemmet sades det att de intagna trivdes, men rummet på museet gav ett annat intryck.
Och hur gestalade du den stämning du uppfattade?
– Jag lät tre vita ansiktslösa kroppar beskriva olika känslor av isolering och ångest.
I en sliten järnsäng låg en docka, en kvinna i full skala, med armarna och de sammanpressade fingrarna tätt intill kroppen. Håret av glasull med ansiktet bortvänt. På den vita kroppen ett sprucket neonrosa hjärta med röd tyll. Över och under kroppen rader av neongula taggar, för att illustrera taggarna utåt, rör mig inte, jag finns inte.
I en gallerförsedd barnsäng av järn placerade jag ett litet vitt knyte med långa vita tentakler som sträckte sig mot betraktaren för att få kontakt. Det hade tyll omkring sig för att visa på isoleringen. I mitten lite röd tyll och ett litet ginster för att vis på barnets hopp på något gott.
Den tredje figuren var en stående docka, i full skala, också den med armarna och de raka,hårt sammanpressade fingrar klistrade mot kroppen. I mitten svart ångesttyll och ett brustet neonhjärta. Kroppen var inlåst i ett silvrigt nät. Omkring hela figuren mycket vit tyll för att visa på en kvinnan insvept i ett töcken. Möjligen fanns det röd tyll för smärtan på ryggen.
Jag ser på bilderna att du varit noga med ljussättningen
– Elin, min dotter, som är fotograf hade nyss studerat ljusteknik. Hon hjälpte mig med att koncentrera ljuset mot figurernas mittpunkter. Ljuset bidrar till att dramatisera det hela.
Minns du några reaktioner från publiken?
– Ja, jag blev överraskad över att jag lyckats väcka så starka känslor. Marie-Louise berättade att personalen på museet hade reagerat starkt. En av dem höll sig om kroppen och sa ”varför känner jag så här?”.
När tog ner utställningen upptäckte jag att någon rumsterat om med figurerna i sängarna. Det kändes lite obehagligt att ha väckt sådana reaktioner, att någon kanske ville utplåna en känsla som dockorna framkallade.
Fick ni ersättning för ert arbete?
– Museet betalade trycksakerna och så fick vi nog en klumpsumma att fördela oss emellan. Den var inte stor, jag minns inte riktigt.
Skulle du vilja fortsätta att omtolka museiinteriörer?
– Det var ju ett grupparbete som jag deltog i på Mölndals museum. Nu har vi inte träffats på länge. Mjellby (Halmstad kommuns uppmärksammade konstmuseum red. anm.) skulle kanske vara kul att jobba i – i anknytning till någon abstrakt utställning. Men jag är inte säker att alla i vår grupp skulle kunna anpassa sig till en konstart.
Nej, jag är tveksam att göra något mer. Jag tror inte jag orkar. Förresten känner jag mig inte som konstnär – som man borde vara för såna här uppdrag. Men det är spännande att gjort installationen, särskilt som den väckte starka känslor.
Streteredsrummet har förlänge sedan återfått sin ursprungliga utseende. Det ingår i museets ”öppna magasin” och tillgängliggör en rad skrivna dokument, bilder och udda föremål. Ett fördjupande material möjligt att tolka och gestalta för en ny generations konstnärer och formgivare.
Samtalet mellan Catherine Beckman och Eva Persson ägde rum sommaren 2009
