SYNPUNKTEN
Den nyligen bortgångna konstnären Lenke Rothman ”älskade museer”. Vi satt en gång i samma panel och debatterade museiutställningar. Som vanligt var jag kritisk mot både form och innehåll och som vanligt frågade jag retoriskt: när får man se en museiförnyelse värd namnet ? Efter mig talade Lenke Rothman och rev ned applåder sägandes att museerna var hennes mest älskade utflyktsmål. Särskilt de som inte strävade efter förändring utan där hon kunde ströva omkring bland montrar och skåp och hitta vackra föremål utan kontext. Sammanhanget ville hon skapa själv, hon och inte museipersonalen skulle ge föremålen mening.
Andra konstnärer, manliga främst, har inspirerats av museerna inte för de vackra föremålens skull utan för den museala hanteringen av dem.
Från 1970-talet och framåt har ett stort antal, nu mycket namnkunniga konstnärer, gett sig in i årslånga museikritiska projekt. En av dem, amerikanen Mark Dion som vigt sitt liv åt att utmana vetenskapligheten i de naturhistoriska museerna, säger sig trots det också ”älska museer”. Ryssen Ilya Kabow, afroamerikanen Fred Wilson, tysken Hans Haake, belgaren Marcel Broodthaers, fransmannen Christian Boltanski och svensken Carlos Capelán instämmer säkert. Ty det är från sakmuseerna de hämtar bruket av etiketter, podier, vitrinskåp, magasinshyllor, montrar, formalinfyllda glasburkar, och manin att systematisera.
Nu är museiutställningen en helt annan än för hundra år sedan. När jag bläddrar i boken Art and Artifact. The Museum as Medium, som handlar om konstnärer inspirerade av museipraktiker, tycker jag att ganska många verk är lika passerade som sina museologiska förebilder. De håller vid liv en estetik som museerna övergav för mer än ett halvsekel sedan.
Den som klarar sig bäst är belgaren Guillaume Bijl. Han har lämnat konstmuseerna och konstgallerierna (ty det är där och inte de ifrågasatta sakmuseerna som kritiken ställt ut) och ger sig ut i naturen där han skapar turistmål av fornminnen, som han själv gräver fram. Mest berömt är ett litet stycke av en romersk väg som inhägnats och försetts med ”vederhäftiga” texter. Han gör också museipasticher ute på stan och hans avsikt är att uppmärksamma den moderna kulturturismen och visa på det artificiella i den historiska representation som erbjuds i massturismens tid.
På 1990-talet togs sig konstnärernas beroende av museerna nya uttryck i Sverige. De gav sig, ofta i grupp, in i basutställningarna med sina verk för att skapa ”förskjutningar” i det museala innehållet, som det hette på Stockholms stadsmuseum 1992 eller göra en ”razzia”, som det kallas på Hallwylska museet i Stockholm 2009. Muséerna ofta med masochistiskt förhållande till sin egen historia måtte gilla dessa metautställningar.Ty under de senaste tjugo åren har de dykt upp med jämna mellanrum på både sak- och konstmuser.
Vad händer med de frilansande konstnärer som kommer med egen research och sätter focus på företeelser utanför museet. Ofta är det ”kalla fakta”, obehagligheter, som museerna skyr eller helt enkelt inte är kapabla att gestalta. Hanna Sjöberg vittnade nyligen i en intervu i UEForum om oengagerade museer. Desto mer glädjande är att Sundsvalls museum och flera år senare Arbetets museum upplåtit plats för Margareta Klingbergs viktiga research kring och gestaltning av utländska bärplockares arbetsvillkor i de norrländska skogarna.
Fick konstnären juste betalning för sitt stora arbete? Det avslöjar vi i den intervju med Margareta Klingberg som UEForum publicerar i nästa nummer.
Stockholm 090216
Eva Persson
UEForums chefredaktör
