Dalarnas museum, Falun
Basutställningar
Utställningarna är gjorda i museets regi
med en extern konsult i formgivning: Bo Jonzon
Räcker en dag för att få fatt i bilden av Dalarna? Knappast. Laddningen hos kulturarvet därifrån är så stark. Mångfalden så stor. Symbolinnehållet så tjockt. Museet har ändå tagit på sig uppgiften att ge oss en fyllig introduktion, bjuda oss på skatterna. Ge åt oss utifrån en startpunkt för en resa in i landskapet och en aning om spannet mellan folkkultur och industrimiljö. Och åt dalfolket en hågkomst om grogrunden.
Dalarnas museum i Falun har de senaste åren satsat stort på förnyelse av basutställningarna. Sent 2009 öppnades utställningarna Dalmåleri och Dalahästar, året innan Dräkt & textil. Dessförinnan hade Världsarvsstaden och Det uppfinningsrika landskapet tillsammans med Industri och föremålsteatern blivit färdiga. Ännu tidigare var äreminnet över Selma Lagerlöf klart, materialiserat i hennes bibliotek i Falun från 1910 återuppbyggt inom museet. Än väntar musiken och arkeologin på sina utställningar.
Introduktionen av den textila världen är skickligt genomförd med alla sina skåp och lådor, album, växlande bilder, kammarkänsla och intimitet. Texterna är föredömligt korta, direkta och lite skymmande. De berättar om in- och utflöde av mönster och teknik. Med sin tyngdpunkt i hantverklig kunskap flyter skildringen in i dräktrummen, där dockornas paradnummer omges av dokumentation av landskap och arbete, strumpfötter och förklädesrandningar. Kortfilmer avlöser varandra kring vardagsbruket men också om misser från Europa på besök. Stillbilder avbildar det myckna nysydda, traditionstrogna och påminner om en kultur vid prima liv särskilt i Dalarna. Tänkvärda är variationerna från by till by, från helg till helg och plats i livet – en länk till tredje världen. Ja, slöjorna finns med. Även samerna finns här, om än okommenterat.
Otroligt märkvärdigt är det också att få se så många fint hållna dalmålningar i rad efter rad, i en hel inredning och under tillblivelseprocessen i en målarverkstad. Till ett stort antal får man dessutom korta röstintroduktioner via knapptryck. Människor blir närvarande. Riktigt roliga är animationerna av målningarna av Sankt Göran och draken samt Fångenskapen i Egypten. Mer av det! Ett litet smakprov på nutida parafraser på dalaikoner ryms i en övergång till rummet för Dalahästar. Lite tamt.
En sidogren av allt ”rosmåleri” som utmärkt Dalarna är hästarna. Dala-Järnas dalahästmuseum har här återuppstått och hästarna har fått en utförligare plats i historien. Hylla efter hylla med variationer. Allt från de tubbigaste och omålade till Ann Carlquists och Anna Fjällbäcks dalahäst utfläkt som fäll till en flossamatta, Peter Johanssons skivade häst i köttdisken på vägen mot sanslös turistsouvenir och varumärke och slutligen, utanför montrarna, en väldig punkryttare.
När jag fortsätter museivandringen kommer jag till den strålande utsikten över stad och vatten, som används för en beskrivning av stadens geografiska historia och växt. Den matchas av ett porträttcollage över märkvärdiga personer, genusaspekten beaktad. Ett album hjälper mig tillrätta.
För tio år sedan gav museet tillsammans med Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund ut Made in Dalarna, Tradition, skaparkraft och design. Där presenteras 118 produkter förknippade med landskapet. ”Varor med kulturhistorisk resonansbotten” enligt Maths Isacson i förordet. Dalarna har nog rekord. En inte obetydlig del har fått plats på avdelningen för Världsarvsstaden och industrilandskapet under titlarna Det uppfinningsrika landskapet tillsammans med Industri och föremålsteatern, där industriprocesser underhåller. Ja, faktiskt.
En lugnande paus uppstår när en av museets flera återskapade interiörer, dyker upp – från ett köpmannahem, Falun som handelsstad. Världsarvsstaden Falun fördjupas i en sal med dokument och bilder kring folkrörelserna. Min association går osökt till Slavmuseet i Bagamoyo i Tanzania. Hjältar och kampanjer, frigörelse och fördärv. Minnen. Nu då?
Efter att ha passerat under Staffan Svenssons skulptur Selmas vilda längtan får jag en präktig portion Lagerlöf i en rekonstruktion av hennes bibliotek. Biblioteket som porträtt av tid och person. Inredningen är ett stiligt lokalt hantverk i internationell fason. Rösten berättar om vad hon skrev här. I rummet intill berättas en saga. På väg in en svit bilder, bakom dem har museet listigt smugit in faktafördjupningar i trevlig förpackning.
De traditionella folkbildande museiverktygen – tinget själv, bild, film, röst, texter, ljussättning, autentiska interiörer, panoramor och animationer- har används med stort yrkeskunnande. Jag dras in utan problem. Museet har insett omvärldens längtan att betrakta allt det märkvärdiga och vackra som förknippas med Dalarna. När därtill kommer fina konstutställningar, Falugrafikerna utförligt presenterade, allt i en byggnad av Hakon Ahlberg som förenar teglets trygga värme med effektfulla ljusintag och utblickar – skulle inte det räcka? Jo, det räcker mycket långt, längre än min dag på museet.
Ändå. När så mycken kunskap, ett sådant överdåd av samlingar, en så central roll i den svenska självbilden finns att tillgå – var finns då skuggorna? Museets bild av Dalarna är som en dalmålning själv. Fast komponerad, färgrik, festlig, historien tagen till samtiden på ett eget vis. Mitt i världen. Invändningen? Jo, de gamla schablonerna komponeras visserligen in kreativt, men historien består. Var finns det kusliga i vårt nationalromantiska arv? Var finns grobarheten idag? Var är det trångt? Hur ser sprickorna ut? Vems vardag?
Några konstverk på museet pekar mot att en annan bild är möjlig. En av Benny Anderssons donationer av PeterJohansson till museet, ”Dinnerparty” tjoar och brölar entonigt ut ur sitt rum, på väggarna gör hans koppargrafiska bilder upp med några nationella självsuggestioner. Kavalkaden med dalahästar avslutas med Staffan Svenssons Punkryttare. Arg och svartklädd tjurar han på en utmattad kuse, som den vackra färgen rinner av. I en trappa hänger Anna Sjons Nilssons väv Folkhemmet (detalj ur väven ovan). Med sina ljusa trasmatterandningar, kakformar och nötta skedar i god ordning påminner den oss om kvinnors villkor i en övergångstid.
Jag hoppas på plats för mer av detta, inte bara som enskilda konstverk utan som hela iscensätttningar av historia och identitet. Det förtjänar detta märkvärdigt levande arv.
PS.
Fast nu min heldag var alldeles för kort på museet, så gläder jag mig ändå åt att njuta av de många vackra bilderna i katalogerna till de tre nyaste utställningarna. Återseendets glädje./DS
Text: Gunilla Lundahl
Foto: Dalarnas museum
Gunilla Lundahl är författare och kulturjournalist
