Har man bara fyra dagar för museibesök i Berlin, är man kanske tacksam över att de världsberömda museerna nu åter finns samlade på och runt Museumsinsel. Senast restaurerat och nyinvigt oktober 2009 är Neues Museum, där den från Charlottenburg hemkallade egyptensamlingen (bl a Nefertite) ställs ut i en oförlikneligt vacker och djärv ombyggnad signerad den engelske stjärnarkitekten David Schipperfield. I Altes museum såg jag samma dag en gigantisk utställning, Anders zu Welt kommen, som förebådar nya förflyttningar av museiföremål till die Mitte. Det var en poppig och ambitiös installation av mängder av föremål från Ethnologisches Museum som efter kriget fick ny byggnad i Dahlem. Trots vår association till namnet finns här en av världens största samlingar av utomeuropeiska föremål, nu alltså på väg att lämna förorten för stadens kulturella centrum. Tillsammans med bl a Humboldt universitetets samlingar skall de ställas ut i kungaslottet, det som sprängdes i luften under DDR-tiden och enligt ett kontroversiellt beslut i höstas skall återuppstå i sin forna glans. Den italienske arkitekten Franco Stella vann tävlingen 2008, bygget påbörjas i år och beräknas stå klart 2016. Målet är att slottet skall bli jätteattraktivt kulturcentrum för världens alla folk och Europas främsta skådeplats för deras kulturarv. En generös gest mot de fattiga ländernas historia gjord i trygg förvissning om dess kommersiella värde på kulturmarknaden.
Ett museum vars utställningar knappast kommer att flyttas in till Berlins turistiska Mitte är Zucker Museum, trots dess stolta slogan ”die süsseste Samlung Deutchlands”. Annars kan man säga att de publika delarna av detta museum verkligen berättar världshistoria och skildrar kulturer på kollisionskurs.
Sockerbaronen och hans familj i entrén och en monter med dyrbara silverpjäser i den ökande sockeranvändningens fotspår i slutet av utställningen, ringar in en historia om teknisk utveckling och människornas tålmodiga arbete under mer eller mindre outhärdliga förhållanden.
Utställningen berättar i sin första del om rörsockret som blev motorn i slavhandeln och förklarar längre fram hur Napoleons kontinentalblockad framtvingade en tysk produktion i stor skala av socker från sockerbetan. Arbetarna, slavar från Afrika bland sockerrören i Västindien och gästarbetande kvinnor på de preussiska sockerbetsfälten får stor plats i utställningen.
Männen ansåg sig inte ha samma mjuka ryggar som kvinnorna och slapp böka i jorden, för dem fanns arbete inne i sockerfabriken. Utställningen har instruktiva modeller av fabriksinteriörer från olika århundraden, då och då ser man en kvinna därinne men aldrig vid någon maskin.
Sockrets socioekonomiska och handelspolitiska betydelse gav upphov till forskning kring grödorna som i utställningen avspeglas i rader av laboratorieglas med gulaktiga innehåll och kaligraferade etiketter, pressade växter och vackra vetenskapliga visualiseringar. Detta naturvetenskapliga spår ger utställningen ytterligare ett – för mig ibland svårbegripligt men – fantasieggande liv.
I och med betsockret övergår utställningen från att skriva världshistoria till att skildra nordtysk agrarhistoria – det är ju i Preussen sockerbetsodligen först i Europa ger upphov till viktig industriell verksamhet. Mot slutet blir berättelsen allmänt kulturhistorisk med den eskalerande sockerkonsumtionen i centrum. Ovanför dörren till ett litet rum ägnat tyska ölet finns texten Utan socker ingen alkohol. Och heller inga hål i tänderna, tänker jag vid åsynen av den drastiska demonstrationsmodellen inlånad från ett medicinshistoriskt museum.
Socker har fortfarande stor roll i världshandeln, importerat rörsockret dominerar åter över inhemskt betssockret i Europa och nya odlare, Indien och Brasilien, är idag de överlägset största producenterna i världen. Men forskarna vid Zucker Museum som med sockret som navet i historien berättat om ekonomisk utsugning och grym människobehandling under kolonialismen, om handelskrig under Napoleons glansdagar, om kvinnliga gästarbetares liv på nordtyska betfält, har inte följt utvecklingen till dags dato. Cubas misslyckade kamp mot monokulturen efter revolutionen och de bittra striderna kring de av den internationella konkurrensen framtvingade rationaliseringarna (jag minns arbetarnas utdragna protester vid nedläggningen av sockerfabriken på Gotland) är exempel på att sockret inte mist sin politiska drivkraft i verkliga livet. Och därför heller inte hade behövt göra det som dramaturgisk drivkraft i utställningen.
Detta till trots rekommenderar jag alla som reser till Berlin för museipedagogikens skull att ta U-bahn till Amrumerstrasse och uppleva en historielektion lika underhållande som boksuccéerna Torsk och Salt* och dessutom med den goda utställningens hela fysiska påtaglighet och sinnlighet.
Text: Eva Persso
Foto: Eva Persson och Zuckermuseum
Zucker Museum öppnades1904 i den nyuppförda byggnaden för Institut für Zuckerindustri i Berlin Wedding. Nuvarande utställningen byggdes 1990.
*Mark Kurlanskys kultförklarade böcker Salt. En världshistoria (Ordfront 2003) och Torsk – en biografi om fisken som förändrade världen (Ordfront 1999)
