Tillit till tingens och platsens talförmåga – och historiens många vägar

Möte med Fredrik Helander

Under vårsalongen 2006 på Liljevalchs kunde man slå sig ner i fåtöljen i Bo Anderssons ganska trevliga herrum. Det hade formats till ett äreminne över sjörövaren Pehr Carlsson, en äldre släkting, begravd på svenskkolonin Saint Barthélemy i Västindien. Där fanns hans porträtt, en skeppsmodell, en dödskalle, gamla mynt med mera. Där fanns också ett häfte med en berättelse om föremålen och människors relationer till dem och till varandra. Konstnären Fredrik Helander hade med denna installation skaffat sig en fiktiv släkthistoria med en ram som skänkte den autenticitet. En skröna blandad med fakta. Och därmed ett mångtydigt verk med flera uppslag att haka på. En inbjudan till reflexion över vad historia består av och öppna frågor kring äventyrslusta och glömda skeden i vår historia.

Här utmanades i ett konstsammanhang museernas traditionella berättarattityder och inbyggda förhållningssätt med deras krav på fakticitet och trovärdighet för att förmedla insikter. Samtidigt upprätthölls tilltron till föremålens märkvärdiga förmåga att väcka genklang hos oss och leda oss in i en historisk verklighet.

Bo Anderssons herrum, med minnen från släktingen Pehr Carlsson. En fiktiv historia som kunde varit sann. Här utställd i Botkyrkas konsthall 2004.
Bo Anderssons herrum, med minnen från släktingen Pehr Carlsson. En fiktiv historia som kunde varit sann. Här utställd i Botkyrkas konsthall 2004.

Redan året därpå dök Saint Barthélemy upp igen. Nu i en installation på Djurgården i Stockholm: Kolonin. På en liten ö nedanför Skånska Gruvan och med Skansen på berget ovanför hade Fredrik Helander och Fredrik Pettersson byggt och inrett en stuga med 1870-talets bebyggelse på St Barthélemy som förebild.

inbäddad i lummig grönska låg Kolonin, ett återupplivande av Saint Barthélemy, Sveriges forna koloni som inbringade pengar från slavhandeln i Västindien.
inbäddad i lummig grönska låg Kolonin, ett återupplivande av Saint Barthélemy, Sveriges forna koloni som inbringade pengar från slavhandeln i Västindien.

Själva klädde de sig i tidsenliga dräkter för att tillsammans med fler i projektet fungera som värdar under en månad i augusti. De ville väcka till liv frågor om vår koloniala historia och del i slavhandeln, om dess beröringspunkter med vår tid och om varför vi talar så lite om den. Faktaberättelser fanns att tillgå och ett rikt programutbud med spännande föreläsningar ingick.

Konstnärerna Fredrik Petterson och Fredrik Helander som stugvärdar i Kolonin.
Konstnärerna Fredrik Petterson och Fredrik Helander som stugvärdar i Kolonin.

Kolonin låg där nedanför Skansenberget också som en fråga till den svenska självbilden och berättelsen om det svenska, odlad på höjden. Vems historia? Vem blir delaktig? Frågan ställd med Skansens egna berättargrepp som förebild – stugor, ting, redskap och ”ställföreträdande” befolkning. Utställningsförslaget hade en gång förelagts Skansen, men avvisats. Idén konkretiserades under somrar då de bägge Fredrik själva arbetade som värdar i skansenstugorna.

Viss inspiration hämtades också från själva platsen, ön, som byggdes ut i vattnet till Stockholmsutställningen 1897 för att ge rum för en modell i halv skala av det medeltida Stockholm. Inte bara till att se på. Utan också en utgångspunkt för allehanda spektakel och påhitt som skulle väcka historiemedvetande till liv.

Välja slav eller sälja slav? En pastisch på gammal tivoliposering där besökarna kan göra sitt val.
Välja slav eller sälja slav? En pastisch på gammal tivoliposering där besökarna kan göra sitt val.

Ett sandkorn som fick utställningsidén att börja ta form var uppdraget att rita en kolonistuga i Stockholm. Associationsflödet började strömma. Just så oavsiktligt, alldagligt och mångfacetterat kunde gärna utställningsskisser inledas, menar Fredrik Helander. Det ger hållpunkter för fler att känna igen sig i. Det handlar om att starta i det lätt igenkännliga och vardagliga.

Vem är då Fredrik Helander? 2001 hämtade han ut sin examen från Konstfack, Institutionen för fri konst. Tiden där föregicks av ett bredare sökande i olika tekniker på förberedande konstskolor. Han växte upp i ett lärarhem där historia var konkret närvarande och kultur förknippad med både lust och vardag. Sätta långfil och stöpa tenn till nyår hörde till livsformen.

Intensiteten som präglade konstfacktiden ebbade plötsligt ut efter examen. Vad göra? Fredrik Helander blev frilansande curator med hemmet som bas. Hemma hos; Fredrik blev samlingsnamnet för en rad utställningar, som så småningom också förlades till vänner. Konstnärer bjöds in och teman skapades – Tuffa brudar, How to live och Andra sidan bland annat. Det blev ett slags sociala konstverk. Man kunde slå sig ner. Samtala. Lyssna. Ta ett glas vin. Bryta ner högtidligheten i ”att förstå konst”. Starta dialoger och hitta konstverken såväl i kylskåpet som i garderoben. Första gången stod två hundra personer i kö till den lilla lägenheten på 25 kvadratmeter.

Prestigefyllda stockholmsgalleriet Andréhn-Schiptjenko tog kontakt och bad Fredrik Helander göra en utställning hos dem. Flyttar in blev rubriken denna gång. Sjuttio vänner, som också fungerat som utställningsvakter på Magasin 3, bjöds in att komma med bidrag till inredningen av detta nya hem. Sen möblerade Fredrik utifrån det som anlände. Här väcks minnet till liv av de franska ekomuseerna under 1970-talet. Historien ”hemma hos” i uppdaterad tappning. Nu handlar det också om ett uppror mot de institutionaliserade ramar som fångat in konstvärlden.

Utställningen Flyttar in på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Vänner bidrog med inredningen.
Utställningen Flyttar in på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Vänner bidrog med inredningen.

Jämsides med dessa projekt har Fredrik Helander producerat en lång rad egna och gemensamma utställningar på bland annat Dunkers kulturhus, i Helsingborg, Båstad, Botkyrka och New York. Kolonin har fått ett permanent hemvist i Piteå. Lekskulpturen Vera utanför en lekskola i Funbo utanför Uppsala kan betraktas som en inbjudan till barnen att erövra egna utsiktspunkter för att ta in omvärlden i medvetandet.

Viktiga egna undersökningar i måleriet har utställningarna Svenska Landscapes och Slagfält varit. I den första avbildades landskap i fjorton olika länder som en gång ingått i svenskt territorium. I den andra avbildades platser som en gång bevittnat stora viktiga slag i historien – Brunkeberg, slätten utanför Lund, Hälsingborg med flera – där vi idag ser en bensinstation, ett leende landskap eller ett höghus. Omvärlden är hela tiden laddad med historia. Det gäller att göra den synlig, väcka nyfikenheten och upptäckarlustan, ge den gestalt.

Pågående projekt är en undersökning av funktionalismen och dess effekter på nutiden utförd som skulpturer, möbler, måleri och rum samtidigt, vittnesbörd om idéer. Allt inriktat på dialog, startpunkter för samtal kring frågor som känns angelägna för honom själv och som han vill dra in andra i. Nyfikenheten och nöjet som smittsamma lockbeten. Frågor som kretsar kring identitet och hemhörighet. De många projekten bottnar också i en stark tillit till tingens och platsens talförmåga, deras möjligheter att sätta våra personliga hågkomster i vibration, så att möten och förståelse uppstår. Deras förmåga att binda människoöden till varandra.

Det är ett förhållningssätt som skulle göra museerna mer levande, omväxlande och inte så förutsägbara. Drömmen är att fler museer skulle våga lita till konstnärers förmåga att gräva nya kanaler till en publik som mer än någonsin behöver tillgång till de kunskapsskatter som museerna ruvar över. Att man tittade ut över murarna av expertkunskap.

– Museerna måste våga mer. Öva självkritik. Ta fler risker. Och politikerna avstå från att lägga sig i frågor där deras kompetens är otillräcklig. Det tycker Fredrik Helander.

Text: Gunilla Lundahl

Gunilla Lundahl är författare och kulturjournalist.