Jan Hjort
Utställningens anatomi
Utställningslära för mediautbildningar
Kompendium tryckt av Riksutställningar
Stockholm 2008
Åren går och yrkeserfarenheterna hopar sig. Frågan är vad vi gör av våra erfarenheter, vi som sysslat sysslar, med utställningar. För de flesta klingar erfarenheterna ut i intet, i bästa fall droppar de ner som en och annan synpunkt vid ett utställningsbesök. Jan Hjorth, som arbetat på Riksutställningar i 35 år, nöjer sig inte med det. Han har samlat sina kunskaper och erfarenheter i Utställningens anatomi, en Utställningslära för mediautbildningar. Det har blivit en innehållsrik och användbar handledning på detaljnivå för den som sysslar med utställningsmediet. Det gäller såväl den som är på väg in i branschen som den mer erfarne. Man slås av hur många delar och moment ett utställningsbygge består av, det är lätt att glömma eller förbise ett och annat. Utställningens anatomi kan här fungera som en checklista.
Teater, litteratur, musik – olika konstnärliga uttryck, har sina utbildningsinstitutioner där forskning och utveckling äger rum. Riksutställningar har varit ett sådant centrum för det icke kommersiella utställningsmediet. Riksutställningar har stått för en mångårig produktion av stora och små vandringsutställningar, det är erfarenhetsbasen för Jan Hjorths utställningslära.
På en av Jan Hjorths utställningskurser ställdes den vanliga frågan: ”Vad är en utställning”. ”En utställning kan vara så mycket”, svarade en student. Samma deltagare fortsatte: ”Men jag tycker att den borde vara en upplevelse och sprida kunskap, reflektion och inspirera till kreativitet.” Svaret låter bra men inte särskilt överraskande; svaret torde gälla också andra konstnärliga och ickekommersiella medier. Men att utställningsmediet räknas in i samma kategori är glädjande.
I vissa kretsar har det hävdats att en utställning i första hand ska visa upp ”äkta föremål”. Alla vet vi att en utställning idag kan innehålla många olika slags delmoment eller föremål för att åstadkomma den önskvärda helheten. Jan Hjorth talar om de tre grundstenarna i utställningsarbetet: konstnärlig gestaltning, kommunikation och funktion. Omvandlat till en utställningsproduktion blir det först arbete med manus/ idéinnehåll, sen det praktiska genomförandet slutligen hur utställningen fungerar. Han sprättar upp och dissekerar. För en amatör som tänker välja utställningsmediet som uttrycksform kan det kanske verka uppfordrande: rummets gestaltning, den eviga frågan om form och innehåll, bilder, konst foton, teckningar, (musei-)föremål, utställningstexter, ljus och ljud, IT, levande eller död guidning. Allt detta kan få sin tillämpning i en skokartong eller i en tusen kvadratmeter stor vandringsutställning. I det senare fallet måste man kanske tänka in att utställningen på enkelt sätt också ska gå att montera ner och flyttas. Efter en första förvirring kommer nog känslan av att vi har att göra med ett spännande medium med många möjligheter, ett s k multimedium.
Ett avsnitt som författaren ägnar en del åt är e.V. Det ska utläsas ”efter vernissagen” och det är tyvärr ett ofta bortglömt moment i utställningsarbetet. Det är ju efter vernissagen som en utställning visar vad den går för. Jan Hjorth har lanserat begreppet FUV som endera utläses Fingerad UtställningsVerksamhet, eller Faktisk UtställningsVerksamhet. En Fingerad utställningsverksamhet är helt enkelt en utställningsverksamhet som inte fungerar. Hur många gånger har vi inte som besökare träffat på den sortens utställningar. I en teateruppsättning ser regissören föreställningen flera gånger och ger ny regi där det behövs. En utställningsproduktion avlöses oftast av ett nytt utställningsarbete och den färdiga utställningen lämnas åt sitt öde. Den som tar till sig Jan Hjorths utställningslära går förhoppningsvis in för att syssla med FUV, faktisk utställningsverksamhet. Att som utställningsproducent då och då besöka sin utställning borde ingå i uppgiften. Då kanske producenten t ex upptäcker att sittplatser saknas. Även något till synes så trivialt måste en utställningsproducent lära sig tänka på.
Jan Hjorth låter några gästföreläsare komma till tals inom sina respektive specialområden, som t ex formgivning, att göra budget, att skriva texter och att göra utställningsritningar. Det visar på bredden i arbetet med en utställning.
När jag tagit del av ”Utställningens anatomi” kommer jag att tänka på en del olika utställningar jag sett och hur de har kommit till. Jag tänker på hur olika material och materiel som har använts. Jag skulle gärna se att en utställningstekniker med mångårig erfarenhet arbetar fram ett kompendium där de samlade erfarenheterna kommer till allmän kännedom. Bara detta hur de tunga materialen genom åren har bytts ut mot lättare, mer hanterliga, och hur olika tekniska lösningar har avlöst varann. Och hur klimatsmart* man arbetar idag? Det skulle kunna bli ett komplement till Jan Hjorths ”Utställningens anatomi”.
Riksutställningar ska på nytt utredas. Mycket tyder på – om Riksutställningar blir kvar – att det inte blir fråga om egen utställningsproduktion. Men ickekommersiella utställningar, stationära eller vandringsutställningar, kommer alltid att finnas, det har vi behov av. Och utbildning av utställningsmakare likaså. I det sammanhanget kommer säkert ”Utställningens anatomi” att fungera som ett välbehövligt grundmaterial.
* Nr 3-09 av KULT ägnas klimatsmarta museer.
Text: Margareta Ekarv
Margareta Elarv är författare och museidebattör med särkild inriktning på utställningstexter.
