Haaken Gulleson – mästaren från Fläcka
Hälsinglands museum Hudiksvall 100213-tills vidare
Formgivning: Anders Rabenius/MONDO arkitekter
Ljus: Ljusdesign
Videoteknik: Presentationsdesign
Texter: Thomas Tidholm
Faktatexter: Lars Nylander, Jan-Olov Nyström, Thomas Tidholm
Grafisk form: Åsa Jägergård
– Haaken Gulleson?
– Har jag inte hört talas om.
– Nja, har nog hört namnet, men nej. Vem är det?
Mina stockholmvänner, för vilka Albertus Pictor är välkänd, visste föga när det blev tal om Haaken Gulleson. Det är ödet för den som bor och arbetar i provinsen.
Nu har Hälsingslands museum i Hudiksvall, ett verkligt fint provinsmuseum, gjort en suggestiv utställning om denne konstnär. Han verkade i södra Norrland under första hälften av 1500-talet, och i utställningens titel är han ”mästaren från Fläcka”.
Utställningen består av två ganska små rum som ligger i vinkel och knyts ihop av tredje, dominerat av en stor kub. Därinne pågår ett bildspel som museichefen avråder mig att titta på, snart kommer en bättre presentation av Gullesons verk, riktat till barn och det blir ett verk av Anna Clara Tidholm.
Ute ur videokubens mörker tar man högersväng och hamnar i ett mycket ljust rum. Stora färgfotografier på väggarna visar starkt uppförstorade detaljer av Gullesons skulpturer. Jag har sett dem utställda tidigare på museet, nu är de kompletterade med en målning som skall föreställa Haaken Gulleson och som faktiskt tillför utställningsupplevelsen en dimension. Jag börjar fundera hur Gulleson kunnat se ut och fantisera om hans personlighet. ”Porträttet” är målat av Leif Andersson, som också fotograferat skulpturerna in situ i olika kyrkor i Hälsingland.
Utställningens eget kyrkorum når man om man efter några steg in i kubrummet viker av mot höger. I flackande ljusdunkel står, hänger och ligger 32 kyrkliga konstverk, varav 12 stycken kommer från Gullesons verkstad.
Vägen ut ur kyrkorummet går via kubrummet, som är utställningens nav. Det finns ingen spikrak väg framåt i utställningen, snarare gör man en rundgång eller som jag flera rundgångar. Det gav en kretsloppskänsla, och det lämpar sig för en utställning om medeltiden och dess människor, tror jag.
Utställningsarkitekten Anders Rabenius har skapat ett tvåskeppigt kyrkorum där varje skulptur har sin egen nisch. Nischerna skiljs åt av vepor med mönster hämtade från Hälsinglands medeltida kyrkor. Skulpturerna är placerade så att besökarna idag (som på medeltiden) får ögonkontakt med sina helgon, Stefanos, Sebastian, Margareta, Birgitta, Erasmus eller vad de kan heta.
Inget museiglas reflekterar betraktarens nyfikna blick, och det tackar man för i vetskap om att varje medeltida figur har sitt eget datorstyrda larm.
Rabenius hör till en ny generation arkitekter som specialiserat sig på utställningsscenografi. Ibland skriver han både manus och gestaltar det, t ex utställningarna i anslutning till Linnéjubileet 2007 och Darwinjubileet 2009. Då är han fri och experimentell. På Hälsinglands museum liksom på den oförglömliga iscensättningen av kyrkliga textilier på Historiska museet för några år sedan nöjer han sig med att arbeta i en museitradition – lyhört och noggrant. Elegant och som nu i Hudiksvall med mycket stämningsfullt resultat.
Varje objekt har en upplysande text. Jag har alltid svårt att läsa faktatexter, när jag står framför konstverk, men jag anade en ton och ett kunskapsstoff som flöt ihop bra.
Thomas Tidholms fyra stora ”tidsintroducerande” texter är av annan art. De har rubrikerna Mannen på korset, Döden och uppståndelsen, Helgonen och Helgonens tid och är poetiska betraktelser som låter oss ana församlingsbornas både fysiska livsbetingelser och andliga tankevärld.Tillsammans med de starka visuella intrycken skapar Tidholms dikter ett slags minne av den epok i svensk historia som vi kallar medeltid.
”Visste människorna att detta var medeltiden?” frågar Tidholm retoriskt i texten Helgonens tid. Säkert inte, men de visste nog mer om Haaken Gulleson än vi gör idag.
Vid hemkomsten läste jag boken Kretsen kring Haaken Gulleson av Lennart Karlsson, ”en av landets ledande kännare av medeltida konst”. Han hävdar att Gulleson”bara” var den målare, som han utger sig för i ett av de signerade verken. Bildhuggaren var en annan person, i de flesta fallen G-son X:1, som är den anonyme mannens vetenskapliga kodnamn. Gulleson var ”ateljéchef” i en verkstad som bestod av olika specialister, och därför var det han som signerade de helgon, Marior, altarskåp och krucifix som lämnade verkstaden.
Detta visste jag inte när jag testade mina vänner på deras kunskaper om Gulleson och inte heller när jag själv såg utställningen. Då trodde jag fortfarande att han var som Bror Hjort, en modern skulptör som stod ensam i sin ateljé och högg och målade. Men Gulleson tycks snarare ha varit en postmodern artist, som också kunde leda och fördela andras arbete.
Jag såg ingen uppgift i utställningen om denna forskning kring Gulleson. Spelar roll! Det är roligt att tänka att ”medeltidsmänniskorna” i Hälsingland visste en sak om sina färgrika vänner i kyrkan som vi aldrig kan bli säkra på.
Text: Eva Persson
Foto där ej annat anges: Bonny Sjöblom/Hälsinglands museum
Eva Persson är UEForums chefredaktör
