I förra numrets synpunkt skrev jag om de råd den kanadensiska professorn Colette Dufresne-Tassé hade att ge om utställningsformen. Då utlovade jag också en fortsättning kring texterna. Här kommer den.
Om man utgår från att museets mål är att besökaren ska upptäcka föremålen, stanna till framför dem och utvinna mening ur dem, så är texterna en högst betydelsefull detalj. Utställningar utan information liknar mer ett hembesök i privat miljö eller ett nöjesfält, ”Disneyland”, menar Colette Dufresne-Tassé. Det är dumt, för museer kan inte tävla med underhållningsindustrin. Museerna är bäst på kunskap, den ska man aldrig snåla med. Besökaren förväntar sig också nya insikter och är därför beredd att betala med den intellektuella ansträngning det innebär att läsa en text.
Etikettens uppgift är att besvara frågan Vad är detta? på ett för besökaren tillfredsställande och lättbegripligt sätt. Verkar det självklart? Det är det inte, för då skulle etiketterna inte se så olika ut. Colette Dufresne-Tassé exemplifierar med elva olika etiketter som hon själv skrivit för en hundra år gammal issko, raquette à glace på franska, från Alaska. Av dessa elva typer är hon missnöjd med de första tio.
Gemensamt för alla elva typerna är att de anger tid och plats för föremålets användning samt vilken institution som äger det. Sedan börjar skillnaderna. Typ 1 ställer frågan ”Vilken nytta kunde man ha av det här föremålet i Beringia?” Något svar ges inte utan besökaren lämnas åt sina grubblerier. Helt förkastligt, menar Colette Dufresne-Tassé.
Typ 2 berättar att det är en issko och typ 3 anger dessutom modellens namn, men besökarens fantasi aktiveras knappast av så torftiga fakta.
Typ 4 är en etikett av goddag yxskaft-karaktär: ”Den här skon kallas issko därför att den används på is.” Sannolikt väcker sådant besökarens irritation och det leder också till slutsatsen att man kan strunta i etiketterna i den här utställningen. Typ 5 är en poetisk utsvävning, där isskon själv uttalar sig om sin tillvaro: jag tillhör en värld av rymd och rörelse under de nordligt kalla och underbart klara stjärnorna. Ett klockrent fiasko eftersom den etiketten inte knyter an till det besökaren ser och inte är till någon praktisk nytta. Vi har inte tid att läsa dikt på museet!
Typ 6 är ett försök till dramatisering: ”Utan dessa isskor var eskimån en död man!” Talande och effektivt i och för sig, medger Colette Dufresne-Tassé, men etiketten handlar om något annat än själva skon och den logiska relationen mellan text och föremål bär inte riktigt.
Då är typ 7 något bättre, för här antyds det stora sammanhanget: ”I alla tider har Beringias invånare tvingats lösa problemet med transporter på vintern.” Ändå blir avståndet mellan texten och skon för långt. Inte alla besökare kommer att läsa in isskon som svaret på problemet med hur man skulle ta sig över en frusen sjö.
Typ 8 är riktigt ute och cyklar. Det är en ganska lång text om hur Nelson använde sådana här isskor under sin Alaskaexpedition 1902 och hur han i sin dagbok beskrev dess tekniska finesser. Men utställningen handlar inte om Nelsons expedition! Hur fantasieggande det än är att servera kul kuriosa och berätta en närliggande historia, så ska man hålla sig till den röda tråden. Information som inte går att återanvända vid andra montrar i utställningen hjälper inte besökaren alls.
Colette Dufresne-Tassé propagerar för mer utförliga texter men typ 9 gillar hon inte, trots att den är lång och innehållsrik. Den berättar om isskons fördelar, hur den användes av ursprungsbefolkningen och anammades av upptäcktsresanden och missionärer och hur man fick fram smidiga remmar genom att torka djurtarmar. Besökaren blir förvirrad av denna spretiga information utan textbindning. Inte knyter etiketten riktigt an till föremålet heller.
Typ 10 är saklig och doftlös. Den håller sig till föremålet och beskriver isskons konstruktion i tekniska termer, ramen och bindningen och flätningen, men texten ger inget utöver det man kan se. Inte heller den här etiketten känns som nödvändig läsning för den som söker en lärorik upplevelse.
Typ 11, slutligen, är den etikett som Colette Dufresne-Tassé rekommenderar sedan hon avfärdat alla andra. Det är en lättläst och logiskt uppbyggd text, som resonerar sig fram steg för steg. Etiketten förklarar på vilket sätt isskon är typisk och hur den skiljer sig från snöskon. Besökaren får reda på respektive skos karakteristika och kan då själv flytta blicken till föremålet för att se det som texten lyfter fram. Därefter får vi veta hur skon fördelade tyngden över en större yta när jägaren tog sig fram över svag is. Etiketten avslutas med slutsatsen att isskon förhindrade drunkningsolyckor.
Fördelen med etiketter av typ 11 är den pedagogiska textbindningen, där den ena upplysningen naturligt leder över i den andra, men också att texten här inte konkurrerar utan samverkar med föremålet. Den information som ges kan lätt omvandlas till kunskap och tillämpas på annat, för nu har vi förstått en princip. Att vi inte kan se isen gör inget, vi ser den i vår fantasi och blir då medskapande. Hela sammanhanget med vintern och isen och jakten och farorna uppenbaras, tack vare att texten så tydligt binds till föremålet. Och inte minst: det här är äntligen en etikett som förklarar funktionen hos isskon!
Förutom etiketter behöver utställningen en eller flera större skyltar som presenterar tiden, platsen, personen, miljön, idén eller vad det nu är som står i fokus. Här ska producenten tänka likadant som med etiketterna, fast större. Besökaren behöver introduceras till utställningen i en kedja av små, logiska steg, där just den expertkunskap som man behöver för upplevelsen görs tillgänglig. Skyltarna ska öppna dörren till en tidigare okänd värld. Viktigt är också att texterna i utställningen samarbetar, så att besökaren efter en stund lär sig systemet och börjar gissa. Då läser vi bara texten för att verifiera vårt första antagande.
Att bygga om en utställning som inte riktigt fungerar tar mycket tid. Att göra ändringar i texterna är däremot lätt, säger Colette Dufresne-Tassé. När man upptäcker att besökarna förbryllat kliar sig i huvudet inför en skylt som den här, som jag såg i somras på Kalmar läns museum, så kan det vara läge för en justering.
Granska särskilt informationen i andra stycket och förklara sedan på rak arm vem som är mamma till vad: ”För den stora allmänheten är hon dock mest känd som mamma till den styrande och ställande tomten i Viktor Rydbergs version, men framförallt till den snälle julklappsutdelande svenske tomten.” Är Viktor Rydberg i så fall att betrakta som pappa? Till tomten? Och vilken av dem? Här blir det för snårigt med släktbanden och de olika tomtarna. Inte får man stor hjälp att tolka föremålen i utställningen heller.
När besökaren hakar upp sig på sådant under läsningen så har något gått snett. I normala fall läses utställningstexterna av 30-35 %. Om producenten lyckas försätta besökaren i ett tillstånd där man ser föremålet, läser etiketten, tittar på föremålet igen med nyvunna kunskaper och på så sätt pendlar mellan ting och text, så ökar läsarna plötsligt till 80 % av alla besökare, hävdar Colette Dufresne-Tassé. Men då krävs genomarbetade, lättlästa, logiska, tydliga och lärorika texter, som har stötts och blötts till perfektion. Svårare är det inte!
Text: Pia Cederholm
Redaktör och recensionsansvarig UEForum
Pia Cederholm är pedagog och författare.
