Vägen till Onerva

I förra numrets Aktuellt rekommenderade vi sommarens Helsingforsbesökare att se utställningen “Onerva – stadens kvinnor” på Ateneum. Vi utlovade även en mera utförlig text om utställningen. Här kommer den. Anna Kortelainen, utställningens kurator skriver.

Gipskopior från Alexanders Universitetet – renässansprinsessor men samtidigt kanske också idealbilder för studerande unga kvinnor.

HEJ PÅ ER ALLA STADENS KVINNOR AV IGÅR OCH IDAG!

“Jag är helt ny, en annan och bestört över min omvandling”, skrev en tidig finsk konsthistoriker, L. Onerva (1882–1972) år 1915. Hon var huvudpersonen i Ateneums stora utställning “Onerva – stadens kvinnor” som visades 24.3 – 29.8 i år. Från och med den 1.10 fram till den 6.1 2011 kan den ses i Vasa på Tikanojas konsthem.

Som kurator för utställningen arbetade en ganska ovan men mycket motiverad kvinna, som ville ge besökaren känslan av livet som ett föränderligt äventyr. Jag är en 42-årig författare och konsthistoriker från Helsingfors. Jag har skrivit fjorton böcker, mest om kvinnohistoria i Finland och i Frankrike, om konsthistoria och om medicinens historia. För varje tema i böckerna har jag valt en egen narrativ form. Om ogifta mödrar har jag berättat med hjälp av Albert Edelfelts älskarinnas öde, om hysteri i en bok komponerad som en serie dramatiska scener, om Stendhals syndrom som en gammaldags hemläkarbok à la den svenske dr. Wistrand år 1840 och om relationen mellan kvinnoemancipation och varuhus i en bok vars kapitel tillsammans formar “ett NK-varuhus” med olika avdelningar – hissen, rulltrappan och restaurangen.

Jag tänker sällan på mig själv som konsthistoriker, därför att professionellt har jag snarare en författaridentitet. Det känns att som konsthistoriker är jag kanske en dissident. Jag arbetar utanför universitetsvärlden och utan officiell forskarposition. Till följd därav arbetar jag mycket för TV och radio, skriver kolumner och reser omkring i Finland på författarmatinéer och andra litteraturhappeningar. Allt detta är en ekonomisk nödvändighet, men jag måste medge att det också är himla roligt. 

Mitt förslag om en Onerva-utställning var det första utställningsförslag jag någonsin gjort. Jag har skrivit en ungdomsbiografi om henne (2006). Jag hade då fått intrycket att det kanske skulle kunna bli en fin utställning om henne och hennes generations unga, ogifta kvinnor i 1910-talets Helsingfors. Jag har disputerat i konsthistoria (2002) men aldrig studerat museologi. Däremot har jag har flanerat i otaliga utställningar både för eget nöje och för mitt arbete som författare. Jag har gjort helt galna och miljömässigt sett inkorrekta resor bara för att se en tavla eller ett föremål eller en specialutställning någonstans i Europa.

I stället för något kyskt ämne valde Onerva att skriva sin avhandling om fransk rokokokonst. Av konsthistoria var hon “vansinnigt intresserad”.
I samma sal möter Onervas kvinnliga förebilder, lärarinnor och hennes akademiska prestationer. Onervas fina konsthistoriska samling av böcker, reproduktioner och handskrifter ses för första gången utställda – i en portliknande vitrin, designad av Minna Santakari.
Kvinnobilder från 1910-talet, läsande, tankfulla eller studerande unga kvinnor, medvetet valda utan en enda koketterande nymf eller naken Venus. I förgrunden spelar en gipsskulptur kula, ur Alexanders Universitetets samling.

Jag älskar udda, dammiga, bortglömda småstadsmuseer och stora vita modernistiska universum, som flyghangarer för våra drömmar. Konstnären Maaria Wirkkala är en av mina favoriter. På Åbo konstmuseum t ex gjorde hon 1991 en utställning där hon presenterade fynd ur museets samlingar och från museibyggnadens förflutna, vackra och med en melankolisk känsla. Just nu har hon en utställning på Historiska museet i Lahtis på temat döden (fram till 3.4.2011) där hon i utställningssalarna med föremål, projektioner och bilder, känsligt och mångtydigt berör det faktum att vi alla en dag ska dö och att vi alla har vår stund.

En annan av mina inspirationskällor är Marcel Duchamps och Meret Oppenheims konst. Föremål är minst lika intressanta och fascinerande som målningar och foton. Helt vanliga, vardagliga föremål, som tiden eller konstnären har gett en laddad aura. I readymade-världen är det tillåtet att vara humoristisk, vilket är viktigt för mig: livet är för kort (eller långt) för att vara en torris. Därför ville jag t ex ställa ut en portör från 1910-talet i stark belysning – som om det vore en skulptur: vacker, vit, minimalistisk form. Det var ju Duchamp som just på 1910-talet gick till ett varuhus i Paris, till damernas paradis alltså, köpte en flasktorkare och benämnde den konst. Lite lekfullt kan man påstå att en portör förtjänar samma konstnärliga rehabilitering: praktisk take away för unga kvinnor, som inte hade kök i sina små lägenheter utan delade rum med en väninna. Och de kunde förstås inte komma in i någon restaurang utan herrsällskap. Lyckligtvis hade de sina portörer – och automater, en annan rolig innovation från 1910-talet (automater = små, billiga kantiner där man kunde beställa smörgåsar, soppa eller pilsner genom att stoppa slantar i en automat till kokerskan. Där fanns ingen alkohol så kvinnor var också tillåtna).

En portör får all den uppmärksamhet den förtjänar, både som viktigt föremål för kvinnor och som en lekfull readymade från 1910-talet. I bakgrunden en karta över Helsingfors på 1910-talet med alla kvinnovänliga platser markerade.

För ett par år sen föreslog jag Ateneums direktör Maija Tanninen-Mattila att få göra en utställning om Onerva. Förutom att hon omedelbart sa ja!, ville hon att jag skulle börja med att göra en liten utställning om Stendhals syndrom (om vilket jag höll på att slutföra en bok) så att jag fick bekanta mig med hela museiprocessen i mindre skala. Därefter var det mycket lättare att planera nästa års huvudutställning.

En stor utställning i Finlands nationalgalleri, i huvudstaden, på huvudscenen! Efter att allt detta sagts alldeles i början var det helt klart för mig att det inte finns någon konsthistorisk eller kulturhistorisk generell allmänsanning som jag borde uppnå eller representera. Det finns otaliga bilder av städer i våra minnen och erfarenheter och oräkneliga infallsvinklar på en kvinnornas stad och dess kalejdoskopliknande variationer. Av en konstnär brukar vi vilja ha en speciell utsaga om livet, inte en objektiv karta i exakt skala med ingenjörens anonyma signatur. Alltså varför inte önska något spännande om en konsthistoriker-konstkritiker-feminist som Onerva, som lämnat ett så starkt skriftligt, journalistiskt, mental-, idéhistoriskt och politiskt arv efter sig där jag kunde bestämma olika teman och välja konstverk, foton och föremål till utställningen. Det var stimulerande intellektuellt och känslomässigt. Onerva var både känslig och tapper, hon ville inte behaga alla, så som samtiden förväntade. Och gör vi inte fortfarande detsamma: i offentligheten brukar man tåla män bättre än kvinnor. Kvinnan som syns och törs kan fortfarande upplevas som irriterande eller hotande. Eller kan hon vara en inspirationskälla, en wannabe-gestalt, en uppmuntrande förebild, den som vi alla behöver i vårt liv.

Huvudsalen ägnades den ryska kulturen i Helsingfors. En äkta istvostjik (droska), ett ryskt positiv, kejsarens visit i Helsingfors, ryska kulturevenemang och en liten deckarhistoria om Kandinskij och Chagall i Helsingfors år 1916. Om deras utställning skrev Onerva en positiv och analytisk kritik och reste samma höst till Petrograd och Moskva.
Älskande par flyger i Chagalls målningar, så det var både spännande och trevligt att få se en droska flyga i salen. Där uppe fick den som föremål otroligt stark och ny betydelse: den väckte känslor och associationer. Den blev nästan levande.

HEJA UTSTÄLLNINGSARKITEKTEN!

När man skriver, är man helt ensam och stilla i ett tyst, ljudlöst rum. Men med Onerva-utställningen fick jag arbeta förutom med hela Ateneums team också tillsammans med en begåvad utställningsarkitekt, Minna Santakari, som är scenograf och välkänd i den finska filmvärlden. Tänk, vilken perfekt match: Minna är helsingforsare, har skrivit en bok om Helsingfors i gamla filmer, hon är till och med ensamstående mamma som jag, till en dotter, jämnårig med min. Hon tog ansvaret för utställningens gestaltning, i färger, material, form och struktur men detta var inte allt. Hon delade också entusiasmen med mig, förargade påhopp och praktiska problem, fina stunder av crazy brainstorm och festliga genombrott. De sällsynta gånger vi mötte någon surpuppa räckte det med att titta Minna i ögonen där all glädje och iver fanns kvar. Jag har aldrig skrattat så mycket på jobbet.

Som gemensam metafor hade vi “kvinnor flygande över staden”, såsom de älskande paren i Chagalls samtida målningar (av vilka många var utställda i Helsingfors våren 1916 med Onerva som analytisk kritiker i tidningen). Känslan av en härlig kväll när vi är på stan med väninnor, när vi har så roligt och vi är fyllda av glada, lätta förväntningar: livet är värt lidande när man då och då får njuta av vänskap och kultur tillsammans. När vi då går och promenerar, rör våra fötter inte gatan, vi flyger. Därför fanns det många saker som flög i utställningen: Onervas rekonstruerade dräkter, bilder av anonyma Helsingforskvinnor, installationen som representerade Onervas arbetsrum, en äkta istvostjik (droska), uppe i Ateneums luftrum. 

Och som vi vågade förvänta oss, gjorde otaliga kvinnor just så: de hade Onerva-utställningen som start på en dag tillsammans, med kultur och kaffe eller vin, vilket skaparl de oförglömliga stunder i livet som vi minns när vi är gamla och bundna till hemmet. Onerva beskrev en bra dag så här år 1915: “Strömmen av tankar och vilja sköljer nervsystemet likt ett uppiggande elbad, lemmarna följer raskt sinnets uppmaning, allting är lätt, varje person du möter är en vän.”

Minna uppskattade utställningens tema och levde i det. Att arbeta tillsammans varje dag i vår hemstad var att förverkliga utställningens tema. Det var inte bara paroller i mina powerpoint-presentationer, det var också aktiv verksamhet, ny gemensam kunskap och solidaritet. Minna både uppmuntrade och inspirerade mig. “Visst kan du”, brukade hon säga om jag tvekade. Ett annat litet exempel: jag hade följt Minnas jobb med strukturen i de olika salarna, hennes vackra ritningar och blixtsnabba idéer, med vilka hon preciserade och ändrade tills hon var nöjd med resultatet. I en sal hade vi många par skor och stövlar, som skulle ge stämning av kvinnornas steg på gatorna. Där fanns också Onervas rekonstruerade dräkter med spetsar av plisserade gamla boksidor men vi var osäkra på hur vi skulle placera skorna och stövlarna. Och då tittade jag på de fasta belysningsskenorna där uppe i taket och fick en idé: jag kom på att i många europeiska städer kan man se skor som kastats upp med hjälp av skosnören på telefonledningarna över gatan. Det finns urbana legender om dess betydelse; man säger t ex att det är ett sätt att markera gängrevir. Eller kanske man gör sånt småtokigt när man flanerar hem med vänner någon sommarnatt. I alla fall sa jag genast till Minna att vi kunde hänga skorna från skenan – vackra, lite fetischartade skor som kvinnornas (flygande) stämpel i det urbana rummet. Minna ropade javisst! och sprang iväg för att hämta stegen. Jag var lycklig som en liten flicka när leken rullar som flow, när leken lyfter på sina vingar.

Onervas dräkter rekonstruerade efter foton och brevfragment. Det var en inspirerande form av samarbete med unga kvinnor som studerar modedesign.

Skor manifesterar kvinnors revir, studentdräkten flyger och sensuella bildkort vittnar om romantisk vänskap och kärlek mellan Inez Granfelt och Onerva.
 
Den röda dräkten var speciell. Onerva kallade den för “den polska dräkten”. Den gav henne en påfallande och provocerande apparition: på gatan misstog man henne för utlänning. I den vita dräkten reste Onerva till Italien år 1907 och poserade för kameran framför Santa Croce i Florens.

Det var en hemlig trädgård: vi fick arbeta där bakom stängda dörrar och drömma om dagen när publiken skulle komma. Vi hade en stark och levande känsla av att det fortfarande är provokativt att ägna en stor utställning åt en kvinna och hennes livsstil. (Det fanns några manliga besökare som kontaktade mig för att uttrycka sin indignation över att utställningen inte tog upp de stora männen, det vill säga Onervas älskare, poeten Eino Leino, och hennes make, komponisten Leevi Madetoja. Lyckligtvis har vi kvinnor vårt sinne för humor, annars kunde livet bli lite frustrerande då och då. Jag var frestad att svara att dessa herrar inte kan räknas till “stadens kvinnor”). Utställningen är till och med ägnad en kvinna som inte var “snäll” och osynlig, som inte bad om ursäkt för sina uttalanden och sina reformatoriska och feministiska åsikter och uppfattningar. Det var t ex mycket givande att som Onervas kollega rehabilitera henne som Helene Schjerfbecks tidiga förespråkare: enligt Onervas kritik år 1917 var Schjerfbeck “ett av vårt lands allra första målargenier” och “hennes konst är en del av världskonsten”.

I salen kallad “Estraden” fick man bekanta sig med kvinnornas s k teaterfeber, men också med divan Elli Tompuri, Onervas favorit.
Onerva var en lysande teaterkritiker. Det är svårt att rekonstruera kvinnornas upplevelser av spännande premiärer men med hjälp av Onervas teaterkritik, foton och dramafragment från samma scener kan man få en uppfattning av vad hände på scenen, hur det såg det ut och hur Onerva analyserade allt detta i tidningen.
Salen kallades “Skuggan” och påminde om att staden också hade sina faror. Här såg man konst föreställande Finlands inbördeskrig och hur civila upplevde det i Helsingfors. Och hur just en kvinnlig konstnär valde att tolka krigets katastrof genom kvinnornas arbete, deras förmåga att klara sig i hopplösa omständigheter och ta hand om sina barn. I projektionen berättas om Onervas utomäktenskapliga syskon och andra chockerande exempel om saker som radikaliserade hennes tänkande på 1910-talet.
”Skuggan” var också ett rum att stanna upp i och att känna sorg.

SIGNERAT AV EN FÖRFATTARINNA

Ateneums vilja och önskan var att jag inte skulle dölja min profession som författare, tvärtom. För Ateneum var det självklart att det ska synas vem som har gjort manus till utställningen – delvis också i marknadsföringen i vilken jag deltog med mina custom-made texter och lite med mitt ansikte i lekfull “Nina Hagen meets Onerva”-stil. Museet ville visa att det inte finns någon kommitté bakom utställningen utan en författarinna. Det är alltså förbi med de tider när en kvinnlig författare, liksom Jane Austen, var tvungen att på sin romans pärm se den kyska texten “by a lady” (excuse her for writing a book…).

Därför skrev jag en slags berättelse som följer besökaren från sal till sal. Väggtexterna skrev jag som repliker i första singularis åt Onerva i egenskap av värdinna eller reseledare och dessa texter kryddade jag sedan med autentiska citat från Onerva. Skillnaden mellan dessa två texttyper var synlig i salarna därför att för mig är det viktigt och relevant, att besökaren hela tiden är medveten om vem som talar: det är betydelsefullt att det var Onerva som år 1912 sa att “Helsingfors lyder mig” och att det är kuratorn som år 2010 har tillskrivit henne en replik “Jag är alltid en flicka och äntligen gammal”. 

Inne i mig lurar det alltid en liten preussisk vetenskapsman (sic) som älskar exakta noter och hatar slarvighet. Jag tycker att när bakgrundforskningen är bra gjord, fakta stämmer och deras källor kan finnas och kontrolleras, kan man berätta, komponera och tolka säkrare och ledigare. En berättelse kan vara sann och pålitlig (detta sagt med alla korrekta epistemologiska reservationer). Den konstvetenskapliga forskningen borde inte primärt trakta efter att bevisa hur lärd man är eller förevisa hur tidsenligt renlärig man är. I stället tycker jag att forskningen betyder berättande och väderkorn, intellektuell ansträngning och glädje, förståelse baserad på olika vetenskapliga metoder. Allt detta vill jag dela med läsaren eller utställningsbesökaren. Jag har en berättelse som kan vara betydelsefull för dig – lita på mig och ge mig en timme av din dag.

Utställningen slutade med Onervas imaginära arbetsrum och hennes livsverk flygande ut över oss. Fotona är tagna på Onervas hemadresser i olika delar av Helsingfors, ett projekt som var trevligt att genomföra mitt i hektiskt kuratorsarbete. Det som vi ser från våra fönster är vår intimaste stad.

En annan aspekt av författaren som kurator var utställningens audioguide. Det var en ren glädje att skriva texterna, det påminde lite om mina andra texter skrivna för radio. Jag var nog lite oroad över den finska accenten i den svenska och engelska versionen som omedelbart skulle avslöja för en utlänning att det är kuratorn själv som talar och inte en infödd. Men jag gillade möjligheten att få gå arm i arm med besökaren om hon eller han ville, att viska och ge tips. I audioguiden var det också möjligt att ha lite humor och lekfullhet, både när det var fråga om romantisk vänskap, ivrigt flammande eller den gamla finländska akademiska vanan att ge den unga kvinnliga studenten officiell dispens från sitt kön.

Audioguidens koncept var synkroniserat med grundidén att utställningen har speciella röster: där finns Onervas röst, där finns kuratorn som har gjort sina val utifrån Onervas verk, hennes brev och tidningsartiklar, hennes tyckande och livsstil och sen finns där också kuratorns subjektiva röst. Som resultat, hoppas jag, börjar besökaren lyssna också på sin egen röst: hon eller han blir medveten om sin egen stad, sina egna val, sina egna erfarenheter av stadens ljus och skuggor.

Jag planerade utställningen som un hommage till konsthistorikers och museimänniskors arbete och till alla kvinnor som finansierar kultur med att delta, vara villiga att se, höra och uppleva. De som ringer till sina väninnor för att inbjuda dem: Kom med mig. Och så gör de exakt detsamma som Onerva gjorde med sina väninnor för etthundra år sedan.

Jag tycker att ju äldre man blir, ju mera finns det att säga, att älska, att forska, att lida tillsammans med någon, att dela och förstå. Allting talar till vartannat. Livserfarenhet får olika element i en dialog, lockar till samtal. Livet är inte ordnat efter regler eller formulär. Utställningen kan innebära lika många konstarter som en urban upplevelse. En promenad på stan sätter inte gränser mellan färger, doftar, rörelser, bilder, ljud. På analogt sätt brukar man på universiteten betona intertextualitet och tvärvetenskap, men får och vågar man förverkliga det?

När man berättar ett liv, blir människolivet en artefakt, frambringad av mänsklig förståelse, inte av naturens lagar. Livet är redigerat. En berättelse är en struktur. Allt detta sagt, vågar man leva och berätta? Visst vågar man.

Text: Anna Kortelainen
Utställningsfoto: Minna SantakariFoto: 
Ville Palonen