1700-talets Göteborg
Ny permanent utställning på Göteborgs stadsmuseum
Utställningschef: Mikael Nanfeldt
Utställningsproducent: Christian Penalva
Projektledning: Christian Penalva, Charlotta Dohlvik
Formgivning: Anna Skagerfors
Ljussättning: Jan Simon
Det finns historiska epoker som så att säga lever ett eget liv i vår samtid. Bilder av historiska skeenden har skapats och cementerats genom populariseringar i litteratur, film, dataspel osv. Ett tydligt exempel är medeltiden som ständigt tycks vara aktuell. Och visst finns det mycket i Arn-böckerna eller i rollspelen som faktiskt återspeglar en historisk realitet, men där finns även en hel del spelrum för konstruktion, förenkling och romantisering.
Detta är ingalunda enbart negativt. Tvärtom är det snarare signifikativt för oss som kulturella varelser att i konstnärliga uttryck och kreativa aktiviteter inspireras av det som varit. Människan rör sig ständigt mellan dåtid, nutid och framtid. Min poäng är snarare att då vi försöker oss på ett historiskt berättande av något slag, till exempel en kulturhistorisk utställning i museal miljö, så är det omöjligt att blunda för detta. Bilden av historien är något museet måste förhålla sig till eftersom den innebär en utgångspunkt och förväntan hos besökaren.
En historisk epok som, likt medeltiden, har bearbetats och formats av ett stort antal populära, konstnärliga och historiska skildringar är 1700-talet. Vi bär med oss en mängd associationer kring allt från kläder till kultur och tänkande och bilden som framträder återspeglar givetvis endast vissa utvalda delar av en stor och mångfacetterad historisk kontext.
1700-talet har även varit ett populärt utställningstema genom åren och ett aktuellt tillskott finner vi på Göteborgs stadsmuseum där en ny basutställning med titeln ”1700-talets Göteborg” öppnades i juni. Göteborgs stadsmuseum har sedan några år tillbaka inlett en omfattande förnyelse och strävar efter att profilera sig som ett modernt historiskt museum med ena foten i samtiden och den andra i historien. ”1700-talets Göteborg” är det senaste ledet i den satsningen, vilket måste betraktas som ett synnerligen välkommet initiativ eftersom Göteborgs utveckling kan ses som en frukt av detta sekel samtidigt som staden också kom att forma hela det svenska 1700-talet.
Göteborgs innerstad bär ännu en tydlig prägel av 1700-tal och symboliskt nog är stadsmuseet inhyst i Ostindiska kompaniets gamla högkvarter. Detta handelsbolag förkroppsligar kanske mer än något annat bilden av 1700-talets exotism, där tidigare främmande varor som kaffe, te, tobak och porslin blev ett allt mer vardagligt inslag i den svenska stadskulturen. Det är sålunda med en känsla av ”äntligen!” som jag inleder mitt utforskade av utställningen, frukten av duon Christian Penalvas och Charlotta Dohlviks idé- och projektledningsarbetet. Resultatet har fått generöst med utrymme i fyra salar.
Fyra fria rum för 1700-talet
Den tematiskt uppbyggda utställningen kan äntras från två håll och oavsett vilket håll man kommer från så är känslan lika välkomnande. Det är uppfriskande och helt i tiden med utställningar som inte envisas med att till varje pris koreografera besökarens rörelser med IKEA-liknande stråk där allt måste upplevas i en viss ordning. Så är inte fallet här, de olika salarna och temana lever sina liv både tillsammans och var för sig. Helheten skapas av rummens individualitet.
Temana är fyra till antalet och har tilldelats ett rum vardera. En utgångspunkt med utställningen tycks vara att publiken skall röra sig mellan det specifika 1700-talet i Göteborg och en större idéhistorisk samhällskontext, i en slags dialektik mellan det specifikt lokala och det övergripande och generella. Det är en bra utgångspunkt och den är också påtaglig i valet av teman. Två teman är tydligt kopplade till den generella nivån, salarna med titlarna ”Upplysning” och ”Samhället”, medan de andra två heter ”Göteborg” och ”Stapelstaden Göteborg”.
Den här uppdelningen är nog bra, åtminstone på papperet, för den ger museet möjligheten att angripa 1700-talet från olika perspektiv. Däremot ställer jag mig tveksam till temanamnen ”Göteborg” och ”Stapelstaden Göteborg”. Känslan lutar åt tårta på tårta, särskilt eftersom det redan i utställningens titel slås fast att utställningen handlar om just 1700-talets Göteborg.
Detta intryck förstärks också av själva utställningen. I tema Göteborg behandlas stadens arkitektur och planering, dess kropp och själ. Här läser vi om ljuset från eldstäderna som var både livsviktigt och livsfarligt. Vi får bakgrunden till arkitektur och stadsplanering. Vi erbjuds att lyfta på locket och blicka ner i latriner som ett exempel på smutsen och ohygienen – det där som kanske inte alltid rimmar så väl med bilden av det tjusiga 1700-talet.
Bakom oss viskar röster från väggen om hur livet tedde sig i Göteborg. Det är på det hela tagen en välbalanserad och levande beskrivning av den livsmiljö staden utgjorde. Nog borde detta tema ha fått ett mer levande namn än det i sammanhanget tämligen självklara och intetsägande ”Göteborg”?
Vackert, luftigt och interaktivt
Samma diskrepans mellan namn och innehåll finns också i tema Stapelstaden Göteborg. Här finner vi utställningens riktiga fullträff, men också det plattaste temanamnet. I den största salen tas vi med in i det som verkligen kom att karaktärisera utvecklingen av Göteborg från en militär angelägenhet till en ekonomisk handelsmetropol som innan seklets slut var Sveriges andra stad.
I den luftiga och välplanerade lokalen guidas vi genom 1700-talets ekonomiskt lyckade kombination av tillverkning, handel och framväxande konsumtion av exotiska varor. Vi lär känna manufakturerna och verkstäderna som är att betrakta som förstadiet till den industriella boomen på 1800-talet. Vi tas med på en systematisk genomgång av importen av kaffe, te och porslin och handeln med väst och öst genom Ostindiska kompaniet. Och framför allt ser vi sambandet mellan det globala och lokala, hur stora internationella strukturer faktiskt fick en konkret inverkan på hur människor i Göteborg levde sina liv under 1700-talet. I mitten av salen möts vi av en jättemonter, dignande av föremål med kopplingar till tillverkning och handel. En suggestiv och vacker installation.
Det är också här och i tema Göteborg som jag tycker Anna Skagerfors formgivning riktigt kommer till sin rätt. De ljusa, sparsmakade väggarna kontrasteras vackert med klara röda och blå nyanser inuti montrarna. Ytterligare en sak att lyfta fram är utställningens interaktiva karaktär. Varje rum bjuder på luckor att lyfta på, saker att känna på och utforska med fler sinnen än synen. ”Utmaningen” är en ständigt återkommande station där besökarna ges möjlighet att gissa funktionen hos tre föremål.
1700-talets Göteborg är ett lysande exempel på att interaktivitet inte är liktydig med pekskärmar. De aktiva inslagen i utställningen är både innovativa och smart konstruerade och en inspiration för museer överlag, som ofta investerar stora pengar i tekniska lösningar som sedan visar sig inte hålla måttet. Min enda formmässiga invändning är att Jan Simons belysningslösningar ibland tenderar att skapa skogar av spotlights i taken. Detta blir särskilt tydligt i ”Stapelstaden Göteborg” där en blick uppåt avslöjar ett myller av lampor som faktiskt rubbar harmonin i rummet en aning. Och så var det ju detta med namnet också, ”Stapelstaden Göteborg” känns både platt och för långt och förmår inte alls omfamna temats rikedom.
Ett sekel för demokrati och despotism
Utställningens två andra teman är något mer problematiska. Om salarna Göteborg och Stapelstaden Göteborg präglas av en balanserad dialektik mellan lokalt/specifikt och globalt/generellt, så är det övergripande intrycket i temana Upplysning och Samhälle snarare att kopplingen till Göteborg känns en aning vag. I rummet tillägnat upplysningen möter vi en tämligen konventionell bild av upplysningens idéer och relationen mellan till exempel religion och vetenskap. Här finns dock en fin installationsmonter med fantastiska 1700-talskläder arrangerade i ett dramatiskt scenario, men innehållsmässigt svävar rummet i ett vakuum. Kanske hade det varit mer fruktbart att även här inta ett tydligare Göteborgsperspektiv istället för att ge den bild av upplysningen vi mött så många gånger förut, nu dessutom i kortformat?
Tema Samhälle brottas också med problem. Utställningsrummet är fullt av porträtt och i textmaterialet kan vi läsa om ett samhälle som är toppstyrt och patriarkalt. I jämförelse med vår samtid ter det sig naturligtvis så, men jag saknar en problematisering där 1700-talet i större utsträckning placeras i en längre historisk utveckling. Den epok vi kallar frihetstiden var ju, sedd mot den upplysta despotism som både föregick och efterföljde den, en historisk anomali. För första gången fick vi en fungerade parlamentarism i Sverige. Tyvärr lyser det perspektivet med sin frånvaro. Texterna är här alldeles för svaga för att fånga komplexiteten i 1700-talets samhälle. Och genom att välja ”samhälle” som ett tema anser jag att man skapar just en sådan förväntan hos publiken.
Anmärkningsvärt är också att 1700-talets samhälle manifesteras så markant av porträtten. Majoriteten av 1700-talets människor förblir osynliga och endast representerade av ett fåtal föremål, såsom några träbestick i en monter. Att på detta vis entydigt lyfta fram de högre stånden kan absolut ha en poäng som ett tydligt motiverat utställningsestetisk grepp. Men något sådant finns inte och därför ter sig föremålssammansättningen i rummet aningen märklig. En rolig detalj är dock det talande porträttet som överraskar mitt bland målningarna.
Upplysningen som alibi-förmedling
Kanske hänger det problematiska i temana Samhälle och Upplysning samman med min inledande diskussion om bilden av historien. 1700-talet är enligt denna bild i stort sett synonymt med den idéhistoriska process vi kallar upplysningen, kryddat med stora peruker och dyrbara kläder. Men upplysningens faktiska inflytande på 1700-talets samhällen varierade kraftigt inom den västerländska kultursfären. I Frankrike och i de amerikanska kolonierna ledde upplysningens idéer till omvälvande samhällsförändringar, medan samma idéer i Sverige hade en betydligt blygsammare inverkan på gemene mans liv.
Upplysningen är alltså ett stort, komplext och mångfacetterat fenomen som måste angripas utifrån konkreta frågeställningar för att göras rättvisa. Men det populärkulturella likhetstecknet mellan 1700-tal och upplysningen gör den svår att bortse från. Det blir ett slags alibi-förmedling.
Sammantaget överväger dock det positiva i ”1700-talets Göteborg”. I den tematik där Göteborgsperspektivet är utgångspunken fungerar verkligen ansatsen att röra sig mellan olika nivåer i den historiska framställningen och det är också dessa två teman som ges störst utrymme. Intressant nog tecknas också den mest nyanserade bilden av 1700-talet som helhet då utgångspunkten är som snävast.
Historien kan spränga museets väggar
En generell invändning som skulle kunna riktas mot utställningen är att det i stort sett saknas människoöden. Bortsett från de inspelade berättelserna i tema ”Göteborg” så finns i princip inga konkret uttryckta vittnesbörd från den lilla människan. Men jag ser inte detta som en brist. Här skildras 1700-talets Göteborg både uppifrån och nerifrån och utställningens 400 föremål ger en nyanserad bild av både samhällsstruktur, ekonomi och estetik.
Personligen är jag dessutom evinnerligt trött på att läsa om ”drängen Anders” eller ”pigan Stina”, ett grepp som numera känns lika uttömt som gångna tiders ensidiga upptagenhet av kungar och krig. Presentationen av ”vardagliga livsöden” har tyvärr allt mer kommit att reduceras till ett slags slentrianmässig banalisering av historien som vi kan vara glada att slippa i denna utställning. För Göteborgs stadsmuseum lyckas faktiskt med konststycket att berätta stadens historia med Göteborg som enda huvudrollsinnehavare, och dessutom utan att det blir varken opersonligt eller avfolkat. Människorna i 1700-talets Göteborg må sakna namn men de är hela tiden närvarande i utställningen.
Om det är något jag ändå saknar så är det kanske en mer omfattade utblick mot den konkreta miljön. För museet är ju i sig ett arv från 1700-talets Göteborg, symboliskt placerat som både en bild av historien och en fysisk kvarleva. Utställningen ”1700-talets Göteborg” kan således ses som ett slags mikrorepresentation av det som fortfarande lever utanför väggarna och tyvärr lyser den intressanta kopplingen i stort sett med sin frånvaro. Jag hade gärna sett fler trådar som ledde ut i det kulturlandskap som Göteborgs innerstad de facto utgör. I ett vidare perspektiv tangerar detta en större problematik där museerna måste börja inse att museal verksamhet inte nödvändigtvis måste vara bunden av museets fyra väggar.
”1700-talets Göteborg” är en sevärd utställning. Den skildrar utvecklingen av Göteborg på ett tillgängligt och levande sätt. Men den ger oss också möjligheten att reflektera över hur svårt det är att värja sig mot samtidens bilder av historien. Bilder som med tiden blir ett slags representation av historien och vars innebörd inte sällan ger en skev återspegling av det som en gång varit.
Text: Magnus Ljunge
Foto där ej annat anges: Magnus Ljunge
Magnus Ljunge är arkeolog, projektledare för Borås museums basutställning och frilandsskribent i dags- och fackpress.
