Årets museum – Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn
Museichef: Bera Nordal
Pedagogisk ledare: Lena Eriksson
Museet är vanligen en plats där man mår bra. Kombinationen av koncentrerad kunskap, oväntade utställningslösningar och visuella överraskningar gör museibesöket till något angenämt som man (utan dåligt samvete!) kan unna sig. Den här känslan av välbefinnande infinner sig i högsta grad när jag besöker Årets museum, Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn.
Akvarellmuseet i Skärhamn utgör ett strålande motbevis mot idén att museer måste ha ett centralt läge för att bedriva verksamhet med hög kvalitet. Här är tvärtom läget längst ut på Tjörn i Bohuslän en av fördelarna. Varje gång jag kommer hit rullar det ofelbart in busslaster med förväntansfulla konferensdeltagare, konstintresserade eller turister och man ska ha lite tur för att få ett bord inne i den fantastiska restaurangen. Här är det alltid folk!
Museets danska arkitektduo, Niels Bruun och Henrik Corfitsen, fick uppdraget just för att de lyckades rita en 2 420 kvadratmeter stor museibyggnad som både smälter in i landskapet och stiger fram som en lysande röd juvel. Runtomkring flyter vattnet och klipporna reser sig ur havet som en ständigt pågående lektion i akvarellmåleri. Badplatsen intill är ett populärt utflyktsmål sommartid. Till museet vallfärdar människor året runt.
Akvarellmuseet i Skärhamn kan skryta inte bara med en utställningsverksamhet av imponerande rang, där världskända konstnärer passerar i en strid ström, utan också över att ha lyckats etablera sig som ett kulturellt centrum för forskning, lärande och upplevelser. Hit kommer publiken inte bara för konsten, maten och miljön utan också för föreläsningar och dansföreställningar, för konserter, estradsamtal och litterära bufféer, och framför allt för att få lära sig. Dagliga visningar i utställningarna ger besökarna nya tankar kring akvarellmåleriet. Ett forskningsbibliotek tillgodoser teoretikernas behov, medan konstnärer har möjlighet att hyra en gästateljé eller gå en kurs i ”vattentemperaturens betydelse” eller något annat spännande. Man kan faktiskt gå kurser i många former, inklusive kajakpaddling med akvarellmåleri. Ateljén är öppen för alla åldrar; att konsten utgör en outsinlig läranderesurs är en bärande tanke här.
De högt ställda ambitionerna har lönat sig. I våras utsågs Akvarellmuseet i Skärhamn till 2010 års museum av Svenska ICOM och Riksförbundet Sveriges Museer. ”För sitt framgångsrika arbete att med hög kvalitet peka på mångfalden och bredden inom akvarellkonsten och bibehålla sin attraktionskraft med höga publiksiffror som följd. Museet producerar utställningar av världsklass och är ett föredöme vad gäller kopplingen mellan museum, forskning och utbildning. Museet tänjer gränserna och visar världen i lokalsamhället. Ett museum som har förändrat en ort.” Så löd juryns motivering till utmärkelsen Årets museum.
Framgångssagan i Skärhamn säger några viktiga saker om kulturens möjliga roll i vår tid. Kvalitet och kreativitet kan åstadkomma sådana här vattenhål för nutidsmänniskan. Kulturinstitutioner kan tillåtas bli livsviktiga för samhället, men bara om beslutsfattarna är djärva nog att lyssna på eldsjälarna. Kultur kostar visserligen pengar men alstrar svårberäkneliga värden av flera olika slag. Ett forskningsprojekt sitter nu och beräknar det regionala värdet av kultursatsningen i Tjörns kommun. De lär inte vara färdiga i en handvändning.
Under hösten har Akvarellmuseet visat en utställning med den nyligen bortgångna franskamerikanska Louise Bourgeois. Hon var 98 år gammal när hon dog och hon var verksam fram till veckan före sin död. ”Mother and Child” är ett rikt urval av verk från de sista åren, snyggt hängda, sensuella akvareller med barn som blir till, bärs, föds och ammas. Färgen är en och samma: ljusrött som färskt blod, som liv och glädje. Akvarellerna omsluter besökarna med sin oväntade kraftfullhet. Jag går runt i utställningen och känner mig häpen och lycklig och lätt generad.
När jag besöker museet har det bara gått några dagar sedan den förra utställningen med Andrew Wyeth stängde, ändå är det helt omöjligt att få tag i katalogen, eller ens ett vykort. Allt har gått åt, rubb och stubb. Det här museet har en förmåga att väcka den sortens entusiasm hos besökarna. Kanske beror det på en befriande brist på märkvärdighetskomplex. ”Köp Louise-prylarna online” trumpetar man friskt ut på hemsidan, som blir en förlängning av museishopen. Och varför inte? Konst behöver inte vara knepigare än så. Skärhamn har en tilltro till sin egen kraft, därför behöver man inte närheten till storstad och universitet. Museet utgör sitt eget centrum. Kompetensen kommer hit. Vad mera är: just i Skärhamn kan kompetensen på ett fruktbart sätt samsas med Sveriges gladaste amatörer.
På museets hemsida läser jag under rubriken Tillgänglighet: ”Det finns inga trösklar i huset.” Så sant, så ovanligt sant.
Text och foto: Pia Cederholm
Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är recensionsansvarig på UEForum.
