Den eviga montern

Då och då under seklernas gång sprängs den klassiska museimontern därför att föremålen vill ut och berätta nya historier. Men var så säker, den kommer igen – den kubiska lådan med de många små tingen i. UEForums pris Årets guldmonter 2010 är ett gott exempel. Montern i sig kan också ta sig ton. Genom avvikande former ger den andra perspektiv på föremålen och synliggör dem för nya generationer. 

Antropologen och förre museichefen Jaques Hainard hör till museivärldens revoltörer. Redan i början av 1980-talet producerade han utställningar som ifrågasatte museet och dess samlande, och under tre decennier behandlade Musée d’ethnographie i Neuchâtel ämnen som andra etnografiska museer först nu börjar anse – kanske – kan höra till deras verksamhetsområde.

Utställningarna i Neuchâtel hade titlar som Ondskan och smärtan; Hålet; Kvinnorna; Förfäderna finns mitt ibland oss; Det kannibala museet; Föremål som förevändning och manipulation. (Ett försök till svensk översättning av den vackra franska titeln Objets prétextes Objets manipulés.)

Det förunderliga är att de postmoderna tolkningarna av dessa ämnen både andligen och fysiskt så länge rymdes i grunda väggmontrar med anor från början av 1800-talet. Bakom de välputsade glasen konkretiserades såväl dagspolitiska som filosofiska frågor genom spektakulära föremålskombinationer. Men hur länge skulle ett så nydanande museologiskt innehåll kunna härbärgeras och förbli begripligt i så obsoleta montrar? Snart måste väl det nya innehållet spränga den gamla formen?

Och så skedde 1994, med utställningen Marx 2000. Som en manifestation av Marx tes om produktivkrafterna som spränger produktionsförhållandena hade föremålen i denna utställning brutit sig ut ur den klassiska montern och återfanns i nya konstellationer – i rekonstruerade miljöer, i höga skåp och som delar av konstnärliga installationer.

Men bortsett från de av den samtida bildkonsten inspirerade installationerna var varken tablåerna eller de höga skåpen i egentlig mening nya utställningsformat. Jag tänkte på Hazelius då jag stod framför uteliggaren i samtidsrummet och på Gustav II Adolfs konstskåp då jag kom till framtidsrummet. 

Eller var det egentligen altare jag borde associera till? Framtidsrummet i Marx 2000 visade hur allt fler samhällsfunktioner offras på ”kapitalets altare”, när de bjuds ut som varor på en marknad. I så fall finns ju förebilden till våra dagars museimonter redan i de antika templen och de kristna kyrkorna.

Montern som både skyddar och exponerar museiföremålen är liksom podiet oupplösligt förenad med utställningsmediet. Men båda kan genom sin utformning tillföra olika perspektiv på historien, tydliggöra idéer och frigöra associationer.

Montrar kan fungera kontrapunktiskt som konstnären Karin Ellbergs sammetsklädda vitrinskåp för slitna vardagsföremål (ovan). Arkitekten Stefan Alenius arbetar allegoriskt med fartfyllda podier för bilmotorer i Sjätte sinnet (ovan) och betydligt sävligare monter för sköldpaddor i Kalejdoskopet öppnar sig (nedan). 

Två av de nominerade till Årets utställning 2010, Dandyn på Nordiska museet och Flygvapenmuseums Hemliga handlingar uppmärksammas båda för sin presentationsteknik, trots att de är helt olika till karaktären. På Nordiska museet, som låtit designtrion Form Us With Love rita utställningen, skall podierna synas, de är exhibitionistiska som utställningsföremålet självt. Montrarna på Flygvapenmuseum, ritade av konstnären Mattias Åkeson med plats för spillrorna från den nedskjutna DC3:an, lyckas på klassiskt vis både underordna sig och framhäva det spektakulära innehållet.

På Centraalmuseum i Ütrecht såg jag 1995 en utställning om staden under romartiden. Allt man hittat i jorden var utställt i en lätt stiliserad borgerlig matsal, med matbord, skänk, öppen spis, tavlor med breda ramar och några hyllor. Bakom glas och under plexihuvar hade föremålen hittat sina rätta platser: bestick, bägare och trasiga tallrikar på matsalsbordet, större matskålar på skänken och statyetter på spiselhyllan, några fragment av en romersk rustning som konstverk på väggen. 

Jag visade mina bilder från Utrecht under en museikonferens i Danmark. En mycket upprörd arkeolog påpekade att romarna inte använde stolar utan låg till bords. Den adekvata motfrågan: Hur mycket liggplats finns det då för hungriga romare i konventionella museimontrar? blev en esprit d´escalier.

UEForums pris Årets guldmonter 2010 delades under museernas vårmöte ut till reklammannen Torbjörn Lenskog. Med enkla vardagsföremål utlagda på en matta av text har Lenskog skapat magiska minivärldar på 80×80 cm. Den stränga monterformen håller samman föremål och text till en häpnadsväckande vacker helhet, samtidigt som besökaren redan från utställningens entré bär med sig det övergripande, gripande budskapet, Saker och ting mellan liv och död. Leve museimontern!

Text: Eva Persson
UEForums chefredaktör

Intervju med Torbjörn Lenskog samt  recension av hans prisbelönta utställning. Montrarna i Hemliga handlingar finns på bild i UEForums recension.