Perspektivbyte
På det nyligen timade Vårmötet presenterade Tekniska museet sin kommande utställning, 100 innovationer. I linje med det i museivärlden just nu högprioriterade ”deltagarperspektivet” överlåter museet åt det svenska folket att välja ut de 100 viktigaste innovationerna genom tiderna.
Det ger säkert många roande resultat. Men är detta tillräckligt för en utställning som är den största som museet någonsin producerat? frågar sig UEForum. Frågetecknet blir ännu större när vi hör och läser att målet med utställningen är att skapa intresse för entreprenörskap och göra barn till kreativa genier.
Nedanstående text, Det förskonade landet, handlar om tekniska innovationer ur ett annat perspektiv. Det är ett utställningsförslag som vi med författarens medgivande publicerar som bränsle i debatten om museet, tekniken och samhället.
Utställningssynopsis av Peder Lindgren
Sverige är i det närmaste en sinnebild över ett förskonat land, i århundraden befriade från krig, revolutioner, naturkatastrofer och inbördeskrig. Som bekant löses eventuella konflikter genom utredningar som skickas ut till olika remissinstanser för att uppnå konsensus och samhällets bästa. Även i vardagslivet har vi strävat efter en konfliktfri tillvaro, lägenheter har planerats in i minsta detalj och råd från diverse experter upplyst oss om det bästa sättet att leva våra liv.
Att denna bild är förenklad, överdriven och historiskt passé må hända. Men ingrodda föreställningar har ofta en tendens att överleva sig själva. Just denna ingroddhet tycks framförallt visa sitt ansikte när händelser som stör det kollektiva lugnet inträffar med full kraft. Händelserna beskrivs ofta då som något som tar ifrån Sverige dess oskuld. Men hur många gånger kan ett land förlora sin oskuld innan man en gång för alla inser att dess oskuldsfullhet snarare är en skev fantasi? Föreställningen kanske har sin grund i det enkla faktum att vi som kollektiv alltid ansett oss gå framåt.
Då svenskens gemensamma erfarenheter lyfts fram är det berättelser om hur man satt klistrad framför teven och tittade på Borg och Stenmark. Att däremot genomlida trauman på kollektiv nivå har sällan funnits med i ekvationen. Ändå inträffar katastrofer och varje gång dessa sker tycks det som om Sverige aldrig blir detsamma som det var innan.
Här följer exempel på en rad händelser som inte skall drabba Sverige och svenskarna: En statsminister blir skjuten på öppen gata, en passagerarfärja förliser på Östersjön, bankrånande nynazister mördar två polismän i Malexander, en flodvåg sveper med sig semesterfirande turister och en självmordsbombare spränger sig till döds mitt i Stockholm. När det sistnämnda inträffade kommenterade statsminister Reinfeldt det som en attack på ”folkhemmet”, ett välkänt och inarbetat begrepp som för tankarna till ett lugnt och rättvist land (läs: förskonat). Föreställningen om en skyddande hinna som omsluter Sverige tycks fortfarande vara aktuell och gångbar i den politiska retoriken. En hinna som vi tror skyddar oss från natur- och färjekatastrofer såväl som det nakna våldet och som vi inte vill tappa tron på oavsett hur många gånger den brister.
I vilken grad lever föreställningen om denna folkhemska hinna vidare trots allt tal om folkhemmets försvinnande?
Hur kommer det sig att det som politiskt begrepp lever vidare?
Hur hanteras och förklaras de händelser som då och då sticker hål på denna föreställning?
Dessa grundfrågeställningar skulle på ett spännande sätt kunna lyftas fram i utställningsform.
UTSTÄLLNINGENS FORM, STRUKTUR OCH PERSPEKTIV
De allra flesta museiutställningar saknar en ramberättelse med ett renodlat konfliktperspektiv, som ger ny mening åt föremålen och gör historien överraskande.
Det förskonade landet har som grund en berättelse med klara, enkla perspektiv som kan ställas mot varandra. Det första handlar om ett rationellt trygghetsbygge och ett effektivt problemlösarland som har bidragit till att skapa den hinna av lugn och stabilitet som gjort att sociala trauman och konflikter bara upplevts på avstånd. Det är detta som jag beskrivit ovan.
Det andra perspektivet, som också skisserats ovan, berättar om de händelser som stuckit hål på vår nationella självbild och som lyfter fram traumatiska samhälleliga erfarenheter. I utställningen blir de till mentala och fysiska utrymmen som befinner sig bortom och i motsättning till konsensus och rationalitet. Dessa berättelser syftar till att vara effektiva instick i den övergripande tematiken.
Utställningen vill påminna besökaren om att allting är av samma värld, att den skyddande hinnan är mer bräcklig än vi tror.
FÖREMÅL, BERÄTTELSER OCH TEMAN
Om man skall leta fram ett uttryck som verkligen fångar ett rationellt samhälle så kanske ”den svenska snilleindustrin” är det mest passande. Uttrycket belyser inte enbart konkreta tekniska uppfinningar utan reflekterar en positiv nationell självbild där entreprenörskap och tekniska framsteg är i centrum. Genom Celsiustermometern kan vi ha koll på kylan där ute, med Wettex-trasan lämnar vi äcklet i köket bakom oss, med dynamiten spränger vi sönder berg och lägger naturen under oss och med hjälp av LM Ericsson löste vi på teknisk väg mänskliga kommunikationsproblem. Listan på uppfinningar kan göras lång.
Vilket inflytande har dessa föremål och arv på vårt sätt att leva?
Vilka möjligheter och begränsningar sätter föremålens funktioner och berättelser i vårt tänkesätt?
Målet borde vara att försöka belysa föremålen på ett sätt som inte bara handlar om deras finesser, genialitet och förmåga att göra våra liv bekväma, utan också om hur deras tillämpning riskerar att skapa ett snävt tänkande som gör oss handfallna i krissituationer.
Och nog sprängs det effektiva och ibland snäva tankesättet av just de där händelserna som är icke-hanterbara, kaosartade. Dessa händelser kan gestaltas och berättas om genom blixtbelysningar av den vilsenhet och desorientering som följer på plötsliga trauman. Mot föremålens rationalitet ställs ljud, foton och rörliga bilder från händelser då hinnan av trygghet, förutsägbarhet och rationalitet sprängs i bitar. Dessa bilder och ljud skall inte vara exploaterande och effektsökande. Snarare syftar de till att kontrastera föremålens fasthet och greppbarhet och hur det svenska snillet kommer till korta på grund av bristande föreställningsförmåga.
Att fundera över vilka dessa händelser är och hur de skall skildras är en utmaning i sig. Men grundfrågan i utställningen är hur reaktionerna, främst från politiskt håll, blivit inför dessa dramatiska händelser i svensk samtidshistoria. Hur kommer det sig att Palmeutredningen är så fylld av misstag? Varför blev Estonias vara eller icke-vara som viloplats en så uppslitande historia för de anhöriga? Varför präglades hanteringen av flodvågskatastrofen av sådan tröghet? Vilket ansvar hade kriminalvården för Malexandermorden? Kanske kan ljud, fotografier och rörliga bilder fånga något av hur svårt det är att från samhällets sida agera rationellt och planlagt när olyckan/katastrofen väl inträffar.
Sammanfattningsvis utgörs alltså utställningen av enkla och små historier om hur kraften i tekniska föremål ständigt underlättat och kontinuerligt fortsätter att underlätta vår tillvaro. Mot detta ställs ögonblicken efter en social och mänsklig katastrof, minuter då verkligheten förvrids och förvirringen är total. Denna utställningsidé syftar i grund och botten till att rikta en kritisk udd mot hur nationella självbilder odlas med avsikten att skapa en god image av vårt land runt om i världen. Låt oss istället rikta ett kritiskt öga mot oss själva!
Peder Lindgren
Peder Lindgren, MA i Internationella museistudier, skriver regelbundet i UEForum.
