Eva Persson samtalar med Thomas Dahl
I 99 fall av 100 ställs museiföremålen ut som färdiga produkter, ibland förstår man också hur de har använts. Men hur har de kommit till? Vilket arbete ligger bakom formen, färgen och materialet? Egentligen är det konstigt hur sällan museerna använder sina föremål för att tala om arbetet och dess villkor.
För konstnären Thomas Dahl är arbetsprocessen lika viktig att ställa ut som det färdiga verket.
I Göteborg halkar jag en isig vårvinterdag 2008 in på Valands konsthögskola där Thomas Dahl visar sitt magisterprojekt Never sleep.
I utställningsrummet väcktes omdelbart ett sug, som jag känner igen från min tid som utställningsproducent på Riksutställningar och Arbetets museum: att lära känna konstnären, föreslå ett samarbete i något projekt …
Men jag har inte längre någon arbetsgivare som kan finansiera experiment av det slaget och jag är pensionerad från utställningsutbildningen i Norrköping, dit jag brukade inbjuda konstnärer som föreläsare och workshopsledare … förresten får jag inte tag på mailadressen till konstnären.
Jag glömmer inte Never Sleep, och drygt två år efter utställningsbesöket lyckas jag få tag på en mailadress till Thomas Dahl.
Snabbt mailar Thomas den skriftliga delen av sitt magisterprojekt. Jag läser om bakgrunden till hans examensutställning. Han beskriver sina arbetslivserfarenhet från IT-branschen och hur han relativt sent i livet sökte in på Konsthögskolan i Göteborg.
– Innan jag började på Valand arbetade jag nästan femton år som systemutvecklare och programmerare. I denna verksamhet var begrepp som tid och effektivitet ständigt i fokus. En optimering av begreppen var en garant för företagets överlevnad, och allt eftersom åren gick snurrade hjulen allt fortare. Det finns flera sätt att förhålla sig till denna verklighet. I mitt fall blev tankar om tid och effektivitet grunden för mitt konstnärliga arbete.
På Valand gav sig Thomas tid att reflektera, experimentera, misslyckas och beakta slumpen.
– Jag började omdefiniera vardagsting och genom olika metoder som bestod av självvalda regler, kategoriseringar och matematiska beräkningar, ge dem en ny och ibland överdimensionerad betydelse.
I dessa undersökningar av triviala objekt i hemmet fanns både hans då treårige son och idolerna i Monthe Python med som inspiratörer.
– Kanske det är här, i glappet mellan barnets lek och den vuxnes allvar, som humorn finns.
Men den som indirekt hade mest betydelse för Never sleep var hans far, som nyligen avlidit. Av olika anledningar hade Thomas svårt att dra jämnt med sin far. Kaffebryggaren var en av de få föremål som han valde att behålla efter fadern.
– Jag tänkte använda kaffebryggaren i min ateljé till vad den var avsedd för. Av någon anledning, kanske av nyfikenhet eller brist på idéer, var jag snart i färd med att plocka isär och undersöka den. Först målade jag den postitlappsgul, men bestämde mig snart att den skulle transformeras till porslin, min mammas älsklingsmaterial. En förändring av funktion från kaffebryggare till ett prydnadsföremål, en upphöjning av dess värde, om man så vill. Från tanken om en transformation till den färdiga porslinsbryggaren gick nästan två år.
Två år som innebar prövande av olika material, inte infriade förväntningar, rena misslyckanden som följdes av nya, oprövade arbetsmetoder och nya material, t ex benvit hårdgips som tandläkare använder när porslinet inte kunde användas till detaljer som kokarens elkontakt.
– Blev du nöjd med resultatet, trots allt?
– Den färdiga kaffebryggaren var en kompromiss mellan vad som var möjligt och min ursprungliga vision. Till det yttre liknade porslinsbryggaren den ursprungliga bryggaren. Den var dock cirka 20 procent mindre och bestod endast av ett tomt vitt skal. Dess spröda lite skrovliga yta, ungefär som ett äggskal, kan liknas vid ett spöke, en gengångare till originalet.
– Därav arbetsnamnet Döden. Som du senare ändrade till Never sleep?
– I min ateljé hade jag ställt upp alla porslinsföremålen på lådor och hyllor som jag hittat på skolan. På en låda hade någon, förmodligen för flera år sedan, skrivit ”Never sleep”. Trots att texten stod där med ganska stora bokstäver hade den inte trängt in i mitt medvetande. När en vän gjorde mig uppmärksam på texten slog det mig direkt att det skulle vara titeln på verket. Den passade med döden, kaffe och det vita. Titeln strävade också bort från min far till något mer universellt, något som hela tiden varit min önskan.
– Rena slumpen alltså att verket fick en titel som avtäckte dess verkliga mening – en tillfällighet som gjorde verket begripligt för dig och vidgade förståelseramarna för betraktaren?
– Ja, det är så jag tänker på slumpen, att den finns där hela tiden, det är bara inte uppenbart var. Ofta behöver vi bara lyfta blicken eller förändra vårt perspektiv för att den skall uppenbaras.
Under sin tid på Valand utsatte Thomas en enkel köksstol för en annan slags ”transformering”. Stolen sågas och mals ner till flis och sågspån, som blir material till en ny stol av samma storlek och utseende som originalet, men där spåren av ”nedbrytningsprocessen” är tydliga i den återuppståndna stolen.
– Det som intresserade mig var arbetsprocessen som består i en transformation som i slutändan leder tillbaka till sitt ursprung. Till sin intention liknar det Stirlings ”shedboatshed”, som jag såg beskriven i en konsttidskrift under valandstiden.
Simon Sterlings verk ”skjulbåtskjul” utgår från ett skjul vid floden Rhen som monteras ner och byggs om till en båt. Överblivet material lastas på båten, som därefter paddlas ner till museet i Basel, där båten sin tur monteras ner och virket används till en återuppbyggnad av skjulet i sitt ursprungliga skick. Inne i skjulet finns spår av förvandlingsprocessen, yxhugg i bjälkar och rester av tätningsmaterial som tillkom under båtbyggandet.
– Simon Starling vill själv framhäva att ”boatshedboat” handlar om arbete och den effekt av konsumtionssamhället som gjort att vi tappat kontakten med alla de föremål som omger oss i vardagen.
GÅ TILL SAKERNA SJÄLVA
Denna brottning med vardagsföremålens konstruktion och värdeförändring och den däri inbäddade tiden ifrågasätter både produktions– och konsumtionskonventioner. Men i första hand vill konstnären nog ”gå till sakerna själva” och undersöka dem utan förutfattade meningar och teorier, tänker jag. Skriver och frågar om han arbetar efter någon fenomenologisk metod. Vi har båda läst göteborgsprofessorn Jan Bengtssons bok Sammanflätningar som handlar om Edmund Husserl den moderna fenomenologins grundare och Maurice Merleau-Ponty som fördjupade fenomenologin inspirerad av konstnärers (fram för allt Cézannes) sätt att arbeta.
Thomas svarar att han naturligtvis inte rent av använder fenomenologin som den filosofiska metod Jan Bengtsson skriver om. Men följande citat ur inledningen till boken tycker han passar in på hans arbetssätt: ”Av fenomenologin har vi lärt oss att vi skall gå till sakerna själva. Det är därför vår uppgift att följa de företeelser som vi gör till föremål för våra undersökningar in i alla krokar och vrår och låta dem själva få komma till uttryck snarare än våra fördomar, fixa kategorier, färdiga teorier eller uppfattningar.”
– Den texten skulle kunna vara ledord för allt konstnärligt arbete.
Själv funderar jag på om det kunde vara ”ledord” även vid produktionen av museiutställningar. Enbart vetenskapliga tolkningar och kategoriseringar av museiföremål gör utställningarna, om inte förutsägbara så i alla fall representanter för den etablerade forskningen. Föremålet blir populärvetenskaplig illustration infångat i en museal tradition.
DET ICKE – FUNKTIONELLA
En italiensk konstnär som jag bjöd in till olika utställningskurser förr i tiden, Cesare Pietroiusti, hade en workshopsidé som gick ut på att vi under en dag skulle skriva ner våra ”icke-funktionella tankar”. Det skulle vara ett sätt att aktivera det undermedvetna.
– Har du några knep för att komma åt det undermedvetna?
– Under mina teckningstillfällen dyker det ofta upp tankar och funderingar klädda i ord, som jag skyndar mig att skriva ner på en lapp som jag fäster på väggen med en tejpbit. När jag sedan någon gång lyfter blicken från teckningen och tittar på väggen med ord står det plötsligt fullständigt klart för mig hur några av orden skall kombineras. Jag skyndar mig att fästa dessa ordlappar bredvid varandra. Kanske bildar ordkombinationen en existentiell tanke eller också bara trams, vars uppgift är att endast roa mig för stunden, eller kanske rentav bådadera.
Till skillnad från de flesta konstnärer sökte Thomas in på konsthögskolan efter en ganska lång tid som lönearbetare. Han hoppade av karriären i en ”framtidsbransch” präglad av logiskt tänkande, disciplin och accelererande snabbhet.
– Hur kommer det sig att du nu inte revolterar mot denna styrning, utan tvärtom underkastar ditt konstnärliga arbete nya stränga regler?
– Det är skillnad på regler som andra skapar åt en och dem som man sätter upp för sig själv!
I projektet Pennvässblomma skulle du följa följande: teckna med vänster hand; se tecknandet genom ett förstoringsglas; skriv ner den effektiva tiden vid varje teckningstillfälle: använd samma hårdhetsgrad på pennan, som skall hållas välvässad; spara allt pennvässmaterial som sedan komposteras tillsammans med kaffesump och äppleskrottar.
– Reglerna ger mig en koncentration och en möjlighet att finna något nytt, sådant jag inte kunnat förvänta mig eller förutse – till exempel vibrationen i mönstret i teckningen. Genom att hålla mig till strikta regler så kommer det oväntade/misstagen att tydligare synliggöras.
– Jag skulle nog säga att misstagen gör konstverken bättre eftersom de gör dem mer mänskliga och personliga.
– Till reglerna hör att du noterar tiden vid varje ritningstillfälle?
– Jag vill veta hur lång tid det tar att göra en teckning. Sedan kan jag relatera det till andra händelser i livet. Till exempel ett lönearbete. Om jag arbetar åtta timmar om dagen fem dagar i veckan skulle det ta cirka 21 veckor att färdigställa samtliga fyra teckningar förutsatt att jag inte gjorde något annat under denna tid, som att ta fikapauser, prata i telefon med mera.
– Har du också praktisk nytta av detta, t ex för prissättningen?
– För några år sedan gjorde jag en teckning som tog mig 319 timmar. Jag ställde ut den ett galleri i Jönköping. När galleristen frågade efter priset satte jag det utifrån antalet timmar jag jobbat med teckningen och multiplicerade med den timlön som jag då hade som boendeassisten på ett stödboende för hemlösa, vilken var 106 kronor. 319 multiplicerat med 106 blir 33.814 kr.
Efter någon vecka ringde galleristen och berättade för mig att hon hade en kund som ville köpa teckningen, men att hon inte riktigt förstod sig på min prissättning. ”Menar du att teckningen kostar trettiotretusen åttahundra fjorton kronor kronor”, frågade hon? Ja, svarade jag och försökte återigen förklara min prissättning. Hursomhelst, svarade galleristen, är kunden villig att betala 33.814. Jag vet fortfarande inte vem kunden är.
– Mycket i vårt samtal handlar om tid …
– I vårt samhälle har den pengagenererande tiden ett mycket högre anseende än annan tid, fast det är den övriga tiden som vi själva bestämmer över.
– Det finns också en ekologisk tid som är mycket långsammare än vårt kortsiktiga användande av naturresurserna.
– Dina verk synliggör tiden …
– Vad som fascinerar mig är att kunna samla alla mina dagliga ansträngningar i en bild – vartenda streck eller spår av mina handlingar finns där och är synligt.
– När du började projektet Pennvässblomma inredde du en kompost i ateljén, vad kastade du i den?
– Jag trodde det var möjligt odla fram ett pennvässträd, om jag – min vana trogen – sparade allt spill från tillkomsten av verket. Komposten tillverkade jag i plexiglas för att synliggöra processen. – Först la jag bara i pennväss och pennstumpar tillsammans med maskar. Sen adderade jag äppelskrottar och kaffesump. Det behövs ju också fukt, syre och kväve för att nått nytt skall spira. En tidig vårdag sköt det upp en märklig växt, förmodligen hade den sitt ursprung i någon äppelskrottkärna. Jag fotograferade blomman och satte den på vernissagekortet.
– Det bidde en blomma … inget träd som du hoppades.
– Det vet man inte. Jag ångrar nu att jag inte tog vara på blomman och gav den en miljö där den kunde överleva.
DEN LUSTFYLLDA PROCESSEN
Thomas förnyar och fördjupar en konstnärlig tradition som man kan spåra tillbaka till efterkrigstidens uppgörelse med modernismen då konstverket presenterades som om det tillkommit i ett lufttomt rum, all tid av arbete, svåra val, ”omtagningar” och slumpartade resultat var eliminerade. Gruppen Fluxus (bildad av konstnärligt verksamma personer i slutet av 60-talet) protesterade mot det autonoma konstverket genom att introducera en estetik som synliggjordes slumpen och tillfälligheterna i konstskapandet, den tidigare passiva och kontemplerande publiken skulle aktiveras och engageras genom olika performativa och lekfulla framställningar och framträdanden. I fokus stod det triviala och de vardagliga föremålen.
– Du är också performancekonstnär?
– Ja, för fyra år sen började jag hålla tal på offentliga platser, iförd kostym, den trovärdige tjänstemannens uniform. Det är ett fortlöpande projekt som jag kallar Democratic Medium.
I Democratic Medium erbjuder Thomas människor av olika ursprung och med olika språk att formulera ett tal på sitt modersmål om något de anser angeläget. Han ber att få talet inspelat och utan att behärska språket ifråga lär han sig det utantill. Sen framför han talet på den plats som ”talskrivaren” bestämmer.
– Mina tal kan endast förstås av de människor som kan det språk jag talar på. Det betyder till exempel att så gott som alla svenskspråkiga exkluderas när jag håller talen, det kan vara serbokroatiska, ryska, turkiska, spanska eller danska. Verket hanterar på så sätt globaliseringen och språkets exkluderande och inkluderande.
– Du vill kanske komma åt språket som maktmedel?
– Ja, men att lära sig framföra ett tal på ett främmande språk, är också en lustfylld process, jag härmar och leker med språkmelodier, det blir en lek med fördomar och språkens laddning. Språket blir ett material att bearbeta liksom porslinet och träflisen.
ETT FÖREMÅL EN SKRÖNA
Det har tagit mig lång tid att skriva den här artikeln, så lång att det jag fantiserade om i början, att lära känna en konstnär som jag kunde ”dra in” i ett utställningsprojekt nu genomförs av andra agenter i museivärlden – inte oväntat Sjöfartsmuseet i Göteborg.
– Jag har under sommaren deltagit en kurs på Valand som slutar med en utställning på Sjöfartsmuseet. Det är ett konstprojekt och heter Älvsnabben: Drömmen om ett annat Göteborg.
Älvsnabben går från Lilla Bommen inne i stan till Röda sten, konsthallen som ligger under Göta Älvsbron nästan ute i havsbandet. Från båten ser man spår av alla nedlagda göteborgsvarv, nu ersatta av hyreshus för överklassen och fantastiska kontorshus för den moderna kommunikationsindustrin.
– På vilket sätt bidrar du i denna museiutställning?
– Med en performance, där jag sjunger Evert Taubes Möte i monsunen. Men jag har vänt på hela sången och sjunger den baklänges, ungefär som när man drar en grammofonskiva baklänges. Det blir en helt ny sång och en helt ny upplevelse, spelar man den sedan baklänges blir den framlänges och bekant igen, fast ändå inte helt som vanligt.
– Kan jag få höra hur den låter?
Thomas Dahl sjunger Nenusnom i etöm
Lhad Samoht sjunger Möte i monsunen
– Jag har också skrivit en längre novell till den här utställningen. Den utgår från en historia som en boende på Frälsningsarméns ungkarlshotell, där jag jobbar extra, berättade för mig. En rätt hemsk historia om hur kaptenen på ett lastfartyg mördas och hur anarki uppstår.
– En sann historia?
– Jag hittade en gammal tidningsartikel som bekräftar historien och slogs av likheten mellan den berättelsen och situationen på ungkarlshotellet i dag. I båda fallen handlade det om en samling män med missbruksproblematik och där disciplinen underminerats. Man driver ofrånkomligt mot sin egen undergång oförmögen att ändra den kurs ödet har lagt.
– Ser du det som en dokumentär?
– Inte riktigt. Jag har använt min fantasi för att försöka sätta mig in i förhållandena och människorna ombord. Men jag har också diktat ihop och lagt till en mängd fantastiska historier som jag tänkt skulle kunnat inträffa under resan. Ungefär som Evert Taube gör i Möte i monsunen.
– I början av vårt samtal handlade det om föremålens transformeringar. Skulle du kunna tänka dig transformera din novell till en rumslig gestaltning – en utställning med användande av föremål, dokument och bilder ut Sjöfartsmuseets samlingar?
– Jag skulle hellre göra det omvända, jag menar undersöka museiföremål och de fakta som finns om dem för att sedan berätta en sann eller fiktiv historia. Jag tycker om begreppet skröna som är en överdrivet berättad historia men som ändå någonstans vilar på en sanning – ungefär som Möte i monsunen.
Aha, ett föremål en skröna – det vore ett tema för en utställning. Vad är fakta och vad är fiktivt i museernas egna berättelser? Museiföremålen förändrar ju identitet, de transformeras hela tiden medan de åldras i magasinen.
Jag är som sagt inte längre utställningsproducent och kan inte på beställning plocka fram material ur arkiven till en konstnärligt berättad skröna. Men frågan, hur konstnären kan utvidga och utmana det traditionella berättandet på museerna kvarstår. Föremålen är värda att den frågan tas på allvar.
Stockholm och Göteborg januari till september 2011
Thomas Dahl och Eva Persson
PS!
Ett litet urval av Thomas Dahls Pennvässlappar publiceras i ett kommande nummer av OEI, en tidskift för poetisk produktion. Numret heter OEI # 53-54, Dokument, Dispositiv, Deskription, Diskurs.
