Anna Samuelssons föreläsning på Historiska museets hearing Vi vill ha jämställda museer!, refererat i #3 av UEForum, har väckt reaktioner på Naturhistoriska riksmuseet. Ewa Bergdahl menar att insikten om att människors beteenden inte går att överföra på djuren är ett grundpostulat på museet och att genusperspektivet inte är särskilt relevant på naturhistoriska museer. Anna Samuelsson svarar att den naturens ”verklighet” som museet skildrar inte är fel men att den utesluter andra verklighetsbeskrivningar som är lika sanna. Det finns en rikhaltig utländsk forskning där genusperspektivet berikar kunskapen om naturhistorien.
Man kan inte lägga genusperspektiv på naturen
I senaste numret av UtställningsEstetiskt Forums nättidning finns flera referat från hearingen och workshopen; Vi vill ha jämställda museer!, som genomfördes på Historiska museet på försommaren.
Som exempel på brister i genustänkandet lyftes exempel från Naturhistoriska riksmuseets basutställning Natur i Sverige fram. Man menar bl a att djuren i dioramorna framställs på ett sätt som reflekterar en skev värdering av könens relativa betydelse och även präglas av uppfattningar om ”kärnfamiljens” normalitet. Vi håller absolut inte med om denna tolkning. I själva verket har vi valt att framställa djuren i utställningens dioramor i så naturtrogna situationer som möjligt och i sina rätta miljöer. Vägledande har inte varit något valt genusperspektiv. Vi är naturligtvis fullt medvetna om att alla utställningar liksom all annan skapande verksamhet är sprungen ur sin tid och utifrån den tidens rådande värderingar. Därmed kan vi självklart inte svära oss fria från att vara påverkade av vår tids syn varken på kärnfamiljen eller på jämställdheten mellan könen. Men insikten om att människors beteenden inte går att överföra på djuren är ett grundpostulat. Våra basutställningar granskas ingående av både externa och interna experter under arbetets gång. Det är knappast troligt att någon av de medverkande forskarna skulle ha undgått att upptäcka om dioramor och texter projicerat ”västvärldens familjeideal” på de djur som skildrats. Vi tror inte heller att en tillsatt granskningskommission skulle komma fram till någon annan slutsats.
Drygt 100.000 skolelever från grundskola och gymnasium besöker årligen museet tillsammans med sina lärare och arbetar med utställningarna som utgångspunkt. Det är vi stolta över och vi vill gärna att de fortsätter med detta. Om vi i ivern att vara politiskt korrekta bygger om våra dioramor och skriver nya texter till utställningarna så att de bättre passar in i dagens jämställdhetsdebatt, kommer vi att motverka syftet att ”främja intresset för samt kunskapen och forskningen om universums och jordens uppbyggnad och utveckling, växt- och djurvärlden samt människans biologi och naturmiljö”, som det uttryckligen står i vår instruktion från regeringen. Och det skulle definitivt minska vår trovärdighet som kunskapsförmedlare.
I utställningen Natur i Sverige har vi lagt oss vinn om att vara så sakliga som möjligt och utgå från den forskning och den kunskap som finns idag om de skildrade djurens beteenden. Det är bl.a. ganska vanligt i naturen att hankön exponerar sig i syfte att skrämma konkurrenter och imponera på honor. I dessa fall är det rimligt att detta också återges i dioramat. Forskaren Anna Samuelsson ifrågasätter motiven för detta och uppmanar besökaren att fråga sig om placeringarna och beskrivningarna av djuren inte istället speglar vår tids uppfattning om jämställdhet hos människan. Det finns många beteenden och situationer i naturen som är ”ojämbördiga” om vi tolkar dem med vår mänskliga måttstock och vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Med genusglasögonen på oss skulle vi kanske vilja göra om naturen så den bättre passar oss moderna och jämställda människor. Tyvärr låter detta sig inte göras. Naturens livsformer är vad de är oavsett vad vi anser om dem. På Naturhistoriska riksmuseet föredrar vi att hålla oss till de framställningar av och berättelser om naturen som speglar verkligheten även om denna verklighet inte alltid tilltalar oss.
Ewa Bergdahl
Ewa Bergdahl är chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska riksmuseet
Det finns många verkligheter
På hearingen om genus och museer gav jag en kort sammanfattning av några resultat i avhandlingen ”I naturens teater: kultur- och miljösociologiska analyser av naturhistoriska utställningar och filmer”, som behandlar samtida utställningar på Naturhistoriska riksmuseet, Göteborgs naturhistoriska museum, Natural History Museum i London och Armémuseum. Perspektivet handlar om hur värderingar, intressen, normer, världsåskådningar och språk formar vår förståelse och representation av verkligheten. Inte heller vetenskapen kan komma bort från att tolka världen. Däremot kan vi reflektera över hur vi gör det, utifrån vilka underliggande antaganden vi gör det och vilka konsekvenser detta kan ha för såväl djur som människor
Först vill jag betona att Naturhistoriska riksmuseet gör mycket välgjorda, vackra och intresseväckande utställningar. Mitt syfte med detta svar är ej att gå in i en polemisk debatt utan snarare att öppna upp för en fruktbar dialog. Min presentation var kort vilket kan ha bidragit till missförstånd. Jag visade bland annat en serie med dioramor från Natur i Sverige och Polartrakterna som sammantagna visade på ett mönster: att hanarna överraskande ofta representerades längst fram i dioramorna och honan/honor bakom, ibland formade enligt mönstret ”hane, hona, unge”.
På en visuell nivå kan detta enligt etablerade konnotationer tolkas som ”kärnfamilj”, även om den tolkningen inte behöver göras. Hanarna är dessutom ofta uppsträckta eller upphöjda, bokstavligen i strålkastarens ljus. De inleder ofta texterna i aktiva termer, medan honorna beskrivs i mer passiva, inom ramen för den övergripande berättelsen om naturligt urval i form av sexuellt urval. Honan blir aktiv i slutet av texterna: teorin om honans aktiva val, som osynliggjorts under större delen av 1900-talet, lyfts fram. Denna ursprungligen darwinistiska teori förträngdes under större delen av 1900-talet eftersom den inte stämde in med den dominerande föreställningen om honor som passiva1. Vi ser i utställningen alltså en genomslagskraft för teorin om väljande honor på utställningstextens nivå, medan de visuella framställningarna eller (performativa) uppträdandena berättar historien med de kämpande hanarna längst fram, i betraktarnas fokus.
I framställningar av sjöelefanten (i Polartrakterna), vildrenen (i Natur i Sverige) och i Göteborgs naturhistoriska museum pälssälen och gorillan skrivs det att hanen ”har” alternativt ”håller” ”harem”. I utställningen I love U vid Göteborgs naturhistoriska museum 2006 används harem både vid gorilla (Silverrygg med harem …) och i berättelsen om människans utveckling (Från haremshannar till familjefäder). Detta begrepp har på senare tid problematiserats eftersom det konnoterar en man med makt över och sexuell tillgång till många kvinnor i ”Orienten”.
Många hävdar att begreppet inte längre används men fortfarande påträffas det i utställningar och filmer, senast i utställningen Sexual Nature på Natural History Museum i London (sommaren 2011). Frågan är: Varför skulle man inte lika gärna kunna formulera texten som att honan lever tillsammans med och delar hanen med många andra honor?
I IMAX-filmen Lejon i Kalahari (2003) som Riksmuseet har använt som undervisningsmaterial för skolor, presenteras lejonhannen som en ”åldrig konung” som härskar över sitt rike och slåss för sin tron, medan lejonhonorna däremot aldrig beskrivs med beteckningen ”drottning”, trots att det är honorna som jagar medan hanen mestadels sover. Lejonhannen och hans kamp mot en rival står i fokus för berättelsen och landskapet konstrueras som ”vildmark”, döljande människans spår i form av vägar, kameror, industrier och turister, döljande att det just handlar om ett av (den vita) människan inhägnat reservat. Rapparen Ken Rings uttalande ”Jag har ingen bögnoja men tycker att homosexualitet är så jävla fel för att det är emot naturen. Det har blivit för accepterat. Jag har aldrig sett två lejonhannar vara förälskade”2 – kan sägas spegla en kulturellt utbredd uppfattning som förstärks genom frånvaron av representationer av samkönad sex, vilket enligt Bruce Bagemihl är väl dokumenterat bland lejon.
Bilderna är ur utställningen Sexual Nature på Naturhistoriska museet i London.
Foto: Natural History Museum, London.
På senare tid har biologer som Bruce Bagemilhl, Marlene Zuk, Frans de Waal, Måns Andersson och Malin Ah King lyft fram frågan om könsstereotyper inom biologin. Andersson&Eliasson (2006) kallar fenomenet ”Andro- och antropocentrisk stereotypisering” och pekar på dess tre överlappande dimensioner: Föreställningar om storlek; sexuella beteenden samt könsuppdelning.
Kroppsstorleken har ofta använts som en symbolisk markör för kön där den större parten ofta har tolkats som hane medan den mindre parten tolkats som hona, när det bland många arter är tvärtom3. Bland många arter är honan större och hos däggdjur och fåglar är det inte alls ovanligt. Hanarna framställts också ofta större än vad de i själva verket är. I exempelvis Alla Europas fåglar i färg (Bonnier Fakta 2000), är sparvhökhonan och hanen tecknade som jämnstora, trots att honan är mycket större än hanen4. Vi återfinner det även i utställningen Sexual Nature på Naturhistoriska museet i London, Museum für Naturkunde i Berlin, där många hanar monterades på så sätt att de skulle se större och mer imponerande ut än vad de i själva verket var. Biologen och vetenskapshistorikern Donna Haraway har i sin analys av American Museum of Natural History i New York (1989) pekat på hur man ofta samlade in de största och mest praktfulla exemplaren och att de gamla, tilltufsade och på olika sätt ”avvikande” exemplaren ratades, och dessutom blev hanen norm för arten ifråga.
När det gäller sexuella beteenden har biologen Bruce Bagemihl under 10 års tid sammanställt olika forskningsrapporter och publicerat detta i den digra volymen Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity (1999). Här pekas det på att ”icke-reproduktiva sexuella beteenden” – det vi kan kalla homo/bi/auto-sexualitet eller samkönade sexuella aktiviteter, har iakttagits hos 1500 djurarter5. På senare tid har man erkänt deras förekomst, men tolkat dem som ”misstag” eftersom de inte passar in i den förhärskande evolutionsteorin. Bagemihl påpekar att tabut kring att synliggöra bland annat berott på en rädsla bland forskarna att själva bli ”beskyllda” för att vara homosexuella. Dessa frågor togs upp av Naturhistoriska riksmuseet i den tillfälliga utställningen Rainbow Animals 2008 som var en delvis omarbetad version av utställningen Mot naturens orden? Om homoseksualitet i dyreriket, som visades på Naturhistorisk museum, Universitetet i Oslo 2006–2007 (Titeln åsyftar kyrkomötet i Nablus 1120 där homosexualitet befästes som ”förbrytelse mot naturens ordning”, vilket sedan kom att skrivas in i många lagstiftningar.). Frågorna har dock ännu ej integrerats i basutställningarna.
När det gäller föreställningar om kön är en dikotom uppdelning (hona/hane) inte en regel. Könlöshet, flera kön, hermafroditism och förmåga till flexibelt kön är vanligt bland flera arter. Till tvåkönsnormen hör också föreställningar om vissa egenskaper kopplade till respektive kön, exempelvis omvårdnad och konkurrens. Men hos exempelvis sjöhästen är hanen gravid i 4-5 veckor; därefter håller sig ungarna i hans närhet för att söka skydd. I utställningen Polartrakterna på Riksmuseet beskrivs simsnäpporna ha ”omvända könsroller. Honorna har den vackraste dräkten och det är honorna som konkurrerar om hanarna och hävdar revir. Hanarna ruvar och föder upp ungarna.” På liknande sätt beskrivs hyenan i Göteborgs naturhistoriska museums utställning I Love U(2006) ha ”ombytta könsroller”. Begreppet ombytt könsroll kan dock problematiseras eftersom det reproducerar en viss förställning om den ”normala” arbetsdelningen mellan hona och hane.
ATT SPEGLA VERKLIGHETEN
Ewa Bergdahl skriver i sitt inlägg: ”Med genusglasögonen på oss skulle vi kanske vilja göra om naturen så den bättre passar oss moderna och jämställda människor. Tyvärr låter detta sig inte göras. Naturens livsformer är vad de är oavsett vad vi anser om dem. På Naturhistoriska riksmuseet föredrar vi att hålla oss till de framställningar av och berättelser om naturen som speglar verkligheten även om denna verklighet inte alltid tilltalar oss.”
Gott så, men om vi tar utgångspunkt i begreppet ”spegla verkligheten” – vilken verklighet är det då som speglas och på vilket sätt? När vi representerar verkligheten är det alltid en fråga om Urval och Perspektiv eller ”inramning”. Vilka arter har vi valt att spegla och hur? Biologer har visat på att det finns en stor mångfald och variation i djurriket när det gäller storlek, kön och reproduktion; bland många arter har honan visat sig vara den större, dominerande och konkurrerande parten. Bland de flesta arter gäller inte tvåkönsmodellen och bland många – också däggdjur och primater – har ”icke-reproduktiva sexuella beteenden” iakttagits. Detta har forskningen tidigare varit blind för då den varit präglad av hanen som norm och föreställningar om en viss repertoar av beteenden knuten till maskulinitet (aggressivitet, konkurrens, etc).
Vidare kan vi konstatera att det inte är de domesticerade djuren och växterna som skildras, trots att exempelvis broilerhönan är den vanligaste arten av fågel på jorden idag. Naturen konstrueras som ”den vilda naturen” och de av människan selekterade arterna väljs bort och osynliggörs. Verklighetens landskap präglas idag av skogsavverkning/monokulturell odling, industriell djuruppfödning, jakt, vägbyggen, etc, vilket utesluts i representationerna. Många arter idag återfinns idag endast i zoologiska parker och är hårt styrda av biopolitiska åtgärder. Det är inte nödvändigtvis ”fel” att välja bort dessa bitar av verkligheten, men att då hävda att man speglar verkligheten är problematiskt. Det är en spegling av verkligheten som har uteslutit stora bitar, morfologier och beteenden.
Nu har jag full förståelse för att genomförande av basutställningar är en långdragen process och kanske skulle dilemmat lösas genom att inse att vetenskapen är föränderlig, full av kontroverser samt att bygga utställningar på så sätt att nya rön och teorier fortlöpande integreras, åtminstone på textnivå. Genom att blanda in fler aktörer i utställningsprocessen samt integrera mer reflekterande modaliteter i texterna kan vi komma fram till mer komplexa bilder. En ämnesövergripande dialog behövs både när det gäller genus, djur, människor och miljö/hållbar utveckling.
FOTNOTER
1 Även Darwin beskrev dock honorna som ”coy” – svårflörtade – enligt den tidens viktorianska ideal. 1972 ”återupptäcktes” honligt val bland andra av Sarah Blaffer Hrdy som studerade honors strategier för att motverka hanars infanticid, dvs. dödande av ungar. De parar sig med många för att göra faderskapet osäkert.
2 Ken citerad av Lennart Kuick i ”En ny bok: Så gör djur. Det är inte bara människan som har allt slags sex bara för njutnings skull”, recension av Bagemihl i Dagens Nyheter 1999-08-01.
3 I den biologiska definitionen av kön definieras den äggcellsproducerande parten som hona och den spermieproducerande som hane. Den största könscellen definieras som ägg och den minsta som spermie.
4 Se även Paul Greenwood och Jonathan Adams som studerat de mest spridda fågelhandböckerna i Europa och presenterat resultaten i ”Sex and Size in Books on Birds”, New Scientist 22 nov. 1984.
5 Se även Silverin (2003) ”Livslång homosexualitet har konstaterats hos enstaka individer bland trettio fågelarter och lika många däggdjursarter, däribland tio primater […] men mycket vanligare är att vissa individer inom en art beter sig bisexuellt (s. 27)”. Se även etologerna Temerin & Enquist, ”Naturligt är mångfalden”, Svenska Dagbladet 1996-01-07, som menar att man kanske inte alltid kan finna funktionellt evolutionära förklaringar. Homo- och bi-sexuella beteenden i vid bemärkelse har bland däggdjur observerats mellan honor hos 71 arter och mellan hanar hos 63 arter. Hos 43 arter av däggdjur har det observerats att honan bestiger hanen. Andra referenser är zoologen Paul Vasey och etologen Frans de Waal, som i Peacemaking among Primates (1989) beskriver bonoboschimpansens polymorfa sexualitet.
Anna Samuelsson
Anna Samuelsson är doktor i sociologi, fil.kand. i konstvetenskap och museologi och nu forskare vid det tvärvetenskapliga Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.
BILDER: Per E. Aas, Natural History Museum, University of Oslo, Norway och Natural History Museum, London
LITTERTURTIPS
• Samuelsson, A., I naturens teater: kultur- och miljösociologiska analyser av naturhistoriska utställningar och filmer, Uppsala universitet 2008
• Andersson, M. & M. A. Eliasson, ”Hur görs djur? Könsstereotyper och androcentrism i studier av andra arter än Homo Sapiens”, Kvinnovetenskaplig tidskrift 2–3 2006
• Ah-King, A
• Bagemihl, Bruce, Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity. St. Martin’s Press, New York 1999
• Haraway, D., ”Teddy Bear Patriarchy. Taxidermy in the Garden of Eden, New York City 1908-1936” i Haraway, Primate Visions. Gender, Race and Nature in the World of Modern Science, Routledge, London 1989
• de Waal, F., Bonobo: The Forgotten Ape, University of California Press 1997; Peacemaking among Primates. Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts 1988
• Silverin, B., ”Djurrikets sexuella mångfald”, Forskning och framsteg nr 4 2003
• Zuk, Marlene, Sexual Selections. What We Can and Can’t Learn about Sex from Animals, University of California Press, 2002
NÅGRA UTSTÄLLNINGSTIPS
• Sexual Nature, Natural History Museum, London (till 2/10 -11)
• Mot naturens orden – homoseksualitet i dyreriket, Naturhistorisk museum, Universitetet i Oslo
• Rainbow Animals Om homosexualitet i djurvärlden Naturhistoriska riksmuseet Stockholm
 | Eva Perssons referat från Vi vill ha jämställda museer! Helena Pedersens recension av Anna Samuelssons avhandling I naturens teater |
