Skall museerna undantas från yttrandefriheten?

Sköna bilder från det framtida Slussenområdet pryder Stadsmuseets hemsida.
Bild: Foster+Partner och Berg Arkitekter 2011

När varken det kommunala Stockholms stadsmuseum eller det statliga Arkitekturmuseet ville hyra ut sina lokaler för informationsmötet och hearingen Slussen-på väg mot sista varvet, erbjöd sig Moderna museet att utan kostnad öppna dörrarna till sitt Auditorium.

Tyvärr räckte salen inte till. Många intresserade fick vända hem utan att höra de experter och politiker som Café Blom-gruppen, en av de många grupper som protesterar mot stadens förslag till ombyggnad av Slussen, bjudit in. Vi som tidigt försäkrat oss en plats fick nya synpunkter och fakta som fortsatte att tala mot stadens förslag. Rent ut sagt upprörande var kulturjournalisten Kajsa Althéns undersökning av beslutsprocesserna i Stadshuset som hon följt från 1 april 2008 till 6 september 2011.

Jag lystrar till när Althén beskriver den förödmjukande roll som personalen på Stockholms stadsmuseum tvingas till, när stadshusalliansen genom att köra över tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret låter arkitektföretagen Foster+Partners och Berg Arkitekter utforma nya Slussen. Den i ämnet kunniga och väl insatta museipersonalen får därefter:
– inte delta i informations- och diskussionsmöten om Slussen.
– inte hyra ut museets lokaler till andra som vill debattera och informera i frågan.
– inte visa några utställningar om den pågående omvandlingen av Slussen.

Som en ironisk nästan humoristisk kommentar till denna verklighet citerar Kajsa Althén några rader hämtade från Stadsmuseets hemsida/Vår vision: “Vi vågar ta ställning och gå utanför det förväntade. Vi förmedlar stora frågor med kunskap och nya infallsvinklar och har samtidigt nära till skratt. Med oss blir man både förvånad, förargad och förtjust.”

Men hur är det möjligt att sätta munkavle på Stockholms stadsmuseum som alltsedan 1970-talet varit stadens viktigaste diskussionsarena i allt som rör Stockholms fysiska såväl som andliga miljö?

Är det så att lokalpolitikerna i Stockholm inte behöver ta hänsyn till kulturpolitikens nationella mål, så som de nyligen har formulerats av de egna partikamraterna? Struntar de i portalparagrafen: “Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”?

Eller är det så att de styrande i Stockholm anser att Stadsmuseet inte är en kulturinstitution med den yttrandefrihet som regeringen fastslagit, utan att ett kommunalt museum skall vara en megafon för den politisk-ekonomiska makten när det bränner till?

UtställningsEstetiskt Forum anser naturligtvis att de kulturhistoriska museerna skall ha samma yttrandefrihet som andra medier och kulturinstitutioner. Men man kan fråga sig: Hur många museer har i dag råd och rätt personal för att ta till vara och utnyttja den “dynamiska, utmanande och obundna kraft” som ett fritt kulturliv genererar?

Kanske är det inte heller regeringens avsikt att de kulturhistoriska museerna skall vara lika “fria” som till exempel teatrar och konstmuseer. Den omdebatterade satsningen på kulturarvet i årets kulturbudget får mig att misstänka att Lena Adelsohn Liljeroth ser sakmuseerna mer som kulturförvaltare än skapare av ny kritisk kultur.

En tidigare kulturminister, Olof Palme, hade andra idéer om museernas utställningsverksamhet. När han 1967 försvarade några obehagliga sanningar om svensk imperialism i u-länderna i vandringsutställningen Sköna stund stod han upp för principen att utställningar skall ha samma yttrandefrihet som övriga medier i samhället.

Palmes vision är så typisk för sin tid att den kan räknas som ett kulturarv. Och då skall den inte bara bevaras och vårdas utan också – på museispråk – levandegöras.

Text: Eva Persson

Eva Persson är UEForums chefredaktör.

Kajsa Althén har medverkat i UEForum med artiklar om 
Arbetets museum
 och  Flygvapenmuseum i Linköping