Tomas Tranströmers insektssamling från Runmarö 1944-1947
Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm 110622-110908
Projektledare och formgivning: Tove Frambäck
Grafisk form: Lotta Grönkvist Albinsson
Kanske är det ingen slump att orden entomologi (vetenskapen om insekter) och etymologi (läran om ord, deras ursprung, form och mening) låter så lika att de lätt kan sammanblandas av en lekman. Tomas Tranströmer, Sveriges allra käraste poet, behärskar däremot bägge. En anspråkslös sommarutställning på Naturhistoriska riksmuseet åskådliggör detta på ett utmärkt sätt.
Pojken Tomas samlade insekter (och insikter) på Runmarö på 1940-talet. De små krypen märkte han upp med sirlig handstil och nålade dem noggrant i för ändamålet avsedda lådor. Lådorna med sina bevarade invånare finns kvar, efter årtionden på en vind i Västerås. En flytt gjorde dem tillgängliga för amatörentomologen Fredrik Sjöberg, familjen Tranströmers granne i skärgården. Han har dels skrivit en essäbok om samlingen och dels inspirerat till att den nu visas i utställningen Tomas Tranströmers insektssamling från Runmarö 1944-1947.
Naturhistoriska riksmuseet gör inte bara stora och påkostade projekt med lång utvecklingsfas utan visar även prov på enkel och snabb produktion med god kvalitet. Utställningen finns i ett mellanrum, i ett av de smått omöjliga utrymmena i Naturhistoriskas pampiga men inte längre särskilt ändamålsenliga byggnad. Ewa Bergdahl, chef för den publika avdelningen, förklarar att en del hinder alltid finns att ta hänsyn till när riksmuseet tar fram nya utställningar på grund av att fastigheten är kulturminnesskyddad. I denna utställning kunde man till exempel inte lägga in en matta som man annars önskat för att rama in ytan som upptas. Samma sak gäller ofta belysning och annat som kan göra åverkan på själva byggnaden. Bergdahl frågar sig vad som ska komma i första rummet, museets uppdrag eller byggnaden i sig? En byggnad som från början är uppförd just för att hysa det naturhistoriska riksmuseet och dess kunskapsuppbyggande verksamhet – borde inte det fortfarande vara viktigast?
Foto: Mikael Axelsson, Naturhistoriska riksmuseet
Tove Frambäck som producerat insektsutställningen verkar ändå nöjd. Utställningen kom till stånd och visar som tänkt själva samlingen, berättar vetenskapligt om insekter, artförändringar och platser samt inbjuder till eget samlande. Det hela är högst enkelt: montrar där insektslådorna skyddas av glas, vepor med texter och en monter där samlarens verktyg visas. Men det är också skört; insekterna och vetenskapen ramas in av sommarfärger och respekt för samlaren till tonen i Tranströmers natursköna dikter.
I närvaro av samlaren själv öppnades utställningen den 22 juni och den har visats under sommaren. Om du har missat den tipsar jag som tröst om Sjöbergs essäbok Tranströmerska insektssamlingen från Runmarö. Självklart är också Tranströmers dikter en outtömlig källa till inspiration för alla och envar.
Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.
Tomas Tranströmer, ur Klanger och spår (1966)
Text: Jane Karlsson
Jane Karlsson arbetar med ett vänskoleprojekt för Svenska Afghanistankommittén men har sedan tidigare och alltid ena foten i kultur- och utställningsbranschen.
